Det var kanske den värsta dagen på jobbet hittills. Mycket att göra plus svårjobbat i form av att allting var trasigt eller slut eller någon annanstans. Ibland önskar jag att jag kunde jobba varje dag. Då skulle jag se till att ordningen aldrig bröts. Det är den där första dagen man jobbar efter några lediga dar som är värst. Då är allting bara fel och på fel plats. Nej. Man borde jobba jämt.

När jag äntligen fick äta middag, två timmar senare än vanligt, hade Henrik skickat ett sms och meddelat att han hade bilen och skulle hämta mig när jag slutade. Pure lycka. Så jävla skönt att det inte går att beskriva. Fuck you, alla slöddermänniskor på sunkhaken längs Rosenlundsgatan, fuck you alla knarkare i allén på Wollmar Yxkullsgatan, fuck you alla stirrande människor på tunnelbanan. Jag slapp er, för en gångs skull. När jag satt och väntade vid nio-tiden utanför sjukhuset hörde jag en blivande mamma skrika sig genom krystvärkarna och hennes röst ekade över parkeringsplatsen.

Efter att ha blivit lämnad vid ICA åkte Henrik iväg mot Ljusterö. Så nu är jag själv ett tag. Det är så påtagligt tomt varenda gång han åker iväg, jag saknar honom fast jag får hela sängen för mig själv, fast jag får välja vilket program jag vill på TV. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt när han är borta. Men några fina saker mötte mig i alla fall när jag kom hem: nytvättade kläder, utlånade hörlurar (tack!) och några söta bilder på kameran.

Och nu ska jag sova. Imorgon: jobba. Sedan jobba hela helgen. Hoppas att tiden går lite fortare än vanligt tills vi ses igen.

- På måndag nästa vecka åker jag till Ångermanland och mina föräldrars landställe med Henrik. Vi ska hyra en bil från Berras biluthyrning. Yesss. Det kändes helt självklart. Berra är ju ett sånt där namn som man instinktivt känner tillit och förtroende för.

- Jobbar imorgon och helgen. Kul.

- Jag sprang igår! Har tidigare bytt ut löppass mot spinning i nästan två veckor på grund av benhinnekänningar (igen). Passade också på att köpa nya jobbskor, för jag tror det är där problemen kommer ifrån egentligen. Igår provade jag fyra kilometer asfaltslöpning. Iaf: kände mig som en fucking gasell i tre kilometer, (grymmaste känslan), sista kilometern kände jag mig lite för lätt: benen var som spaghetti, helt matta och "innehållslösa" som om allt blod, alla muskler, allt fett och all benmassa upplösts och det bara var huden runt inpumpad luft där, som sakta pyser ut. Det gick liksom inte att "ta i" från benen. Konstig känsla. Tar ett kapillärt HB imorgon på jobbet och kollar så att allt står rätt till där. Annars: helt smärtfri. Perfekt. 4,1 km på 23,41 minuter, 5,47 min/km.

- Nu ska jag in på stan och kolla. Enda sysselsättningen man har.

Vi håller på att fixa med lite grejer hemma. Det mesta är på planeringsstadiet, som det ofta blir när man aldrig har tillräckligt med pengar för att kunna övergå till genomförarstadiet. I alla fall så satte vi äntligen upp några pretentiösa tavlor som legat i städskrubben och ruttnat hela våren.


I hallen åkte filmaffischen jag köpte på en marknad i Bologna upp:




Och i sovrummet den här:



(Observera: nya fåtöljen).




Såhär blev det tills vidare. Nästa steg är att ha pocketböcker istället för nagellack och hårspray i stringhyllan. En sån där 50's galonklädd fotpall, något litet bord istället för pallen som avlastningsutrymme, en ny och större säng, panelgardiner till sovrumsfönstret, med mera, med mera. Jag vill bara vinna sisådär hundra tusen. Nu.

Igår köpte jag underkläder på Lindex. Det gäller liksom att passa på när man för en gångs skull hittar något fint, en i svart och en i vitt. Så var underklädesproblemet i schack för ett tag framåt.

Apropå den här gamla reklamfilmen:



... så försöker en kille på whoa tidsbestämma den. Och gissar på 60-talet. Känns som en otroligt kvalificerad gissning! Sen ändrar han sig till 40-talet. Alltså folks totala avsaknad av känsla för historia, olika epoker, osv? Jag förstår det bara  inte.

Det har gått ett år sedan inbrottet hos oss, och nu hittade jag ett hårstrå i en blomkruka som tjuven hade flyttat ned från fönsterbrädan när han/hon tog sig in. Det är inte från mig eller min man, och ingen annan än oss har varit i sovrummet... så det måste vara tjuvens.

Skulle vara kul att veta vem det var, samtidigt vill jag inte ha nått med polisen att göra. (de var naturligtvis här precis efter inbrottet för man måste ha en anmälan för att få försäkringspengar)...

Vad skulle ni gjort? funderar på om jag ska spara eller slänga det (kan vara bra att ha om samma inbrottstjuv funderar på att göra det igen). vår granne hade inbrott två gånger på kort tid förut, och misstänkte samma gärningsman.

Tjej på whoa.

... känns det som. Det är bara sista dagen den här veckan egentligen.

Jag gick upp halvtidigt och lagade mat till mina matlådor. Så jävla duktigt. Nu kommer jag säkert att glömma dem i kylen.

Några slitiga dagar håller på att avverkas just nu. Men nu är det bara helgen kvar att jobba. Sedan ska jag ... jobba lite mindre under augusti. 6 dagar i veckan är lite väl mycket efter ett tag. Mitt riktiga liv är alldeles för roligt för den sortens uppoffringar.

Har kollat på DN Galan och jag började typ gråta av ilska när Mustafa Muhamed föll på hindret, så jävla, jävla, jävla orättvist. För övrigt, vilka är funktionärerna egentligen? Särskilt på typ längdhopp och tresteg och sånt, det är alltid ett gäng sura gubbar i mjukisoveraller och kepsar som sitter bänkade på fällstolar i en rad och levererar onda ögonkast åt höger och vänster. Alltid. Blänger på den som hoppat, typ som för att på telepatisk väg säga att: "titta vad du ställt till med - sanden var helt slät innan du for fram här".

Så har vi köpt en fåtölj. Kanske kan fota den eller nåt, någon dag när jag orkar dra fram dammsugaren. Ciao sålänge!

Jag har jobbat, köpt en febertermometer som inte fungerade, haft en spontan middag för tio personer som jag själv slapp laga maten till, bytt febertermometern till en som fungerade, köpt ett par svindyra arbetsskor och har nu min enda lediga dag på tio dagar. Fem dagar to go. Fem dagar i rad är mycket på mitt jobb. Man jobbar inte fem dagar i rad enligt schema, man jobbar två, tre eller fyra dagar i rad. Men efter mina fem jobbdagar är jag ledig i fem dagar, så vad fan. Då är det helt ok.

Bla bla bla. Jag har lyssnat asmycket på Notorious B.I.G. också.

Så har jag bakat en massa chokladmuffins. Själv är jag inte så förtjust i muffins, men de på mitt jobb är förhoppningsvis det. Förbereder mig på att bli månadens anställd. Har gjort chokladfrosting också.

- Tjejer tar första steget genom ögonkontakten, väldigt passivt och det kan ibland vara svårt för killen att veta om hon bara gjorde det för att jävlas eller inte
- Tjejer i Europa har det väldigt bra ställt och framförallt i Sverige till skillnad från andra länder där tjejerna har inget valt, alltså att tjejerna inte behöver göra något alls för att få en kille.
- Det sitter i mansrollen att killen skall vara modig och så, men med tanke på att killar kan hålla på med balett och jobba som sjuksköterska och tjejer kan vara VD för ett stort företag eller hålla på med bodybuilding så vette fan om det stämmer alla gånger.
- Tjejer är rädd att bli avvisade om det går fram, alltså räddare att göra bort sig till skillnad från oss killar

Kille på whoa drar "slutsatser".

Nu ska jag snart sticka iväg på sommarens tredje spinningpass. Ja, det har faktiskt inte blivit fler än så. Just nu erbjuds ungefär fem spinningpass i veckan på mitt gym och jag jobbar sex dagar i veckan. Funderar nästan på att provköra spinning på SATS som ligger i närheten av jobbet någon gång bara för att jag är så spinning-utsvulten. Men nu blir det i alla fall av.

Nu är jag inne på tredje Twilight-boken. Att läsa Twilight är lite som att vara ihop med någon som vägrar ha sex innan man gift sig. Det är helt enkelt ganska jobbigt. Man bara väntar på att något ska hända, att det äntligen ska komma någon urladdning till all den sexuella frustration som byggts upp, men ingenting händer. Ingenting händer. Jag håller på att förgås, jag bara läser och läser och allt man får är några ömma läppar som pressas mot någons bekymrade panna. Det duger inte längre. Nu måste de för fan ligga snart.

Nu har jag några concerns kring alltihopa.

- Hur gör de när Bella har mens? Om ett litet papercut kan orsaka så mycket skada?
- Hur ska de lösa problemet med Edwards brist på blod? Hur ska han få upp den, uppriktigt sagt?

Ja. Det var nog allt så länge.

Helt slutkörd idag igen. Klockan är snart ny dag och vad ska jag göra: jag ska ut och springa. För någon gång ska man ju hinna med det också, och resten av den här dagen fuckade ur. Som det gör när det är varmt. Först började dagen helvetiskt tidigt, 05.45, jag åkte till jobbet och där var det ju ... varmt. Och jag mår ju direkt dåligt när det är varmt, så det var verkligen ingen höjdare. Henrik kom och mötte mig efteråt och vi försökte gå en promenad i Tanto, men det var direkt plågsamt. Jag fick blodtrycksfall någonstans vid Hornstull och fick klänga mig fast i Henriks arm för att inte rasa ihop på marken. Hatar värmen, förlåt, men jag gör verkligen det. Grejen är att jag förstår inte vad just jag gör för fel? Jag dricker mycket, jag håller mig i skuggan. Ändå droppar blodtrycket så fort det blir varmt, jag känner mig yr, svimfärdig och har svårt att hålla mig upprätt. Huvudet känns som en kolsyrad läsk som någon skakat om. Har dock inga hypokondriska teorier för det här. Och förresten hade jag börjat hoppas på att sommaren skulle vara över. Att det sista skulle kunna regna bort. Hade passat mig utmärkt.

Vad mer? Somnade som en liten bebis vid 17-tiden, vaknade upp på en dreglig kudde vid 20-tiden och är nu ska jag alltså springa. När jag kommer hem ska jag äta knäckebröd och läsa andra Twilight-boken. Jag är faktiskt (!) ledig i helgen.

Har eventuellt läskig, dödlig åkomma. Vet inte. Vågar inte googla. Då får jag aldrig sova i natt. Inte för att jag sover nu heller, men det gör det bara värre när internet säger att man ska dö.

Update: Det är lungt. Det var bara lite mens. Jag är i en sån över-hypokondrisk period att kroppens normaltillstånd framstår som livsfarligt för mig.

Sjukdomar jag oroar mig mest för just nu:

- ALS
- Diabetes
- De flesta njursjukdomar
- Äggstockscancer

Ibland skulle det vara så skönt om man faktiskt försökte vara en sån där snygg-snygg tjej istället för att ha lite högre utseendemässiga ambitioner. En sån där tjej som Megan Fox som hade kunnat vara vem som helst under sminket. Det är sminket som är Megan Fox, det är sminket som är snyggheten hos de snygg-snygga tjejerna.

Tänk om det enda man behövde göra var att noppa sönder ögonbrynen, lägga en vit highlighter under katastrofen, använda ljusrosa läppstift, solariesola dagligen och pusha upp brösten i ett supertråkigt linne ... Tänk vad enkelt allt skulle vara. Den enda frisyren som finns är långt, utsläppt. Bara en sån sak. Själv har jag ständig hårångest, för jag vet inte hur jag vill ha mitt hår. Och hur jag ska sminka mig optimalt, om jag försökte vara en snygg-snygg tjej skulle jag bara tänka "hora" eller "fjortis" och veta precis vad som gällde: för mycket av allt. Garderoben är också kittad, det är bara att ha för kort nertill och för urringat upptill. Så fort man hittat ett urringat linne så har man en ny outfit. Skulle bespara en massa bekymmer. Och ärligt talat, någonstans kommer man också att vara snyggaste bruden i byn. Så jävla lätt.

Det här är inte ett skämt. Jag driver inte. Jag menar verkligen det: fan vad skönt och lätt. Varför ska jag jämt göra allt så svårt för mig själv? Hålla på och ha pretentioner och annan skit.