Den mest förnedrande saken hände igår på opponeringen. Jag fick kritik för mitt språk. Språk har alltid varit min starka sida. Jag vill inte påstå att jag är någon expert eller sitter inne med en massa rätt och fel, inte alls, däremot tror jag att jag kan göra mig förstådd och det med marginal. När jag skriver en uppsats på universitetsnivå så skriver jag i en särskild genre. Jag behärskar den genren. Jag behärskar att skriva informationstungt, byråkratiskt, och själlöst. Det har jag gjort en längre tid.

Problemet är tydligen att jag är trettio år för ung för att verka trovärdig när jag skriver så. Det jag fick kritik för var att man misstänkte att jag hade "skrivit av källorna rakt av". (Misstanken kom från gamla stötar som knappt längre är i arbetsför ålder, som verkar älska att sitta upp sin resterande livstid på de humanistiska institutionerna på universitetet). I deras ögon måste jag i princip avvika från genren i mitt uppsatsskrivande, krydda uppsatsen med några "typ", "asså", "lixom", och kanske några *lol*, n00b och epic och annat som de inte förstår sig på. Då kanske jag har skrivit min egen uppsats, i deras ögon.

Kära gamla människor. Förutom att ni är bittra och ofta tror väldigt mycket om er själva (vilket ni egentligen inte har skäl för) så är ni oförskämda och för snabba att döma. Bara för att ni själva inte behärskade att skriva uppsats i era unga år betyder inte det att samma sak gäller alla. Det är faktiskt en förolämpning att häva ur sig något sånt. Finns misstanken, gå tillbaka till källan och kontrollera om jag skrivit av den. Själva poängen med alla jävla hänvisningar jag har gjort är att ni kan gå tillbaka och kontrollera. Gör det! Ni kommer inte att finna någonting. Min uppsats är skit i mina egna ögon, men det finns ingenting, absolut ingenting, ohederligt i den.