Om jag inte kommer på ett pm-ämne snart så kan jag lika gärna ta livet av mig. Klockan bara tickar, ovanligt högljutt dessutom. Så retligt, och stressen låser mig antagligen ännu mer.
Om jag mot förmodan lyckas komma på ett ämne, (vilket som helst verkligen, i det här läget har jag inte tid att vara kräsen), och inte tar mitt liv får jag ändå snart min dödsdom, i och med att jag fått kallelsen till cellprov. Övertygelsen om att just jag drabbats av livmoderhalscancer är stark. Det vore väl inte mer än rättvist. Jag som hånat dvärgar, utvecklingsstörda, pyramidspelsoffer och andra stackare i hela mitt liv. Jag förtjänar verkligen att dö en plågsam död.

Å andra sidan har jag just fått en microvågsugn. Jag kan ju inte dö NU, nu när den snabba och smidiga vägen till näringsfattiga frysrätter öppnat sig för mig.

När jag var tjugo år var jag alltid på jakt efter enkelt skurna 60-talsklänningar. Och det var en omöjlighet att hitta dem. Jag hade utgrävningar på stadens alla second hand-ställen, med magert resultat. Den senaste tiden verkar det som att utbudet ökat explosionsartat. Klänningarna nedan finns på auktion på tradera, där priset hittills ligger på 10 kronor styck. Det är ett pris i min smak. De är en storlek för stora, men det borde gå att åtgärda. Alternativt att de sitter bra ändå.
Jag har under en längre tid utvecklat en lista över sökord som alltid ger bra resultat. Där man hittar det billigast tänkbara, och som sällan någon annan hittar till. Nu hoppas jag på att vinna auktionerna också.

Igår i DN. En insändarskribent uttrycker sin mening kring vad denne menar vara absurt med livsmedelsverkets nya råd kring alkohol vid amning. (Har de ändrat råden ännu, eller hur blev det egentligen?)
Jag citerar fritt: "Ingen skulle ju rekommendera att hälla en droppe alkohol i mjölken och ge till ett spädbarn".
Sånt här älskar jag. När någon gör en omöjlig jämförelse i ett våghalsigt försök att vinna stöd åt sin absolutistpolicy. Nej, det stämmer att ingen skulle rekommendera detta, eftersom det tycks helt överflödigt att tillsätta alkohol i bröstmjölken, i sig. Det har inget egenvärde och det har aldrig påståtts. Däremot har det visat sig vara oskadligt för barnet att den ammande modern med måtta dricker till exempel vin. Anledningen till att hon dricker vin är hennes ensak, men däri ligger värdet av handlingen. Inte i det faktum att små mängder når barnet.  Det är en oönskad konsekvens av handlingen, som nu alltså bevisligen inte skadar barnet.
Vad är det för bittra människor som upprörs över det här egentligen? Det verkar som att många genuint ville att det skulle vara skadligt för barnet. Det är väl bara bra att man nu kan fastställa att det INTE är farligt? Fast, i och med detta sopas ju ytterligare en anledning att racka ner på mammor under mattan. Vad ska man då sysselsätta sig med, när man inte har någon annans fostransprojekt att lägga sig i?

Jag köpte en bh. Det kan ju vara bra att ha en som inte glipar sjukt mycket. Och nya trosor på det, som jag får vänta med att inviga tills menshelvetet är över. Nu är det menstrosorna som gäller. Urtvättade, sladdriga mammatrosor som inte skulle kunna få ens en testosteronstinn fjortiskille att tända. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen. Jag tycker synd om min pojkvän. Har eventuellt igångsatt en entzauberung der welt för honom. Surprise. Alla de där snygga trosorna jag hade i början var bara ett listigt säljknep.
Jag är nämligen övertygad om att jag är den enda tjejen i (väst)världen som håller mig med en uppsättning fultrosor till månadens tråkigaste vecka. Jag borde verkligen göra mig av med dem, men det är en sentimental grej för mig. Precis som man har mjukisbyxor när man är sjuk har man fultrosor när man har mens.



Annat som ska ut ur min garderob:
- Leggings. Nu ska de bort. Jag råkade köpa upp mig på ett helt kompani i tron att de var strumpbyxor.
- En stringtrosa som jag sparat som ett minne av 90-talet, då stringtrosor fortfarande ansågs sexigt. Jag kan ju iofs ha den på Saras 90-talsfest. Under något annat då, självklart.

Sedan gick jag till Myrorna, hittade en Busnel-liknande marinblå kavaj/kofta med guldiga knappar med ankare på. Och en liten, svart, fyrkantig väska med lång axelrem i fejkläder. Åt fryst mat hos mor (pasta med tomat och pesto) och drack upp hennes kaffe.

Fick ett fantastiskt uppslag när jag efter långt kämpande i motvind tagit mig hem. Jag skulle baka ett bröd med blåbär, hasselnötter och russin i. Det lät så gott med varmt nybakat bröd att jag var tvungen att följa mitt infall och bara göra det. Jag hade totalt glömt bort att jag är komplett talanglös på området brödbak. Självklart kan jag föreställa mig ett gott bröd och följa instruktioner, men jag kan inte, som det fungerar med vanlig mat, bara improvisera fram ett bröd. Men hey. Nu har jag ett gäng lila, hårda klumpar i en påse i skafferiet som man kan äta på om man får lust.

Fan, eller YES menar jag. Jag fick VG på den där, som det kändes, hemskt blajiga tentan jag skrev. Lovely! Tack, det blev åtminstone en god nyhet idag. Nu kilar jag iväg.

Vaknade för en och en halv timme sedan, av två skäl. 1) Det borrades i mitt hus och 2) Jag har absurd mensvärk.
Det var ett minst sagt otrevligt sätt att starta dagen på, dessutom i förtid. Först trodde jag att det var mina alltjämt fridstörande musikanter och fågelälskare ovanför som utsatte mig för lidandet detta ljud innebär. Vem skulle annars komma på tanken att gå upp tidigt på morgonen och borra? Vem skulle komma på tanken att störa friden? Bara en galning eller en sadist. Det visade sig vara byggarbetare, dessvärre, eftersom det äntligen uppkommit en legitim anledning att skälla ut/mörda mina grannar.
Byggarbetare kliver ju som bekant upp vid klockan två på natten. Damn it. Morgonmänniskorna har kontroll över världen. De förpestar den med sin sjuka dygnsrytm. De har lyckats göra den till norm, de har lyckats göra alla livsbejakande människor till anomalier.

På schemat står numera en tripp in mot staden. Jag har fått lön och csn-pengar och måste komma bort från oljuden. Kanske dränka mina sorger och fylla den ekande tomheten i mitt inre med hjälp av diverse second hand-fynd.

---

Jag känner att jag har någonting otalt med Eskalator. De skickade ett recensionsex av sin skiva till mig och Elias då vi var involverade i ett mindre lyckat netzine-projekt. I alla fall så slutade det med att projektet lades på is eller sakta föll i glömska, utan att vår gratisskiva någonsin möttes av en motprestation. Ibland känner jag skuld över detta. Dessutom undrar jag var skivan är någonstans. Kanske har Elias den.

Jag får hem Östermalmsnytt. Det är en underbar lokaltidning, jag måste medge att den håller högre klass än "Vi i Vasastan", men det är svårt att exakt peka på varför. Kanske är det insändarsidan. Idag var den ingen höjdare. Det klagades på rumänska gatumusikanter, att alkoholister har hundar, att hundar är lössläppta överhuvutaget, att hundar bajsar, att Fältöversten blivit en sån lyxgalleria som vanligt folk inte kan handla kläder i, och att Livsmedelsverket lättat upp rekommendationerna för alkohol i samband med amning.

Det sistnämnda har jag varit på väg att kommentera ett antal gånger. Även när Livsmedelsverket rekommenderade totalförbud för alkohol under amningsperioden råkade jag veta att ansedda barnläkare på mitt jobb drack ett glas vin då och då när de ammade, eller bjöd sin ammande fru på vin. Personer som jag hyser mycket större tilltro till än någon sur bloggare eller sur insändarskribent. Det säger ju sig självt. Det är en viss skillnad mellan att dela blodomlopp och att dela med sig av sin mjölkproduktion. Det borde ju en barnläkare förstå. Jag skulle själv ha gått på den här barnläkarlinjen i det fall jag fått barn och skulle amma det. Kanske handlar det om att jag inte har några planer på att bli den där självuppoffrande modern som är så populär i konservativa kretsar: om man inte kan avstå ett glas vin för sitt barns skull är man en dålig mor. Det handlar ju inte om att man inte skulle kunna avstå vinet, det handlar ju om att det inte finns någon anledning att göra det.

Dessutom har Livsmedelsverket längre framstått som en aja-baja-myndighet med sina långrandiga kostrekommendationer för gravida. Nu får de chansen att framstå som en hipp myndighet som vuxit ur sina straight edge-fasoner. Jag tycker att de ska ta den och koncentrera sig på att granska jäviga näringslivsrepresentanter i sina expertgrupper. 

Ok, jag måste göra mig av med min enorma vrede någonstans, och det här kändes som en lämplig, avsides plats av internet, att göra det på. Jag HATAR e-böcker.
Först blir jag helt upprymd av tanken på att spara pengar genom att slippa köpa den fysiska boken. Jag bestämmer mig i regel direkt för att använda e-boken istället, och är nöjd med mitt beslut. Vad ska jag göra för de närmare 500 kronor jag sparat på att inte köpa "Public Management Reform"-boken? Jag kan dricka öl, köpa kläder, köpa en ny dammsugare och en ny kaffebryggare ... Allting känns underbart.
Men så kommer dagen då jag måste läsa e-boken, och det som vanligt visar sig att: 1) Det tar fem minuter att ladda upp en ny sida. 2) Jag loggas ut från sidan var tionde minut, oavsett hur aktivt jag läser och klickar vidare till nästa sida. 3) Det är för fan skitjobbigt att läsa flera hundra sidor på en dataskärm. 4) Jag orkar inte skriva ut boken. 5) På NetLibrary (där min bok finns) finns det bara ett exemplar av varje bok, alltså även i elektroniskt format. Någon annan kan således läsa i boken, vilket gör att jag inte får tillgång till den - den är UTLÅNAD. Jag tycker att det förstör hela syftet med e-böcker.
Nu var det sagt. Nu får jag väl köpa bokjäveln i alla fall. Jag hann visserligen få en bild av vad den handlade om. Jag tror att jag kan simulera kunskap från den. Det skulle kunna räcka så länge.

Mitt paket kom idag! Självklart blev det tullavgift, moms och speditionsavgift. Tror det gick på runt 350. Kläderna satt som ett smäck, förutom ett par strumpbyxor i one size, som mer är Henriks size. Är du runt 190 cm lång och vill ha vita stickade strumpbyxor, säg till. Henrik ville inte ha dem. Sammantaget tycker jag att det var värt pengarna.

Tog tag i Gossip Girl-tittandet i fredags. Jag tänkte att det kunde passa mitt hjärndöda bakishumör. Jag fick nog efter de första tio minutrarna. Det var riktigt dåligt. Sämre än både Desperate Housewifes och Ugly Betty, två andra serier som jag hatar innerligt.
Det är inte för att jag är en särskild finsmakare som inte kan med hjärndöda tv-serier. Men det finns en gräns också, och ska man gå över den så ska man göra det rejält. Jag pratar förstås om Sunset Beach och Days of our lives. Där har vi serier som gått över gränsen och som står för det. Gossip Girl verkar vilja gömma sig bakom en dyrare produktion. Men det gör den inte bättre.
I Gossip Girl är grejen att alla är rika, snygga och uttråkade. Sådär som man föreställer sig att det måste kännas att vara en Park Avenue Princess, ett läckert moraliskt förfall längs en tidslinje av inbokade manikyrbesök, bleka utväxten-besök, ansiktsbehandling med AHA-syror-besök, restylance-besök med mera. Helt enkelt platta, intetsägande karaktärer som intrigerar i snygg miljö.

Det finns (tack och lov) avsevärt mycket bättre skildringar av uttråkade rikemansbarn: Igby goes down, Rules of attraction, American Psycho, och när vi ändå är inne på Bret Easton Ellis, så ska Glamourama ha filmatiserats, men den har jag inte sett och kan inte gå i god för.
Är man dessutom läskunnig rekommenderar jag Den hemliga historien av Donna Tartt, eller att man införskaffar allt Plum Sykes någonsin skrivit. Skulle Plum Sykes-böckerna filmatiseras tänker jag avstå från att titta. Styrkan i böckerna är just att man kan inkalla sin egen föreställningsvärld.

Jag är som ett barn på julafton. Den här veckan borde det komma. Mitt paket från Amerikat. Varje gång någonting far in i brevlådan är jag där, blixtsnabbt, bara för att upptäcka att oönskad post tagit sig in i mitt hem. Hittills har jag fått reklam, DN och information om att posten ska byta vårat postnummer, av någon anledning som inte riktigt framgår. Vi ska bli 114. Jag tänker att det är väl logiskt. Jag bodde på Kungsholmen och hade 112. Jag bodde i Vasastan och hade 113. Nu har jag flyttat ett snäpp till i nordöstlig riktning, där man kan förvänta sig ha postnummer 114. Ja. Det verkar helt rimligt. Men, nu kommer väl min post att försvinna i samband med bytet. Precis som när min adressändring inte gick igenom.
I alla fall så har min beställning inte kommit ännu. Så jag får gå och vänta lite till.

Idag har jag skrivit på mitt cv, fikat med mamma och pappa, gått på promenad, längtat efter våren, (alltså den varmare sortens vår), och lagat jättemycket lasagne. Henrik gjorde visserligen det mesta av jobbet, men ändå. Nu kan jag äta lasagne i vad som känns som en evighet.





Vegetarisk lasagne, cirka 6 portioner

18 lasagneplattor  (3 per portion)

Fyllning 1
500 gram (2 fpk) minikeso
80 gram kronärtskockspesto (men det går lika bra med vanlig)
180 gram riven ost
- Rör ihop i en skål, salta och peppra. Proportionerna är bara förslag.

Fyllning 2
Två gula lökar
En zucchini
En paprika
En eller två röd peppar, eller om det heter chilifrukt?
Vitlök efter behag
3 fpk krossade tomater med chilismak (a la 370 gram styck)
3 msk creme fraiche med chilismak
1 msk olivolja
- Skala och hacka grönsakerna. Stek finhackad (eller pressad) vitlök i oljan, sedan resten av grönsakerna. Häll på tomatkrossen och creme fraichen. Salta och peppra, och välj ut lämpliga örtkryddor, färska är godare, men dyrare.
Det blir också sjukt mycket godare om du skippar konservtomaterna och köper färska tomater, men det är dyrare och jobbigare.

Varva lasagneplattor med fyllningarna i en ugnsform. Sätt in i ugnen på 200 grader i cirka 30 minuter. Under tiden kan man göra en sallad till maten och diska undan. Klart.

Igår hade Elias födelsedagsfest/klubb. Jag hade min svartvita 60-talsklänning, som för första gången i mitt liv sitter bra. Jag köpte den som ett slags projekt, en sån där klänning i för liten storlek som ligger och hånar en i garderoben tills man gettar sin act together och ser till att den passar. När den nu äntligen satt bra, och inte som ett andra skinn som man riskerar att spräcka vid för häftiga rörelser, var jag groteskt stolt. Så stolt att jag bestämde mig för att överge min kaloriberäkning för kvällen och unna mig själv lyxen av att vara fri - i några timmar.
Det var ganska trevligt, jag drack öl för första gången på väldigt, väldigt länge. Och nu är jag alltså bakis, som ett straff för mina ogärningar.  Jag vaknade vid fyra av att världen snurrade och av att min strupe var helt torr. Satt och halsade vatten med fönstret öppet och lyssnade på ett killgängs hotfulla fyllesvammel utanför på gatan. Komponerade olika löften som i stort sett gick ut på att jag ska leva asketiskt resten av mitt liv och aldrig någonsin dricka alkohol igen.

Men redan ikväll verkar mina föresatser gå åt fanders, för det är någon slags korridorsfest ett stenkast från mitt hem som vi tänkte dyka upp på. Det blir i så fall den första frivilliga korridorsfesten jag går på. Det är bara att skala av värdesakerna och ta med sig en färdigblandad grogg i plastflaska. Just nu lutar det väl mer åt att det faktiskt blir en alkoholfri kväll, jag är för gammal för det här livet.

På vägen till klubben hade jag shuffle på ipoden, och Slayers Necrophiliac gick igång. Jag glömmer hela tiden bort hur mycket jag älskar Slayer, hur de knäcker allting annat, jag förstår inte varför jag glömmer det, antagligen för att det inte finns någon i min omedelbara närhet som påminner mig om det. Jag blir som ett dampbarn som inte kan sitta still på tunnelbanan av Slayer, jag vill sjunga med, jag vill vara fjorton år igen. Så kommer jag undan med lite mer.  Dessutom skulle jag, helt legitimt, kunna hänga med fjortonåriga metalkids.
Jag har förresten en sjuk grej för småkillar i högstadieålder. Jag tycker att de är så oemotståndligt söta. Inte som en pedofil, mer som en äldre, better-knowing observatör. Jag tror det handlar om att de påminner mig om mina småbröder. Mitt hjärta smälter när en fjortiskille försöker vara hård inför sin omgivning. De är på andra plats på min lista över söta saker, efter kattungar.

Jag älskar min nya kaffebryggare. Älskar, älskar, älskar. Den är blå, det är egentligen ett minus, men när den gör kaffe till mig ... spelar det ingen roll längre. Nu önskar jag bara att den kunde lära sig att fylla sig själv med vatten, filter och kaffepulver och trycka på on-knappen.
Och så älskar jag Stephen Colbert.

Jag såg en grupp på Facebook: "Täby - lite finare, lite bättre". Idag var vi i Täby. Det var varken fint eller bra.  Väldigt grått och avgasvindarna ven omkring en.
Nåja. Vi fick med oss det viktigaste - en ny dammsugare och en ny kaffebryggare. De tråkigaste utgifterna jämte hemförsäkringen och tv-avgiften. När jag kom hem dammsög jag frenetiskt. Jag vill egentligen hälla ut klorin över golven och bara totalsanera allt. Det känns fortfarande inte tillfredställande rent, det tycks vara något fel på den här lägenheten, den producerar smuts i en vansinnig takt. Inte ens en anal neurotiker som undertecknad hinner hålla  rent här.

Jag fick också tag på vad som kan vara säsongens sista blodapelsiner. De var torra och lite skruttiga, men någonting ätbart måste jag kunna utvinna ur dem. Annars saknar jag aptit. Jag ska äta mat nu, för jag har inte ätit något idag - insåg jag. Jag får inga signaler om hunger. Inte ens min normalt högljudda mage vågar klaga på missförhållandena. Men nu blir det i alla fall fullkornspaj, som man värmer i ugnen. Inte för att jag är hungrig, eller ens vill äta. Bara för att nära mig. Så tråkigt är mat för mig nu.
Jag har gått från att vara Nigellas fula kusin till att bli som en sån där fitness-tjej som äter minikeson utblandad med fun light. Mat behöver inte vara gott, det kvittar verkligen, den ska bara uppfylla ett antal näringsmässiga krav. That's all.

Förresten insåg jag hur ful jag är idag. Dyra produkter från eleven.se till trots, jag är så ful att små barn börjar gråta när de ser mig. När mitt ansikte nu dessutom har smalnat av har jag blivit, om möjligt, ännu fulare. Det är som det stod på de där skämtsamma muggarna: "Jag kanske är fet, men du är ful och jag kan banta". Någonting i den stilen. Vad finns det liksom för alternativ för en som är så förfärligt taskigt utformad, som en själv? Bör jag ursäkta mig för min omgivning: det var tyvärr ärftliga faktorer som låg bakom mitt utseende. Jag försökte med allt, men förgäves.
När jag konstaterat detta så grät jag lite. Det gjorde mig ännu fulare. Alltså ännu fulare! Jag tycker så synd om Henrik.

Hur mår du i dag?
I can have both - Morrissey.
"There's nobody around to say no" - tyvärr.

Kommer du någonsin att gifta dig?
Tougher than tough - Derrick Morgan.
Jag gifter mig borgerligt, springer in mellan två rättegångar bara.

Hur uppfattar dina vänner dig?
True Romance - Tiger Army.
Som den unge Werther, bara snäppet mer aggressiv.

Kommer du någonsin att få barn?
Doin it - LL Cool J.
"Safe-sexin' it" tyder ju på att det inte blir så.

Vilken låt beskriver ditt liv?
Bad cover version - Pulp.
Hahahaha!  Det är så sant, så sant.

Vilken låt passar bäst in på den du håller kär?
Part time punks - Telvision personalities.

Vad ska du göra för att lyckas i livet?
Skinheads don't fear - The Hot Rod All Stars.

Vad är det bästa med dina vänner?
Kashmir - Led Zeppelin.

Vad är ditt livs themesong?
Eli Eli - The Gladiators.
Åh nej. Min themesong har ett kärleksfullt och hippieflummigt rastafaribudskap.

Vad är ditt livshistoria?
I wish it would rain - The Temptations.
Mitt liv har varit fyllt av obesvarade känslor, uppenbarligen. Jag får instämma. Är jag inte den mest sönderdumpade personen i världen, så säg.

Vilken låt beskriver dig bäst?
Notre prof d'anglais - Chantal Kelly.
Engelskaläraren, det är ju jag i ett nötskal!

Vilken låt beskriver ditt utseende bäst?
Carrer Opportunities - The Clash.
Jag kunde kanske haft en karriär som modell, trots allt. Med mina 163 centimeter ovanför marken får jag tjäna ihop brödfödan som kroppsdelsmodell.

Vilken låt beskriver din personlighet bäst?
Good rockin' tonight - Wynonie Harris.
Min egna tolkning är att jag lever för framtiden, om det så är ikväll, imorgon, om en månad, om ett eller fem år. Vad som helst men inte just nu, jag är inte förberedd.

Vilken låt beskriver dina föräldrar?
Wait Wait Wait - Irma Thomas.
Det här gjorde mig lite gråtmild.

Hur ser världen på dig?
Fit but you know it - The streets.
Att den fanns kvar på min ipod förvånar mig mest. Hur många år sen var inte det?

Har du en djup och mörk hemlighet?
Leave me alone - Angelic Upstarts.
Min stora hemlighet är att jag fortfarande lyssnar på punk och har en särskild punk-playlist på min ipod.

Brukar folk i hemlighet fantisera om dig?
Riot - The Opressed.
Jag förstår ej.

Vad kommer du att jobba med i framtiden?
Too fast for love - Mötley Crüe
Min karriär kommer att urholka mina relationer.

Vilken låt kommer att spelas på din begravning?
Sledgehammer - Peter Gabriel
Profant och lagom glättigt.

Hur är du i sängen?
Dancing with tears in my eyes - Ultravox.
Lidelsefull och välkoordinerad.

Kommer du att få ett lyckligt liv?
Wiggle Waggle Woo - The Cadets
Kan det bli lyckligare än en riktigt klatchig du-wop-dänga?

Vilken låt beskriver din bästa vän?
Simmer Down - The Wailers.
Jag har ju ingen bästa vän, men många av mina vänner har någon gång haft dreads och sedan kommit på bättre tankar. Med Bob var det ju the other way around.

Vad kommer att hända i helgen?
Rich little bum - Dims Rebellion.
Det är lite oklart vad det kan betyda.

Har du någon talang?
Love will tear us apart - Joy Division.
En oanad talang jag har är att alltid lyckas förstöra något bra.

Hur var din skoltid?
Fly me to the moon - Frank Sinatra.

Vad skulle du vilja säga till nästa generation?
My baby left me - Arthur Crudup
Lär av detta.

Vad är några tips till mig?
Beer built this beautiful body - Pelle Carlberg.

Hur kommer du bli igenkänd?
Guns fever - The Valentines.
"Rudeness and guns is the talk of this town".

Vilken är din danslåt?
White Noise - Stiff Little Fingers.
Det kan möjligtvis vara den enda låten som matchar min (brist på) dansstil.

Hur kommer du att dö?
They got - Non Phixion.
Spektakulärt.

Nu vet jag varför min beställning från Forever 21 kommer bli mycket dyrare än jag räknat med. Posten tar ju också en massa avgifter. Jag tänkte inte ens på det eftersom man själv är tvungen att ta reda på postens avgifter som inte Tullverket har någon aning om. (Man tycker ju att det kanske ska räcka med den fraktavgift jag redan betalat).
Kan inte Tullverkets sida informeras av Postens sida? Kan de inte skapa det lilla samarbetet när de ändå samarbetar med att lägga på avgifter på min bagatellartade privatimport?

Som synes har jag fixat till den här sidan något. Jag är inte färdig och inte nöjd, men det är i alla fall lite bättre än de färdiga mallarna som fanns att välja på, som jag av lathet valt tidigare. Jag ska fixa en header, men jag saknar några viktiga instrument för att göra det: en bra kamera och ett bra bildredigeringsprogram. Men det kommer väl vid nästa infall av kreativitet.
Den här veckan ska jag köpa dammsugare, leta efter en kanna kompatibel med kaffebryggaren, läsa förvaltningspolitik, fika med Anna, förhoppningsvis göra något med Sara och Ullis, leta efter sommarjobb, komma på ett pm-ämne som kan utvecklas till en b-uppsats, öka på kalorierna lite, gå på Elias 25-årsfest, fixa en present till honom ... bland annat.

Min Bologna-googling ger inga bra resultat. Jag kan inte italienska, men väl lite franska och latin. Det hjälper ju något, men ändå. Men man kan nog räkna med en del italienska designer-outlets, så jag hoppas på att Prada, närmare bestämt Miu Miu finns tillgängligt till humanare priser. Dessutom kommer vi ju kanske att ha vägarna förbi Milano, och där måste det väl rimligtvis finnas high fashön shopping - om någonstans.
Men jag är ju mer intresserad av grymma vintage-butiker och H&M-motsvarigheterna. Billig som jag är.
Well. Det lär ju finnas möjligheter att klä sig som en tacky italienska trots allt.

Den här dagen började dåligt. Kaffebryggaren är ju trasig, så vilka odds hade jag egentligen? Livet var emot mig.
Fick syn på en insändare i DN, en man som alltid begärde manliga läkare, för de kvinnliga kunde ju vara inkvoterade, och därmed sakna kompetens. Nog för att han missuppfattat principerna för social representation, nog för att dess fördelar och nackdelar självklart kan diskuteras, men jag kände bara att världen är en väldigt obehaglig plats. Hur kan man få vara så dum, så obildad, så ignorant. Hur är det ens praktiskt möjligt att undgå att ta in information om världen? Jag begriper icke.
Iaf. Om man tittar på just läkaryrket historiskt vågar jag påstå att det alltid existerat en könskvotering: kvinnor har effektivt utestängts från att kunna utbilda sig till och praktisera läkaryrket. Så om det är några som dragit fördelar av könskvotering i det långa loppet så är det iaf inte kvinnor. Jag la insändarskribentens namn på minnet, inför min framtid som vigilante. Jag lär ju inte behöva bry mig om hans livsöde särskilt länge. Man kan nog utgå från att han ganska snart förvägrar sig själv den vård som kunde rädda hans obetydliga liv eftersom vårdgivaren är av fel kön.
Sedan fortsatte oanständigheterna. Har man väl börjat kan man lika gärna fortsätta att gräva i intellektets fekalier. Ett besök på Linda Skugges blogg, Blondinbullen, Pär Ström, och senare på kvällen skymtade "En annan del av Köping" på min tv-skärm. De sistnämnda är väl åtminstone diagnostiserade.
Men det är bara att inse. Världen är inte mer obehaglig nu än den var 1939, men kontraktionen av dimensionerna tid och rum ger gärna det intrycket. Jävla informationsteknologi.

Sen blev jag glad igen. Promenad med sexistisk hiphop på ipoden, jag såg en hund som såg väldigt trevlig ut och jag vann mot en man i turkos vindjacka i tävlingen gå snabbast. Jag är osäker på om han var medveten om att det var en tävling, men det gör mig ingen skillnad.
Så skaffade vi biljetter till Dropkick Murphys, eller förhoppningsvis gjorde vi det eftersom Gillis getts uppdraget att fixa detta. Jag vill ha mörk öl och punk.
Och i maj åker vi till Italien. Det blir Bologna, och kanske Milano och Venedig på köpet. Jag borde googla Bologna ett tag nu. Det enda jag vet om Bologna är hur deras högskolemodell fungerar, och att det lär serveras fet mat där.

Muffinssmycken gone bad.

Shopping igår. Jag övergav mina nätshoppar, som jag älskar så mycket, mest för att jag kan besöka dem i ensamhet. Ensamhet är ledordet. På stan är man istället inträngd i folkmassorna. Jag är Gustave le Bon när jag går på stan. Jag förskräcks och äcklas och ser ned på alla andra äckliga varelser som ibland till och med vidrör mig när det blir alltför trångt.
Särskilt le Bonsk blev jag utanför SOUK - det där gamla Debenhams-stället. En röd matta låg och skräpade vid ingången, jippomusiken skrålade ut ur högtalarna och en ansenlig folkmassa verkade stå i kö för någonting som involverade sminkdiskar och stora blixtar på stativ.
Kan inte koncentrera mig alls på vad det var jag skulle handla egentligen när affärerna är så ... folkrika. Det blev som vanligt tre par strumpbyxor, för det måste man ju ha i alla fall. Men klänning och kjol, det som jag i första hand lämnat mitt hem för att finna, uteblev helt enkelt. För det första finns det lite för många gravidklänningar i dagsläget. A-linjeformade tygmassiv där jag får plats fem gånger om i storlek 36. Kan inte riktigt se charmen med dessa klänningar. För det andra så var resterande utbud också ganska charmlöst. Jag vet kanske inte vad jag vill ha, men jag vet iaf vad jag inte vill ha.
Blev förutom strumpbyxor tre par billiga pumps och lite billigt smink. Jag köper vanligtvis mitt smink från exklusivare märken, som säljs av tjusiga, spacklade damer i vit labb-rock och med en oemotståndlig kvasivetenskaplig jargong. Men för att matcha min studentinkomst tänkte jag att det är dags att prova de billigare märkena som säljs i en egen hörna på Åhléns City. Det var jag och några öststatsfnask som använde testprodukterna för att lägga sin kvällsmake på plats i varuhuset.  När jag skruvade fram ett läppstift för att se på färgen möttes jag av ett könshår som prydde toppen av stiftet. Det kändes helt enkelt förnedrande och jag ville fly de där metrarna bort till det riktiga sminket. Sansade mig, och valde iaf ett läppstift, en lipliner, en eyeliner och en duoskugga, alla i garanterat obruten förpackning. Min nya eyeliner från Lumene (tror jag att det heter) måste jag faktiskt erkänna knäcker min tidigare från Dior. Jag är obekväm med Diors sladdriga pensel, så varför inte fortsättningsvis köpa denna billigare sorts eyeliner?

Sen har mitt hems viktigaste saker gått obehagliga öden till mötes. Dammsugaren fick det att spruta ut eldgnistor ur kontakten, och vill dessutom inte fungera särskilt ofta. Och kannan till kaffebryggaren har gått sönder. Jag bor alltså i ett dammigt hem utan tillvarons viktigaste beståndsdel: kaffet. Det är ett brutalt kliv ned på livskvalitetsstegen. Inte har jag en bil för att transportera hem nya skrymmande dammsugare och kaffekannor heller. Jag får väl ta upp två platser på buss 40 kanske. Eller ringa till pappa och gråta.
Jag vill ändå gråta, jag känner att det ligger på lut inom mig att brista ut i en riktigt snyftig och snorig självömkan. Mina integritetsgränser inkräktades så brutalt under hela gårdagen. Det började redan på spinningen när någon slags sydeuropé intog cykeln intill min - något man inte gör när det är halvtomt i salen - och stirrade på mig under en timme. När det var dags att stretcha använde han min (och inte sin egen) cykel som stöd. Hans svettiga armar vidrörde min handduk. Jag ville kräkas. Sen stod han och spanade efter mig när jag skulle byta om. Och på stan sedan, jag vet inte hur många gånger jag nuddade vid andra människor. En kvinna gick in i mig med sin feta byst, jag skrek rätt ut. Hur vågar hon ta sig friheten att röra vid mig. Jag borde dödat henne. Jag borde inte låtit henne komma undan.
Ja, jag har issues, med andra människor generellt och med kroppskontakt specifikt. Det är inte bara från främmande människor, utan jag sover i heltäckande kläder för att slippa den äckliga känslan av hud mot hud även när det är mina egna ben som nuddar varandra.

Min nya hårfärg förresten:

Om några timmar ska jag redovisa. Jag vaknade okristligt tidigt, tack vare både väckarklockor och ångest. En oslagbar kombination för att komma upp. Nu är det meningen att jag ska förbereda mitt tal, som om det skulle vara möjligt att i detalj planera vad jag hasplar ur mig under den panikångestattack som jag vill likna mina muntliga föredrag vid.  Det vanligaste som händer i form av fysiska reaktioner på den obehagliga situationen är dock att jag får slut på saliv. Min stackars mun är väl så ovan vid muntliga prestationer att den får en chock och torkar ut. Det brukar leda till att jag får lite mer bokstavliga svårigheter att tala.
Och det hjälper inte att mitt ämne - vilka de vägledande värdena för förvaltningens verksamhet i stort och för de enskilda tjänstemännen bör vara - är så i grunden idiotiskt. Nej, förresten inte idiotiskt, men jag menar att prata om, som om jag efter en vecka på kursen hade mandat att tillverka en etisk föreskrift till förvaltningen. Ska jag liksom häva ur mig mina egna normativa förvaltningsideal? För jag har inga sådana, så intresserad är jag inte av förvaltningspolitik ännu. Ska jag gå den deskriptiva linjen och tala om olika förvaltningsideal och värdera dem mot varandra? Så kommer det antagligen att bli.

Jag måste säga att jag har svårt att på allvar greppa de dilemman som litteraturen tar upp. Det traditionella synsättet är att förvaltningen är ett neutralt instrument för att i praktiken verkställa de beslut som uppnåtts enligt någon metod som uppfattas som förnuftig, eller jag ska säga det rakt ut: på ett demokratiskt tillvägagångssätt. Föreställningen är att förvaltningen på något sätt är apolitisk. Det kan man självklart problematisera, för det vore väldigt underligt om tusentals tjänstemän till exempel inte brydde sig om vilket/vilka partier som bildar regering vart fjärde år. Men ger det verkligen incitament för vissa att handla mot den allmänna viljan, ja inte i Rousseaus mening den allmänna viljan, men mot det politiska program som en majoritet väljare har röstat på? Inte ens jag har ett så outvecklat sinne för moral.
Dessutom så påverkar närbyråkraterna (som det heter i våra böcker och the lower echelons) politikens innehåll i högre grad än man tror. Skulle man kanske rent av ge förvaltningen en demokratisk legitimitet och välja även verkställarledet? Alltså inte göra åtskillnaden politik/förvaltning alls? Problemet med åtskillnaden verkar ju uppstå först när förvaltningen i praktiken är politikutformande men utan demokratiska mandat för detta.
I både fallet förvaltningen som neutralt instrument och förvaltningen som politiskt vald borde resultatet vara (med rätt organisering) ett effektivt verkställande av den framröstade politiken.
Finns det inte ett annat värde i det att förvaltningen fungerar som just en bromskloss på demokratin, en slags inbyggd tröghet i systemet? Som ett segt block av sån där ballistisk gelé som de politiska besluten måste genomborra och ta sig ut genom, förhoppningsvis modifierade till det bättre, till mer verklighetsanpassade och  rimliga konsekvenser för medborgare. Det som arbetar i förvaltningen är ju specialiserade och besitter expertkunskaper på sina områden, som politikerna säkert många gånger saknar. Min uppfattning är också att det i Sverige finns mycket av varan ramlagar, att förvaltningens verksamhet styrs i lösare termer för att möjliggöra för anpassning från tjänstemännens sida. Det finns ju metoder för att det här ska kunna fungera relativt smärtfritt, man kan ju som ett banalt exempel bara utvärdera verksamheten för att kontrollera om det politiska beslutet verkställts på det sätt som var menat.  (Om inte, var det för att förslaget var idiotiskt eller för att det var idiotiskt vagt utformat eller var det för att verkställarna underlät sig att lyda styrningen?)
Ett ytterligare (demokratiskt) problem blir i så fall att förvaltningen förbereder politiska förslag för politiker att rösta igenom, för förvaltningen att genomföra, att de i egenskap av särskilt kunnande övertar mycket av den politiska makten. Vad ska en politiker i vissa lägen ha att sätta emot, ungefär. Då har vi ju ämbetsmannaväldet, som visserligen kan låta på sätt och vis lockande för en misantrop som mig själv.

Så till själva organisationsformen, om vi utesluter politiskt valt verkställarled. Byråkrati, (som man inte kan säga på svenska för det tycks ha fått olika innebörder och en negativ klang, bureaucracy på engelska fungerar däremot utmärkt),  är ju den mest rationella organisationsformen, för att tala med Max Weber. Måste inflika med att jag avskyr när textförfattare skriver "för att tala med den och den teoretikern", därför är det så lockande att själv uttrycka mig så ibland. Det gör lite ont, men det är en skön smärta så att säga. Jag tror att det var någon text jag läste ganska nyligen där det fenomenet verkligen togs på allvar, in absurdum, med krystat intellektuella referenser som "för att tala med Herakleitos" - hur många uppfattade den referensen liksom? Det finns ju ändå gränser för hur mycket man får överskatta sina läsares förkunskaper. Jag skulle personligen inte vilja tala med Herakleitos, mycket beroende på att jag faktiskt läst lite av hans flummande, och med tanke på att det är en försokratisk filosof finns det 1) nästan inget bevarat av hans arbete och 2) en viss dragning åt att försöka sammanfatta världen som bestående av ett eller flera grundämnen , i hans fall logos, en brinnande förändringens eld. Författaren ville säga "förändring", men det skulle ju vara att uttrycka sig alldeles för klart. Tänk så många pseudointellektuella poäng man kan plocka genom att dra upp Herakleitos i det läget. Men jag ska inte klaga, jag uppfattade ändå referensen. Herakleitos sägs förresten ha blivit uppäten av hundar, så kan det gå, man får se det som en läxa.
Återigen till byråkratin som organisationsform. Det är ju en hierarkisk struktur vilket möjliggör för tydliga ansvarsförhållanden och kontroll. Rekrytering sker på meritbasis, ingen nepotism eller favoritism. Grunden för verksamheten är olika legala premisser, vilket möjliggör förutsägbarhet och minimerar godtycke. Vilka värden står den här formen för? I mina ögon är det rättssäkerhet och en uniform tillämpning av lagen som är vinsterna. Det borde också finnas vinster i effektivitet och expertis. Nackdelarna är att formen inte är flexibel, och inte kan ta hänsyn till det individuella fallet.
Det finns antagligen en kulturell kontext som gör att vissa samhällen accepterar den här typen av myndighetsutövning bättre än andra. I någon av böckerna kallas kulturen för rationell/deduktiv. Det krävs att man faktiskt uppfattar att myndighetsutövarna , utan kraft av sin egen person, som rimliga tillämpare av lagen, att det är ett rättvist system. Här kommer jag också in på min invändning mot normativa utsagor som jag skrev om en halvmil upp i texten. Vilka värden som leder förvaltningsverksamheten måste också ges en kulturell förankring. Det är naivt att tro att man kan exportera formen, att den verkligen kan ses som ett neutralt instrument i alla lägen som alltid kommer att uppfattas som legitim. Jag uppfattar den som legitim eftersom jag ingår i en viss kultur. Jag har under åratal socialiserats in i vissa normer, men inte i andra. Jag skulle därför inte kunna tänka mig att slänga upp en tusenlapp på tjänstemannens bord och starta förhandlingen. Det är ett stort tabu i min värld, men därmed inte nödvändigtvis ett tabu för alla andra.
Till motsats från en pragmatisk/empirisk kultur där förhandlingen (strunta nu i tusenlappen) utgör en utgångspunkt för myndighetsutövningen. Istället för att nitiskt hävda utfallet av de legala premisserna och tidigare praxis uppstår en förhandlingssituation mellan klient och verkställare. Man kan ta stor hänsyn till det enskilda fallet, och (förhoppningsvis) tillämpa lagen för att passa den enskilda medborgarens unika fall bäst. Fördelarna är i min mening just den individualism som följer med. Det är svårt att tänka sig att man med en torr lagtext kan fånga upp hela den komplexa verkligheten, och därför är det rimligt att t.ex. närbyråkrater som har kontakt med människor har större handlingsfrihet att anpassa sig till det enskilda fallet. Eventuella effektivitetsvinster. Och så självklart gemene mans inställning till förvaltningen. Den kan tänkas bli bättre om man kände att man fick ett mer personligt bemötande, och slapp motas in i en rigid struktur. Nackdelarna blir större godtycke och mindre rättssäkerhet. Två personer med liknande förutsättningar kan få olika utfall, vilket också kan skapa negativa attityder. Men det finns som antytts också en chans för t.ex. mig att på sätt och vis påverka den lag som påläggs mig. Ett demokratiskt värde alltså. Men svårt att säga att alla skulle ha en förmånlig förhandlingssituation, jag kanske är jättebra på att ta människor och charma till mig olika fördelar av andra, vilket skulle ge mig större möjlighet att påverka den lag som påläggs mig än någon annan som kanske av allmänheten uppfattas som en kuf. Det finns ingen demokratisk rättvisa i det systemet i stil med en man, en röst. En människa, en röst för att bli lite mer modern.

Nej. Nu tror jag att jag ska övergå till att skissa upp mina förvirrade och banala tankegångar till någonting jag kan säga ikväll. Tack för din tid.

Det tråkiga med att plugga, förutom stressen, pengabristen och tvångssocialiseringen även kallad grupparbete, är att det tar ifrån mig min lust att läsa. Nu är det bokrea. Då är det extra tråkigt att inte vilja läsa. Annars läser jag ungefär tre böcker samtidigt som jag varvar mellan, och har minst en ljudbok som jag lyssnar på. Och det är ren njutning. Nu har jag istället fem böcker om förvaltningspolitik som ger mig dåligt samvete. Som jag borde läsa - nu. På en gång. Jag ska göra det, men jag ska bara ... fixa lite saker först. I sommar, (ett begrepp som blivit synonymt med ett framtida paradis i min vokabulär), ska jag däremot läsa. Vad jag vill, allt som jag vill. Jag ska ligga på en varm strand iklädd kanske liknande Ursula Andress bond-bikini och läsa. Mest troligt är väl att jag sitter och läser på en varm buss på väg till något hämmande sommarjobb med en allt mer ruttnande själ.

En blandning mellan högt och lågt, önskelista nummer ett.
Måste inflika att jag saknar idéhistorian så mycket att jag funderar på b-kursen, istället för någon jävlig ekonomi. Men jag antar att jag för nu får låta det vara ett fritidsintresse.