Tenta på morgonen. På lördagmorgonen. Fy fan.
Och aldrig har någonting systematiskt förstört mitt självförtroende som det här momentet. Vändningen kom igår, när jag från att ha stått som ett stammande fån inför Spinoza, studia humanitatis, Luther och Zwinglis nattvardsläror, Keplers lagar och Hobbes syn på naturtillståndet och suveränen plötsligt insåg att jag kunde det. Jag är helt sjukt bra på att pressa in enorma mängder fakta på kort tid, återigen är det bevisat. Hurra.
En fråga handlade om vem som menade att "esse est percipi" - att vara är att uppfattas. Det visste jag ju inte. Jag var tvungen att chansa, och tack vare min ENORMA intelligens insåg jag att det måste ju vara Berkeley. Jag funderade lite på hans kunskapsteori, och kunde inte hitta någon annan filosof i mitt inombords växande register över dem, som stämde bättre överens med tesen. Jag hade rätt. Jag är bäst, och nu är det här avklarat.
Nu är jag trött men kaffesugen, och dessutom sugen på inredning. Gärna trevliga kataloger man kan bläddra i på internet, sätta ihop möbler i fantasin, och räkna ut kostnaderna. Det vill jag ägna resten av den här eftermiddagen åt.

Finally går någonting i min väg. Har fått tag på en lägenhet, som visserligen inte är särskilt stor, men vad som helst är bättre än nu. Så den 2 maj flyttar jag och Henrik ihop, och påbörjar den problematiska möbleringen. Jag har ju redan en ganska bestämd uppfattning om hur det ska se ut. Frågan är hur fan man får det att se ut så sen.
Dessutom kan jag inte sova vilket är dumt eftersom jag måste läsa jävligt mycket inför min tenta på lördag, och sömnbristen gör mig korkad.

I'm back in black. En harmlös brun-something toning gjorde mitt hår kolsvart, så nu är jag där igen. Trodde aldrig att det skulle hända, men jag trivs bra. (På min presentationsbild på bloggen har jag på mig en peruk).
Hittade en söt och billig empireskuren klänning med puffärm och sidenband, så jag köpte den i svart och rött. Sedan blev jag hämtad i bil och åkte ut till Ellinor. Det blev fläskfilé som jag improviserade fram en marinad till, klyftpotatis, tzatziki och bönsallad. Lovely.
Igår slutade kvällen tyvärr på Bacchi Wapen. Fy fan vilken ångest. Jag har såklart varit på Bacchi tidigare, men då kostade ölen 19 kronor, och toaletterna luktade svagt av jord. Nu fick vi för det första betala 50 kronor i inträde. Sedan ytterligare 20 kronor i garderob, och en stor stark ville de ha hutlösa 49 kronor för. Som tur är behövde jag bara dricka en, och ja, jag är väldigt snål. Om jag betalar inträde så ska det fan finnas någon slags anledning: bra musik är en, snygga/intressanta människor är en annan, lebensraum är en tredje. Så vi bänkade oss framför dansgolvet på nedervåningen och fascinerades av köttmarknaden som pågick. Personligen skulle jag aldrig ta med tång i någonting som studsade omkring där nere. Sammanfattningsvist var det trångt, fult, obehagligt och värdelöst.
Mitt människoförakt är alltså numera välnärt. Dags att fortsätta besvara instuderingsfrågorna istället. Jag håller på med en fråga om boktryckarkonstens inverkan på lärdomshistorien. Jag själv tycker att det är en ganska stor fråga, mitt problem är att försöka skala ner svaret till rätt längd. Tyvärr har jag köpt en resetidning också, så frågan är vad som kommer locka mest.

Idag: var på ett ganska tidigt spinningpass, åt lunch på gymet, och nu har jag drabbats av någon slags stelhet i hela kroppen. Varenda rörelse känns omtumlande och vidrig. Den senaste tiden har jag råkat hamna på samma killes pass varenda gång. Jag undrar om han tror att jag förföljer honom. Eller att jag är helt tokig i hans pass, så att jag tar reda på när de är och går dit. Börjat fundera på att undvika hans pass, så att han inte ska få för sig någonting, men de ligger på så bra tider, och det är bra pass. Jag hatar att jag måste överanalysera alla slags sociala situationer och bete mig som ett freak.

Ska kanske färga håret idag. Mörkbrunt. Börjar tröttna på rött och utväxten. Kanske blir det nyklippt lugg också, man vet aldrig. På kvällen ska jag ut till Ellinor och officiellt starta grillsäsongen, dricka lite vino verde, och leka musikfascist om tillfället ges. Om det så bara blir 15 minutes of fame. Jag försöker omvända människor till att börja gilla min musik, det går väl sådär. Verkar inte göra någon skillnad att jag håller ett fint hyllningstal innan Vapnets Thoméegränd, fast det är en catchy låt så är det ingen som faller. Ikväll ska jag prova om någon börjar spontandansa till Architecture in Helsinki.

Mamma ringde och skvallrade. Min kusin har fått barn, allt har gått jättebra, en liten pojke som ännu inte fått ett namn. Grattis! Min klinikchef har blivit professor - grattis igen!
Och själv har jag satt över 3000 på mitt sparkonto, och känner mig oerhört duktig. För det första kände jag mig duktig när jag gick in på min internetbank för att kolla om jag hade råd att köpa middag ikväll, och hade över 9000, inte under hundralappen som jag gissade. Hur kan jag vara så dålig på att ha kontroll över mina pengar? Från och med nu är det jag som ska börja budgetera. Nu råkade jag ha skött min ekonomi på ett oerhört lyckat sätt den senaste månaden, får man väl lov att säga. Men det hade lika gärna kunnat vara käpprätt åt helvete. Poängen är att jag inte vågar kolla särskilt ofta.

En snabb googling av min klinikchef professorn gav för övrigt en artikel ur ETC som handlade om vad som görs med foster efter aborter. Jag hade aldrig kunnat gissa det här; men de kremerar dem och sprider askan på kyrkogårdar. Vilken jävla bullshit. Rekommendationer att handla såhär kommer från Socialstyrelsen.
Det mest intressanta är att man väljer att inte informera kvinnan om detta för att "det är information hon inte vill ha". Nej, nog fan vill man inte veta att Socialstyrelsen har ett sådant perspektiv på fostren som aborteras, att de förtjänat plats i en minneslund. Det innebär ju att socialstyrelsen förmänskligar fostrena. Jag kan inte påstå att jag bryr mig om vad som händer med aborterade foster, men sån här sentimental, religiös bullshit är bara så bisarr i sammanhanget. Vad vill man uppnå med det?

Varje dag får jag in ett nytt sms med jobbförfrågan. Tyvärr har jag inte tid att jobba, även om jag önskar att jag hade det. Jävla skit. Dessutom känner man stressen över det faktum att man aldrig tackar ja. Snart kommer de tänka att det är meningslöst att fråga mig, och då kommer jag aldrig ha pengar igen.
Har iaf bestämt mig för att åka bort två veckor i slutet på sommaren till något varmt land. Jag tänkte spendera dagarna med att ligga under ett solparasoll på en strand och läsa en stor bunt med pocketböcker jag aldrig kommer ha tid att läsa i vår. Jag är ute efter den perfekta kombinationen mellan stad och strand. Det får gärna vara så stort att det finns lite shopping, lite caféer, så att man kan gå runt och kolla på folk. Men samtidigt får det inte vara för mycket folk, man måste kunna dra sig undan och slippa ifrån alla galningar när man känner för det. Förutom det här så har jag lite andra krav. Hotellet måste vara stort, det måste kännas anonymt. Minst 100 rum, kanske. Det ska helst finnas frukostbuffé, så att man slipper smuggla med sig äckligt vitt bröd som börjar mögla och dra åt sig insekter, alternativt måste gå ut och leta reda på frukostställen på morgonen. Hotellet ska ha pool, luftkonditionering, och gärna kaffebryggare på rummet. Om det inte finns kaffebryggare på rummet måste det vara i ett land som har riktigt kaffe. Man klarar inte två veckor med pulverkaffe. Det får gärna finnas lite historiska sevärdheter inom räckhåll, eftersom jag och resesällskapet båda är historieintresserade. Helst ska man kunna ta sig dit utan någon lökig reseledarguide som ändå inte kan någonting. T.ex. om man kan hyra en bil och ta sig dit. Inte behöva åka på en varm buss med skogstokig busschaufför i nio timmar för att slå ner andra turister iklädda magväskor för att få en skymt av Artemistemplet, så att säga. Turkiet är för övrigt inte tänkbart. Om man blir uppraggad av säljare var annan meter är jag inte intresserad.
Kreta är en tanke. Då kan man kolla in Knossos och lite annat minoiskt shit. En annan idé är Aten, kombinerat med någon grekisk ö. Problemet med Grekland är att de inte har Spaniens sandstränder, och dessutom har de inte Spaniens gigantiska hotellkomplex. Problemet med Spanien är att det är dyrt. Grekland är kanske också dyrt på sina ställen. Kan inte tänka mig typ Bulgarien, trots billigheterna. Portugal är intressant, men jag är rädd för att driva ut i Atlanten och bli uppäten av en vithaj. Jag tenderar ju trots allt att alltid ha mens när jag är bortrest. Om jag är bortrest ett år kommer jag ha mens i ett år.

Just nu har jag en löjlig fascination för blommönster. På allt. Det kommer bli så uttjatat, jag vet det. But I can't help myself.



För övrigt finns den här klänningen uppe på tradera just nu. Den är helt underbar, men den har utropspriset 500 kronor, och enligt säljaren är det ett fantastiskt pris. Plus emballage för fem kronor; undrar om det är en ihoptejpad ICA-kasse man köper då. Hon/han har uppe massor av vintage just nu, till "fantastiska priser". En snabb kontroll och inte ett enda fantastiskt pris faktiskt. Eftersom jag rotat second hand i åratal så vet jag fan vad ett kap är, vad ett fantastiskt pris är, och det här är inte det. Det här är ett skäligt pris för en ny klänning av god kvalitet, som man köper i en affär och kan prova. Här har man inte ens chansen att veta hur klänningen sitter.
Man kan få så jävla mycket för 500 kronor, så det är ett ganska dumt utropspris om man vill stimulera budgivning. Mycket riktigt har ingen lagt något bud. Synd egentligen.

Jag lurade sjukdomen! Under lördagen utveklades jag till halsflusskandidat och när jag var redo att avsluta mitt arbetspass var det nästan ett faktum. Jag hade djävulskt ont i halsen, ont i hela kroppen, o.s.v. Jag visste att jag skulle vakna upp med feber och igenproppad luftstrupe dagen efter. Så jag tänkte att det kanske var lika bra att bara gå ut och dricka lite öl på sin sista dag i friheten.
Men sen ändrade jag mig, och gick hem och hade sovmaraton istället, och voila! Ingen sjuka så långt ögat kan nå. Jag känner mig så mirakulöst skonad, för det sista jag behöver just nu är feber. De närmaste två veckorna ska jag snabbläsa hela och delar av ca 12 böcker, lära mig det som stått, och besvara ca 80 instuderingsfrågor. Det känns som att det kan bli lite stressigt. Så går det när man väljer att lata sig i tre veckor. En sån tur att en av mina starka sidor är just att pressa in stora mängder fakta på kort tid.
Den här veckan tänkte jag börja gymma också, utöver spinningen. Det var ett par månader sen sist jag stod och bögade mig med hantlar, så jag lär väl ha tappat allt jag en gång så nitiskt byggde upp. Det enda som står sig är såklart mina fotbollsvader, närmare bestämt gastrocnemiusmuskeln. De är alltid lika manliga och muskulösa, alldeles oavsett om jag tränar eller inte. Om jag ställer mig på tå sticker vadmuskeln ut som en stor, hård och kantig sak ur mitt smalben.
Det är såklart fascinerande, mina ben borde tillhöra någon som lagt ner tid och arbete på sin träning, inte en periodare som jag . Men det finns ett problem: jag vill inte ha muskliga ben. Jag vill bara ha smala och feminina ben. Vadmusklerna jag har ska sitta på en bodybuildertant eller på en någorlunda vältränad kille. Således vill jag inte bli större på något sätt vad gäller mina ben, och därför är jag rädd att jag kommer börja cityträna istället för att styrketräna på riktigt. Borde inte spinningen räcka för benen? Måste jag verkligen köra benpass? Jag kan verkligen inte komma på någon bra anledning att göra det, förutom att det känns ganska fånigt att utelämna en så pass stor grupp muskler från sin styrketräning. Dessutom kräver stora lårmuskler ganska mycket energi bara när man går runt, så man får en bättre allroundförbränning. Samtidigt är jag inte sugen på större lårmuskler heller.
När jag var mindre och spelade fotboll sa alltid min pappas mossiga fastrar att det inte var någonting för en liten flicka att syssla med, de skrämde mig med att jag skulle få pojkben. Och nu har det visat sig vara sant. Jag har fått pojkben. Kul.

Jag är på löjligt bra humör, och jag skyller det på vädret. Jag envisas med att gå runt i min vinterjacka (grön parkas från Filippa K med avtagbart innerfoder), eftersom det gör att det nästan känns tropiskt. Vårjackan börjar bli ett problem. Jag har trots allt ett par stycken att välja på, förutom att slaget på min trenchcoat har vikts på ett underligt sätt som måste åtgärdas, så den är ute ur leken ett tag. Egentligen är jag ute efter en rund krage, stora knappar och a-linjeformad-sak, och det verkar ju inte alltför svårt denna vår. Då blir problemet istället att hitta en som inte alla andra redan kommer ha.
Mitt liv har lyfts avsevärt tack vare att vi fått instuderingsfrågor till nästa tenta, och att vi fått tillbaka den förra. (Vilket gav mig hybris, jag är numera fullständigt övertygad om min egen förträfflighet).
Just nu sitter jag och dricker kaffe, slöläser i en bok om den vetenskapliga revolutionen, och inväntar dagens spinningpass.

Nej jag läste inte i min tråkiga bok. Jag gör för fan ingenting. Fast jag diskade. Jag vill gå och träna, men då tänker jag bara på när min kusin fick ligga på hjärtavdelningen i två månader efter att ha tränat med infektion i kroppen. Då beslutar jag mig för att se om jag kanske kan träna imorgon istället. Imorgon är säkert allt bra igen. Då ska jag på en sen föreläsning och ha lite panik över hur jag försummat läsandet. Jag klarar inte av saker som saknar struktur. Jag tycker om listor och scheman och planering. Jag behöver en inrutad tillvaro så att min asperger-själ kan känna frid.

I lördags hälsade jag på hos Ellinor i hennes nya lägenhet. Det blev vin, planering och till slut var jag dödstrött, eftersom jag hade gått upp och jobbat klockan sex tidigare på dagen. Söndagen var vidrig, med halsont och huvudvärk. Nu är iaf huvudvärken borta, men jag tror att jag kanske har feber, och dessutom smärtor i hela kroppen.
Försöker att kurera mig med kaffedrickande, och överlägset hånskrattande till en töntig tjejtidning, som jag köpte tidigare. Varje gång jag står på ICA så dras min blick mot tidningsstället, fast jag vet att jag hatar alla de där jävla tjejtidningarna. De enda som har något typ av intelligent innehåll är Elle (Jessica Gedins bok-sida). Nackdelen med Elle är att jag nästan alltid hittar ett klädesplagg som jag förälskar mig i som sedan visar sig kosta 16 000 kronor. Då brukar jag bli ledsen, uppgiven, och förbannad över att jag råkar vara intresserad av fel saker och inte av att bli en slipad börsmäklare.
Usch, nu måste jag diska och läsa en jättetråkig bok.

För ett tag sedan lyssnade jag på ljudboken Vän av ordning av David Batra. Det var ett sant nöje, om än väldigt kort, eftersom jag inte somnade under natten utan istället lyssnade färdigt på boken. Iaf så har insändare från olika tidningar samlats ihop, och resultatet är förstås underhållande, som det alltid blir när nitiska tvättstugefascister, hemmabiologister, strålningsfobiker och allmäna ordningsvänner fått säga sitt.
Min favorit bland de återkommande insändarskribenterna i tidningar jag själv läser är Monica Bodling. Hon verkar vara en trebarnsmor från Norrköping, som gärna vill försöka se ett hot från några odefinierade radikalfeminister, som tydligen ska vilja förbjuda kvinnor att ta hand om barn. Ingen verkar känna till dessa personer närmare, men det klart att paranoian ska få styra över förnuftet.
Enligt Monica så motarbetas kvinnor som vill viga sitt liv åt att strosa runt hemma med sina barn. Jag menar att det är ganska enkelt: gift dig med en rik man som vill sponsra ditt hemmafruliv.

Det blev kladdkaka till efterrätt, med grädde och hallon. Jag är tydligen på väg ner i vikt trots mitt syndiga ätande, antingen är det spinningens förtjänst, eller så är det min sköldkörtel som spökar som vanligt.
Om min sköldkörtel: den ser uppförstorad ut, min husläkare menar att den är jämnt uppförstorad, s.k. diffus struma. Det tar hon 120 kronor för att konstatera på ett trettio sekunder långt besök. Sedan får jag alltid en remiss för ultraljud. Där konstaterar ul-läkaren alltid att jag inte alls har en uppförstorad sköldkörtel, den är helt normal, och åt det mindre hållet. Sedan tas de sedvanliga blodproverna T1, T2 , T4, eller vad de nu heter: alltid ett T med någon siffra efter, och alltid av någon som glömmer bort att släppa stasen när nålen är inne. Blodprovernas svar är att jag ligger på gränsen för att få äta levaxin, d.v.s. jag producerar lite för lite sköldkörtelhormon, vilket i praktiken innebär att jag har sämst ämnesomsättning. Symptom på detta är att man är trött, saknar aptit, går upp i vikt, får torr hud och blir lite allmänt äcklig.
I perioder menar jag att det stämmer väldigt bra: jag äter knappt, men går upp i vikt, jag känner mig som en åldring som inte orkar med ett skit. I perioder har jag också fått kvävningskänslor, speciellt när jag ska sova, det känns som att sköldkörteln är helt svullen, som en tennisboll i halsen som trycker igen luftstrupen.
Merparten av tiden är jag dock helt normal.
De som jag pratat med och läst om som plötsligt utvecklat underfunktion har gått upp trettio kilo på en månad, helt plötsligt bara, och inte kunnat gå ner dem. Men det stämmer inte alls på mig, jag går upp tre till fem kilo på sin höjd. Antingen skyller de på sin underfunktion för att de inte går ner i vikt, medan det egentligen är motivationen att träna som brister. Visst, det blir helt klart mycket svårare, men jag vägrar tro att det är omöjligt.
Iaf: min husläkare påstår att det bara är en fråga om tid innan jag får hypothyreos, alltså kronisk underfunktion. Det tycker jag känns som en smärre dödsdom, och vägrar acceptera det. Varje år går jag och får det här undersökt, och varje år betalar jag några hundra spänn för att få veta att min sköldkörtel är uppförstorad, och att den inte alls är det, och att mina prover är normala, men på gränsen.
Jag har ännu inte vågat göra cellprover, men nu vill jag nästan göra det. Det kanske är cancer, och då kan jag få verklig användning för mina peruker. Eller dör.
Iaf. min nya smarta idé är att jag ska gå till en privat läkare för att få en annans åsikt. Någon som inte redan bestämt sig för att jag ska få underfunktion. Det ska jag fan göra.

Ikväll blir det middagsbjudning. Passar perfekt när man ändå ska jobba hela helgen, och dessutom börjar jag mer och mer avsky och våndas de gånger man tvingas gå ut. Jag måste konstatera att jag inte har någon partypersonlighet, något jag visserligen vetat sen jag gjorde ett partypersonlighets-test i tidningen Frida i trettonårsåldern.
På menyn står canneloni, med den sedvanliga spenat och ricottafyllningen. Tricket är att använda färska tomater till tomatsåsen, och när man väl slutat med burkar och tetror kan man aldrig gå tillbaka.
När det kommer till vin och att matcha vinet till maten är jag allt annat än en conaissuer, men jag valde ändå Zenato Valpolicella Classico, för att flaskan var snygg.
Nu ska jag hacka upp spenaten och blanda med ricottaost, dricka kaffe, komma på en efterrätt och lyssna på Frank Sinatra.