När man övertalar någon att se en töntig chick flick tillsammans med en, så är det alltid med en förhoppning att man på något sätt kommer ta sig ur situationen med hedern i behåll. Att filmen kommer visa sig vara oväntat intelligent, och att ens filmsmak bibehåller sin fläckfrihet.
Men så är det aldrig, inte i the devil wears prada heller. I början av filmen får man se två high fashion tjejer göra sig iordning för anställningsintervju på glossiga modemagasinet, och kanske sno åt sig den åtråvärda platsen som passuppa åt bitchiga chefredaktören. Allting, in i minsta detalj, är fulländat med dessa kvinnor. Sedan den tredje: Anne Hathaways karaktär, som klär sig fel, dessutom inte bryr sig om det och knappt ser sig i spegeln innan hon går ut. (Men under alltihopa ser man ju att hon har världens snygghetspotential).
Gissa vem som får jobbet.
Och när man har en klumpig outsider i en totalt främmande miljö är möjligheterna oändliga för lustiga små situationer att uppstå. Typ: hon äter riktig mat (fniss), hon förstår sig inte på mode (fniss). Tyckte tyvärr inte att det var särskilt kul. Sedan satte den obligatoriska förvandlingen igång, och tönttjejen förvånar hela kontoret med sina helrätta kläder, engagerar sig i sitt jobb, mensvärkschefen börjar uttrycka uppskattning för henne på sitt eget egendomliga lilla sätt, och pojkvännen blir åsidosatt och pömsig.
Det finns ingenting jag kan uppskatta i detta. Det är för förutsägbart, för förenklat. Jag trodde att jag åtminstone skulle ha ett enormt shoppingsug efteråt, men effekten är den motsatta.
Någonstans i närheten av slutet kommer ett försök till en feministisk poäng när Hathaways rollkaraktär tar Streeps dito i försvar, att anledningen till att hennes beteende ifrågasätts är för att hon är kvinna - hade hon varit man däremot ...
Det är vid närmare eftertanke inte sant. Alla som torterar sin omgivning med sin maktfullkomlighet får sin beskärda del skit tillbaka. Filmen bidrar ju själv med porträttet av en kvinna med makt som är en irrationell och hämndlysten ragata. Det blir som en slags kommentar, eller ursäkt(?), på sig själv.

Eftersom jag är löjligt besatt av Bettie Page hade filmen om hennes liv skyhöga förväntningar på sig från min sida. Tyvärr är den heller inget jag skulle rekommendera någon att se, i e om man inte gillar Bettie Page. Ganska intetsägande är den. Det som eventuellt skulle kunna vara intressant är den dåtida moralismen kring pinupbilderna som tas upp.

Det blev en söndag trés creatif. I fimolera:

För den fantasilöse: item körsbär item chokladmuffin med körsbär på toppen.
Varför skulle man ha körsbär på toppen av en chokladmuffin? Inte fan vet jag, men det verkade förnuftigt vid tillverkandet.
Ska förfina tekniken lite, sedan är detta broschmaterial. Definitivt.

Jag kan inte få nog av the Kooks. Var tvungen att gå en extra promenad för att lyssna. (Har en fix idé om hur musik är bättre när man är på väg någonstans). Det är hans röst.

Igår var jag på SOUL på Fasching. Jag hade mörkgrön glansig 60's-klänning, vita strumpbyxor, vita pumps med rund tå. Fick två klänningskomplimanger. I love! Ska aldrig mer gå ut och dansa/röra på mig i ett par för små pumps igen dock.

Den här dagen ska ägnas åt seriös matlagning utan tankar på glykemiskt index eller fettkvalitet. Jag funderar på att göra en jävligt lyxig lasagne.

Hur kan man vara så dålig och lat som jag är nu? Jag borde vinna ett pris. Jag vaknade återigen efter klockan tolv, trots väckarklockor och andra störande moment.
Som tur är har jag, som finns att läsa här nedanför, fått ett nytt kreativt kall i livet. Och under min research upptäckte jag att på Panduro Hobby - som råkar vara pysselfanatikerns mecka - finns det inte bara all lera och alla pärlor och lim och scrapbookingingredienser i världen, utan även spännen som ska användas som hårspännen. Som man kan dekorera med vad man vill. Det är ju helt perfekt. Varför har jag aldrig kommit på det här förut? Jag kommer snart äga en diger samling haute couture-krimskrams.
Ungefär samma sak tänkte jag när jag hörde talas om livscoacher och andra bullshit-konsulter - varför kom jag inte på det här först? Det är en ofelbar idé - att bara ordbajsa i vaga termer inför en massa mindre vetande för betalning.
Nåväl, jag föredrar det hårda livet som missförstådd konstnär.
Jag har aldrig varit någon conaisseur d'art direkt. Jag menar, jag gillar att gå på moderna, jag gillar att gå på nationalmuseum, men jag hatar när det kommer till att diskutera motiv och symbolik, för det tenderar att bli så jävla spekulativt. Jag förstår mig inte på abstrakt tänkande, om det inte rör något slags system som är allmängods, typ matematik eller språk. I mina ögon är Bauer way ahead of Picasso.

Jag är ingen tölp, förresten, jag passerar alla gånger för en blivande kulturkärring.