Jag är officiellt sämst i världen just nu. Jag har stannat uppe och ritat hela natten, istället för att sova, eller åtminstone göra någonting nyttigt av tiden. Allright. Får fixa det där med sömnen någon annan gång.
Här kommer min natts arbete i urval:

Vad jobbig jag är. Istället för att plugga, vilket jag verkligen borde göra, så har jag sysselsatt mig med att fundera över det där tatueringsmotivet. Har med andra ord suttit och slösat bort mitt liv. Och jag har fortfarande ingen aning. Funderar på en ros, något liknande den jag ritat här:



Den ska isf ingå i ett större motiv.

Jag älskar min nya klänning. Älskar, älskar, älskar. Jag fyller inte riktigt ut höft och byst-partierna dock, kanske ska sy in lite. Men det är pyttesmå problem i jämförelse med den lycka jag känner av att till exempel bara lukta lite på klänningen. Eller prova den, eller titta på den, eller hänga den bland mina topp tio klänningar i garderoben.
Vilka skor ska jag ha till, det är jävligare. Och det faktum att alla mina svarta strumpbyxor med söm är trasiga. Jag har ett par vinröda 40-talspumps i mocka, men de behöver en visit hos skomakaren. De är annars perfekta till klänningen.
Bristen på strumpbyxor med söm kan lätt åtgärdas. Så fort mitt missprydande utslag beslutar sig för att lämna mitt ansikte, så. Då ska jag fixa allting.

Så. Nyårsaftonsmaterial är den iaf. Frågan är vad som händer på nyårsafton. What to do.

Utslaget är inte borta. Jag vägrade gå till skolan. Kan inte gå dit med vad som skulle kunna vara en ny terrorsmitta. Jag missade därmed Björn von Sydows föreläsning som jag sett fram emot. Jävla utslag. Ont gör det också.
Fanns några glada nyheter också. Stureplansprofilerna har blivit dömda till fängelse. Hahaha. Det känns lite primitivt att glädjas över fängelsestraff. Men det kan inte hjälpas.
Sen har min klänning kommit. Det gick jättefort. Jag beställde den i söndags, och nu är den på mitt ICA. Det är så bra att jag knappt finner ord. Tacka vet jag den höga ambitionen hos relativt nystartade nätbutiker.

Och Thomas Bodström ska skriva deckare. Med en advokat och en polis i huvudrollerna. Det känns lite Anne Holt. Författare som är före detta justitieminister, skriver om samarbetet mellan en polis och en advokat.
Nu fattas bara att polisen är bög och heter Hannes Williamsson.

Igår såg jag på Gilmore Girls. Jag skapade till och med tre frågor till serien på TV trivia quiz på Facebook.

Studera.nu är nere. Igår var det någon teknisk service som pågick när jag skulle skicka in anmälan. Irriterar mig vansinnigt på den där sega skiten. Såklart det blir segt när alla ska skicka in anmälan samtidigt eller kolla på antagningsbesked samtidigt. Eller vad det än är som gör att sidan aldrig fungerar när man behöver använda den. Irriterar mig på att jag inte förutsett det och skickat in min anmälan tidigare.
Jag har belönats med ett mystiskt utslag i ansiktet. Jag kan inte gå ut, annars skulle jag ha gått till universitetet direkt och lagt min ansökan i deras brevlåda och varit över med det. Men nu ser jag förjävlig ut och tänker stanna inomhus tills jag i skydd av mörkret eventuellt kan promenera lite. Orättvisor överallt.

Är på dåligt humör rent allmänt. Dels är det det jävla utslaget, och det faktum att min ansiktshy verkar genomgå ett pubertetsuppror. Kvisslor och torrhet och fnasighet och oljighet vadsomhelst you name it. Och på både tvål och ansiktscreme svarar hela ansiktet med att börja svida och blossa upp. Det känns jobbigt att det typ räcker med att peta med ett finger på kinden så börjar det ryka och fräta för att hyn är så känslig att den får panik av det. Jag borde skaffa en sån där boy-in-the-bubble-bubbla åt mitt huvud. En steril miljö för att bevara det som bevaras kan.
Dels är det de konstanta påminnelserna om att människor är helt hjärndöda. Som när man läser en del krönikor, eller befinner sig på forum.
Jag läste en sådan krönika högt för Henrik igår, och han bad mig hålla käften. Han orkade inte med mer idioti på ett tag, och jag förstår honom. De logiska hoppen mellan styckena i en Elise Claeson-krönika kan bli för mycket även för den bäste.

Jag kom upp klockan sju i morse. Jag är på rätt köl igen.
Först hade vi seminarium om svensk politisk historia, sen ett jämställdhetsseminarium. Alla andra hade ett tjockt kompendium som de hade läst igenom inför jämställdhetsseminariet. Mystiskt, tänkte jag. Har jag aldrig brytt mig om att köpa eller läsa. Jag hoppas innerligt att mitt tveksamma deltagande idag räcker. Och att det inte kommer på tentan.
Det är läskigt att det känns som ett år sen jag var på universitetet sist, och egentligen handlar det om två veckor. Kändes som att folk hade nya frisyrer och att nya grupperingar etablerat sig.

Ikväll blir det romdrink på Tiki Room med Ellinor. Jag laddar upp med kaffe och okynnessurfande.

Mitt inne i Leif GWs Faller fritt så inser jag att jag måste bli polis. Hur ska det gå till? Jag är mina spinningpass till trots en sorgligt vek person. En gång har jag provat att göra det där brandmanstestet på ett uppförsbackelöpband, utan tunga kläder och vikter, och jag höll på att svimma. Inte i närheten är jag av ett körkort heller.
Det är två saker som jag skulle kunna ändra på, jag kan träna och jag kan ta körkort, det är en tidsfråga tills jag uppfyllt dessa krav om jag gav mig fan på det.
Men jag vill inte vara typ en ordningspolis som ska stävja buset på stan. Jag vill inte slåss mot demonstranter eller ha någonting med skarpa lägen att göra. Jag vill börja direkt på den där biten med kolestrolrika husmanskostluncher och det intellektuella arbetet med ett spaningsmord. Jag vill, vilket är en generell ambition hos mig, begrava mig i utredningspapper och spekulera. Dricka kaffe och tilltala mina kollegor vid efternamn.
Finns det en chans att man kan få bli kriminalkommissarie på en gång?
Nästa stopp blir google och en sökning på polisutbildningar. Jag har ju chansen att fortsätta på statsvetenskapen å andra sidan, och läsa typ 60 poäng kriminologi till min pol kand, och sedan söka, tjata och gråta tills jag får komma in på Säpos aspirantprogram. Men det verkar som en så svår och osäker väg till mitt mål.
Efter det blir det kaffe och svensk politisk historia.

Idag var det så äntligen dags för mitt ultraljud som jag sett fram emot så länge. Har fastat från mat och dryck och cigaretter hela dagen, och sen begett mig mot Danderyds sjukhus klockan 18:00, med en högljutt kurrande mage.
Fem minuter efter att jag först satte min fot på ultraljudsavdelningen har jag 1) en ultraljudsgelékladdig tröja och 2) konstaterat normal storlek på lever och mjälte samt inte en gallsten så långt ögat kan nå. Jag sprang iväg mot pressbyrån i huvudentrén, lycklig, och enormt kaffesugen.
Det känns helt perfekt! Ja, innerst inne trodde jag att de skulle hitta en tumör eller något, eftersom jag aldrig blivit känd för något positivt tänkande.
På väg mot tunnelbanan mötte jag ett lämmeltåg av höggravida kvinnor och vad jag antar var de respektiva blivande fäderna. Måste ha varit ett informationsmöte, eller massinskrivning för planerat kejsarsnitt. Det var ju trots allt på Danderyds sjukhus.
Lyssnade på Leif GW hela vägen hem. Och nu blir det middag: fisk med grönsaker o.s.v. i ugnen (broccoli, paprika, lök, vitlök, tomat, bönor, majs, massa chili), ris och sallad.

Varför luktar rucola alltid skit? Eller är det bara den från mitt ICA som luktar skit?

Nu är jag minsann lite stolt över Henrik. Han ingår nämligen numera i historiska institutionens jämställdhetskommitté.

(Angel of the morning är egentligen bäst med Joya Landis, men det är alltid kul med lite omväxling).

Jag hatar att Gilmore Girls är slut. Jag ville inte inse det från början, jag sköt det ifrån mig, men nu, (efter alldeles för lång tid framför TV trivia quiz på Facebook), slog det mig hur värdelöst det är. Det är typ det sämsta som har hänt. i värlshistorien. Aldrig mer. Så jävla orättvist.
Jag hatade Logan. Henrik gillade Logan. Vi brukade bråka om huruvida han var bra för Rory eller inte. Rory var som en kompis som inte fanns i verkligheten. Som man var lite irriterad på för att hon var en sån mes, men ändå, som man gillade.
En gång drömde jag att jag flyttade in i ett litet hus i Kronobergsparken, (nej, jag vet inte vad jag hade rökt), och att Rory och Lorelai kom gåendes utanför mitt hus. Jag bjöd in dem och försökte ringa folk jag kände lite diskret på mobilen, så att de skulle komma dit och se att de fanns i verkligheten. Sen vaknade jag.
Förresten hatade jag Lanes band mest av allt.
Men jaja, jag älskade ändå Gilmore Girls. Det finns ingen serie som kan fylla tomrummet efter den.


(Jag trodde en väldigt lång tid att Smokey Robinson var en tjej).

Fuck! Jag kände horror-smärtan igen. Jag satt och läste DN, hade på mig pennkjol, de kan ju åka upp en bit när man sitter ner. Det hade den gjort, den har en ganska hård kant vid linningen, som tryckte mot övre delen av magen när jag lutade mig framåt och fick frispel över den nya JämO. Svårt att förklara, men iaf kände jag direkt början på den smärta som fick mig att spy och åka in till akuten förra helgen, så jag skippade pennkjolen. Hög midja fungerar bevisligen inte med uppförstorad lever och mjälte. Jag skulle inte utsätta mig för slag och sparkar, (typ inte träna kampsport), men det verkar vara så pass att jag inte får utsätta mig för snygga pennkjolar.
Alternativt var det nya JämO och hennes syn på kvoterad föräldraledighet som fick mig att må fruktansvärt dåligt, fysiskt. Varför tycker människor att det är något slags statens intrång i den privata sfären att dela upp föräldraledighetsdagarna på de båda föräldrarna? Sist jag kollade var föräldraledigheten en FÖRMÅN som man utnyttjar FRIVILLIGT, om man INTE VILL ta ut sina dagar så MÅSTE man inte. Vill man leva i ett könsrollskonserverande förhållande, vill man vara hemmafru och viga sitt liv åt sina barn, vill man vara en arbetande far som knappt ser skymten av sina ungar, så är det väl bara att göra det? Gör vad fan du vill, jag bryr mig inte.
Skattepengarna ska inte finansiera den generella snedfördelning av hemmets arbetsbörda som i längden leder till att jag som kvinna får sämre lön, sämre villkor på arbetsmarknaden, och så vidare, eftersom jag by association antas vilja stanna hemma och laktera i flera år, ta flest vab-dagar o.s.v.
Därför att föräldraledigheten inte är ett tvång utan en förmån man utnyttjar frivilligt, är det inte alls orimligt att denna skattefinansierade förmån villkoras för att i någon mån korrigera den ojämnlika strukturen samhället har. Andra bidrag är villkorade, varför inte detta?
Nåja. Jag tänker antagligen skriva kontrakt med mina barns pappa om såna här saker. Jag tänker personligen inte vara en av alla kvinnor som arbetar oavlönat i hemmet på sin fritid.

Nu blir det promenad, böcker och middagsplanering.

Vi har fått en ny dator! Jag kan ingenting om datorer, men den här verkar bra. Den är snyggare än den gamla, bara en sån sak. Och har en massa finesser, trådlöst allting, bla bla, det följde med en extern hårddisk också, som vi inte visste om. Det kändes fint. Jag har fått min egen användare på datorn, med kattungeavatar, och allting är rosa och fint. Fan, datorn luktar t.o.m. gott. Hur kunde jag leva utan denna maskin förut? Hur kunde jag leva med typ en kontorsdator som luktade damm.
Så är det i alla fall. Jag sov länge idag, som varje dag. Är så jävla trött hela tiden att det är obehagligt. Jag sover/vilar cirka 13 timmar om dagen, och på det som är min "aktiva" tid snubblar jag runt och hostar på olika ställen, mest i lägenheten.
Men idag tänkte jag slå in mig själv i varma kläder och åka till stan. Jag behöver skor och en kofta, och lite miljöombyte. Väntar bara på att min ipod ska ladda upp sig lite, så att utflykten ska kunna bli givande på något sätt. Jag måste kunna lyssna på doowop, och glättigheter. Jag promenerade förut och Bauhaus kom på shuffle, då blev jag medtagen och bedrövad. Mina nerver klarar bara spralligt glada squares med chinos och milkshake i mungipan.

Födelsedagen var lite underlig. Jag orkade ju inte direkt fira den, jag orkar ju knappt klä på mig. Men jag fick välja mat, någonting som visserligen tillhör vardagen när man själv måste laga sin mat, så valet bestod mest i att jag inte gav mig själv några ekonomiska begränsningar. Det blev kycklingfajitas. Det låter kanske inte så dyrt, men det blir alltid så många saker som man måste köpa som man först inte tänkte på.
Sen kollade jag på film och googlade seriemördare.
Nu ska jag släpa mig över till Universitetet och leta efter kurslitteratur som jag behöver. En liten present till mig själv.
Ja, det är faktiskt jävligt deprimerande.