Ett low kommer sällan ensamt.

Jag förstår inte varför jag har så svårt för att umgås med tjejer. Jag vill ha tjejkompisar, jag vill vara med, ingå, vara insatt, jag vill allt så jävla mycket och jag försöker så jävla hårt, men det går aldrig. Och har aldrig gått. Förr eller senare är det alltid någonting.
Har just fått veta att en tjej som jag nyligen börjat räkna med som en vän egentligen tycker att jag är egocentrisk och att jag verkar tro att världen kretsar runt mig. Att hon är trött på mig, och mitt sätt. Självklart inte till mitt ansikte, så gör inte tjejer. Även om hon själv gärna hävdar att hon är grabbig, och inte tolererar skitsnack och tjejfasoner. Och att hon missuppfattat hela min person och alla avsikter jag har, det spelar ingen roll. Sånt här går aldrig att ställa till rätta. Så fort en tjej är inblandad är marken minerad för evigt, och det finns inte ett skit man kan göra åt saken.
Någonting i mig går inte ihop med tjejkompisar. Det är någonting jag gör fel, någon signal jag sänder ut eller något annat. Jag vet inte varför.

Jag önskar att Em kunde svara på sin mobil någon av alla gånger jag ringer henne.