Min lediga dag, observera "dag" - i singular. Här lyxar vi minsann inte till det med flera lediga dagar på raken. Jag började dagen med att konstatera att den redan hunnit bli eftermiddag när jag vaknade. Är man trött eller är man trött, när man går och lägger sig klockan 22 och vaknar klockan 14?

Mitt busskort har gått ut, funderar på att köpa ett säsongskort, man tjänar nämligen 100 kronor på det, jämfört med att köpa 30-dagarskort. 100 hela kronor. SL är verkligen givmildheten själv.

Jag har typ astma. Kul, kul. När jag cyklar känns det som att halsen brinner upp, bokstavligt talat. Det ger "halsont" en helt ny dimension. Så jävla ont. I alla fall: jag har ju lite andningsproblem när jag springer också, självklart är man ansträngd för att man springer, men jag menar mer än så. Jag menar att luftröret snörper ihop sig och att jag ibland måste stanna för att inte dö av syrebrist. Det är väl kanske inte så det ska vara. Nu har jag mailat min läkare, hoppas hon har internetz. Inte vågar jag träna heller, av rädsla för att dö. Min lediga dag suger verkligen.

Vilka ytterligare tråkiga saker händer? Ingenting, alltså. Funderar på att tona håret eller kräkas upp lite maginnehåll bara för att sätta guldkant på tillvaron.

En dålig sak med hösten är den här jävla Rosa Bandet-kampanjen som tar allt fokus överallt. För en hypokondriker och extrem cancer-fobiker som undertecknad är det fruktansvärt jobbigt att jämt och ständigt bli påmind om att man kan ha cancer. Och jag orkar inte ha cancer-nojor, det går inte, mitt liv funkar inte då. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, och jag kan inte göra mig av med all oro någonstans. Gå till läkaren då. Nej, det funkar inte heller. Om jag får veta att jag inte har cancer i x, så börjar oron för cancer i y ta över, tills det utreds, varpå cancern i z tar sin början, och så vidare.

Det var ett jävla tjat om cancer helt enkelt. Dessutom hatar jag att det känns som att man är pro-bröstcancer om man inte köper ett rosa band.

... om någon skulle undra. Därför händer det inte mycket i mitt liv som det är just nu. Men nästa vecka kanske. Oh, well.

Det här med att vara dålig på att cykla är ganska pinsamt. Igår höll jag på att välta ner i ett dike när jag försökte ta en lite för skarp kurva i lite för hög fart. Tyvärr hände det hela inför folk, så jag var ju tvungen att sätta av i världens fart därifrån. Vad man tappar, alltså. Sist jag cyklade var jag kanske tolv år och då hade jag minsann inga problem.

Men annars är det ganska skönt att kunna cykla iväg till den bra mataffären och handla, det som annars skulle varit ett stort projekt om man skulle gå, det går skitfort med cykel. Det är en väldigt bra grej, helt enkelt.

Gud vad jag hatar när allt ska strula med alla bakgrundsbilder. Egentligen strular det bara för att jag själv är trött och inte hänger med i logiken. Nu har jag ägnat mer tid än vad som är hälsosamt till att fixa den här prickiga bakgrunden, man får bara hoppas att jag inte tröttnar alltför fort. Och ja, jag ser skarven och jag hatar den, men jag kan inte göra något åt det just nu.

Innan dess har jag alltså jobbat, handlat hudvård för dyra pengar, och handlat en långärmad träningströja för kyliga höstlöprundor, fått en cykel till låns, försökt att cykla (jag var inte så bra på det), lagat matlådor (fisk med potatis och ugnsrostade grönsaker) och ska nu sova. Fort som bara fan.

Idag stod jag inte ut längre. Min uppstudsiga tonårshy kräver uppenbarligen striktare tyglar än vanlig duschcreme och apoteketlotion. Efter jobbet åkte jag till Åhléns och bad dem bära fram det tunga artilleriet. Jag köpte rengöring och fuktkräm. Nu håller jag tummarna för att det här ska funka. Orkar inte se ut som en pizza i ansiktet längre.

... skoja bara.

Tänk om jag skulle skriva ett hyllningsinlägg till mig själv, dock. Istället för att försöka föra ut budskapet lite mer subtilt? Det skulle vara något.

Den här helgen har jag varit ledig, och förtjänat det. På fredagen kollade jag lite i affärer och kände att snålheten är en väldigt stor del av min personlighet. På lördagen städade vi hela lägenheten och bjöd mina föräldrar på middag. Och idag gick vi till Pelikan och drack avskedsöl för Erika och Sebastian som flyttar till Bologna i ett halvår. Imorgon jobbar jag tidigt. Blä.

Det var nog allt.

Gula tänder - genetiskt och socialt arv. Notorisk kaffedrickare.
Nariga läppar - pundar av från överdoser av Elisabeth Arden Eight Hour Creme.
Bolero - Haléns. (Man kan hitta oväntade saker där).
Linne - Adidas
Slutty bh-kant - ingen aning.
Gubbyxor - Åhléns
Skor - Stan Smiths med gulddetaljer

Om det finns något jag föraktar så är det de här jävla spikmattorna. De är tydligen omåttligt populära. Av någon anledning. Inte för att det finns minsta bevis whatsoever för någon verklig effekt av den. Men den verkar ju så himla bra. Spikmatta, tarmsköljning, healing, horoskop, spöken and whatnot.

Utanför huset har vi en backe. En asfalterad backe. Den är ofta trafikerad av människor som är ute och går, till och från ICA, bussen, sina hem, och sådär. Och så har vi en kvinna som löptränar i backen. Backintervaller. I vanliga fall är hon bara en disgrace för alla som springer, eftersom att hennes löpstil är så sjukt otight. Yvig är väl det ord som närmast beskriver hennes löpsteg. Inte för att jag är någon expert, men det verkar lite energikonsumerande att röra sig sådär mycket i sidled. Iallafall.

Igår när jag och Henrik kom hem från vår egen kvällsrunda blev jag däremot rejält jävla förbannad på människan. Hon skrek och viftade åt oss när vi började gå längs backen för att ta oss in till vårt hem. Hon skrek att "no, I train here", och menade att hon hade rätt att monopolisera hela jävla backen för att hon skulle kunna springa där ostört. Vi skulle vänta på henne, och försöka slinka emellan. Välj en backe som inte är lika vältrafikerad. Välj att springa när det inte är så många som går i backen. Eller lägg ner idén om att andra ska behöva rubba sina mönster och vägar för att just du ska kunna springa precis hur du vill. No, I train here. Gå och dö din jävla idiot.

En kall öl. Ledig fredag - lördag - söndag. Vikariatet börjar på måndag, fem veckor heltid. Sedan startar ett helt nytt schema, (och jag ska jobba 75%), där vi kommer att få lägga in våra egna pass och våra egna ledigheter. Fattar ni vad nice? Jag är så jäkla glad. Även om man såklart kommer bli tvungen att göra om schemat lite grann för att täcka upp alla luckor så har man ändå chansen att påverka. Grymt!

Idag har jag jobbat och sedan träffat Henriks familj på lite fika. Nu sitter jag med den där ölen och kollar igenom all friidrott jag missat under dagen. Imorgon är det tydligen marathon.

Den här jävla Amy McDonald, är hon efterbliven på riktigt eller är hon bara ett sätt att göra gratis-spotify totalt outhärdligt och förmå folk att uppgradera? Varje gång jag hör henne påminns jag om mitt hat för den där äckliga jävla ön, belägen mellan Irland och Frankrike, rik på abdominal fat, dåliga tv-program och idioter, fattig på talang, klass och karisma. Detta hat, alltså.

Jag hatar även Italien och Schweiz. När vi ändå är inne på länder. Hatar folk som bara "Åh, Itaaaalien" och tänker på en himla fin och gemytlig vingård och typ en tallrik med mozzarellaost och tomatskivor som någon "ringlat lite olivolja över" - själv tänker jag på Italien som en rutten semifascistisk håla med totalt undermålig jämställdhetsstatistik. Charma bort det med lite ringlad olivolja - I don't think so.

Sen hatar jag alla konstiga människor som åker på röda linjen mellan Universitetet och Mariatorget. Ni kan dra åt helvete. Men nu har jag kommit på hur jag ska göra för att slippa så många människor som möjligt. Jag ska gå omkring med en sån där Amnestypärm - det ger mig en radie på två meter totalt avbefolkad.

Åh vad jag älskar Usain Bolt. Kommer bli deprimerad om det visar sig att han är dopad. Undrar hur snabbt man själv skulle springa 100 meter? Det skulle vara kul att testa.

Undrar vilken löpdistans man egentligen har störst fallenhet för? Egentligen. Gud, såna här frågor gör mig galen.

- Jag får ett vikariat från och med 24 augusti! Till att börja med jobbar jag 100% i fem veckor, sedan drar jag ner på tiden till 75%. Jag ska ju trots allt skriva en C-uppsats också. Lite realistisk måste jag vara. Förhoppningen är att jobba till nästa hösttermin.

- Jag kommer att få cirka en och en halv lön två månader i rad. Score!

- Det var nog allt.

På måndagen for vi mot Ångermanland. ("For" för att ge berättelsen en känsla av äkthet). När vi for förbi Älvkarleby och det som brukade vara stället min familj stannade på längs vägen, i folkmun kallat "hjärtat", upptäckte vi att alltihopa tagits över av kineser. En kinesisk mur i miniatyr inhägnade det som numera hette "Dragon Gate". Jag var inte tillräckligt traumatiserad för att inte ha sinnesnärvaro nog att dra av en bild:



De här mystiska fåren bor cirka 4 kilometer från stugan. Den här var heltokig och brukade bland annat ägna timmar åt att spatsera fram och tillbaka längs en kort linje.



Reprasentin'



Vrålåket.



Mammas kokkonst. Till detta grillades det.



Jag var smutsig hela tiden och fick konstiga utslag på kinderna.



Basti var skjutgalen och klädd i nationaldräkten.



Ville man sola var det bara att dra ut en av alla 70-talssolbäddar som finns i förrådet.



Rosor och vattenkranar:




Utsikt över viken.



Jag hade köpt Red Stripe.



... och blev till ett spöke.

Vi har varit bortresta. I Härnösand fyndade vi lite saker till hemmet:



Sängbord för 50 kronor. Nu gället det att hitta ett till som matchar.



Lampor för 100 kronor paret.



Klädda galgar, gratis. De var "över" i stugan.

Idag var det inte apjobbigt på jobbet. Det var faktiskt rätt trevligt. Jag tog ett kapillärt hb: 136. Ingen anemi här inte.

Imorgon jobbar jag ett sent pass. När jag kommer hem får jag träffa Henrik och så ska jag packa inför vistelsen i norr.

Idag är jag så jävla ledsen att jag nästan satte mig och bölade på tunnelbanan. Som ett hormonellt monster. Har jag ens någon anledning att vara ledsen? Jag minns inte exakt varför ens en gång?

Det är nog mest att chefen verkar skita i mig. Jag tänkte att hon skulle fråga mig hur vi skulle göra till hösten. Egentligen har vi redan haft det samtalet två gånger och senast var mitt schema "på gång". Det var i början på juni. Nu är hon tillbaka från sin ledighet, och i två dagar har hon kunnat fråga mig om hösten, skriva kontrakt, kolla schema, men nej. Ingenting. Hon hälsar knappt. Istället har det kommit in folk på möten hos henne, folk som vill jobba, antagligen folk som ska få jobbet jag inte ska få. Och jag vill inte fråga. Jag hade tänkt att ställa krav, jag vill ha löneförhöjning och jag vill ha ett skåp i något omklädningsrum med en dusch. Jag vill inte byta om på en toalett och fräscha upp mig med lite blött toapapper efter varje jobbtillfälle. Men vad fan spelar mina krav för roll, jag är helt utbytbar. Och vad spelar det för roll att jag kan allt på hela avdelningen utan och innan, när de kan hitta någon som inte kommer ställa några krav? Jag känner mig överkörd. Det är nog ordet.

Hur pass juridiskt bindande är ett muntligt löfte? Hon kan ju bara säga att jag är sinnessjuk och hör röster.

... eller Ångermanlandstips snarare. Jag och Henrik åker till mor och fars landställe som ligger vid kusten mellan Sundsvall och Härnösand. Det räcker ju långt att bara ligga och slöa, bada, grilla och så, visst, men eventuellt får vi lappsjukan och kommer behöva akut stimulans. Konditori Westerlunds och all skotten-i-ådalen-memorabilia är redan avverkat. Kanske någon av er har ett tips?

Dessutom måste vi hitta ett coolt ställe att stanna och äta lunch på när vi kör upp. Helst fräsch vegetarisk mat, gud vilka krav man har liksom.

Det var kanske den värsta dagen på jobbet hittills. Mycket att göra plus svårjobbat i form av att allting var trasigt eller slut eller någon annanstans. Ibland önskar jag att jag kunde jobba varje dag. Då skulle jag se till att ordningen aldrig bröts. Det är den där första dagen man jobbar efter några lediga dar som är värst. Då är allting bara fel och på fel plats. Nej. Man borde jobba jämt.

När jag äntligen fick äta middag, två timmar senare än vanligt, hade Henrik skickat ett sms och meddelat att han hade bilen och skulle hämta mig när jag slutade. Pure lycka. Så jävla skönt att det inte går att beskriva. Fuck you, alla slöddermänniskor på sunkhaken längs Rosenlundsgatan, fuck you alla knarkare i allén på Wollmar Yxkullsgatan, fuck you alla stirrande människor på tunnelbanan. Jag slapp er, för en gångs skull. När jag satt och väntade vid nio-tiden utanför sjukhuset hörde jag en blivande mamma skrika sig genom krystvärkarna och hennes röst ekade över parkeringsplatsen.

Efter att ha blivit lämnad vid ICA åkte Henrik iväg mot Ljusterö. Så nu är jag själv ett tag. Det är så påtagligt tomt varenda gång han åker iväg, jag saknar honom fast jag får hela sängen för mig själv, fast jag får välja vilket program jag vill på TV. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt när han är borta. Men några fina saker mötte mig i alla fall när jag kom hem: nytvättade kläder, utlånade hörlurar (tack!) och några söta bilder på kameran.

Och nu ska jag sova. Imorgon: jobba. Sedan jobba hela helgen. Hoppas att tiden går lite fortare än vanligt tills vi ses igen.

- På måndag nästa vecka åker jag till Ångermanland och mina föräldrars landställe med Henrik. Vi ska hyra en bil från Berras biluthyrning. Yesss. Det kändes helt självklart. Berra är ju ett sånt där namn som man instinktivt känner tillit och förtroende för.

- Jobbar imorgon och helgen. Kul.

- Jag sprang igår! Har tidigare bytt ut löppass mot spinning i nästan två veckor på grund av benhinnekänningar (igen). Passade också på att köpa nya jobbskor, för jag tror det är där problemen kommer ifrån egentligen. Igår provade jag fyra kilometer asfaltslöpning. Iaf: kände mig som en fucking gasell i tre kilometer, (grymmaste känslan), sista kilometern kände jag mig lite för lätt: benen var som spaghetti, helt matta och "innehållslösa" som om allt blod, alla muskler, allt fett och all benmassa upplösts och det bara var huden runt inpumpad luft där, som sakta pyser ut. Det gick liksom inte att "ta i" från benen. Konstig känsla. Tar ett kapillärt HB imorgon på jobbet och kollar så att allt står rätt till där. Annars: helt smärtfri. Perfekt. 4,1 km på 23,41 minuter, 5,47 min/km.

- Nu ska jag in på stan och kolla. Enda sysselsättningen man har.

Vi håller på att fixa med lite grejer hemma. Det mesta är på planeringsstadiet, som det ofta blir när man aldrig har tillräckligt med pengar för att kunna övergå till genomförarstadiet. I alla fall så satte vi äntligen upp några pretentiösa tavlor som legat i städskrubben och ruttnat hela våren.


I hallen åkte filmaffischen jag köpte på en marknad i Bologna upp:




Och i sovrummet den här:



(Observera: nya fåtöljen).




Såhär blev det tills vidare. Nästa steg är att ha pocketböcker istället för nagellack och hårspray i stringhyllan. En sån där 50's galonklädd fotpall, något litet bord istället för pallen som avlastningsutrymme, en ny och större säng, panelgardiner till sovrumsfönstret, med mera, med mera. Jag vill bara vinna sisådär hundra tusen. Nu.

Igår köpte jag underkläder på Lindex. Det gäller liksom att passa på när man för en gångs skull hittar något fint, en i svart och en i vitt. Så var underklädesproblemet i schack för ett tag framåt.

Apropå den här gamla reklamfilmen:



... så försöker en kille på whoa tidsbestämma den. Och gissar på 60-talet. Känns som en otroligt kvalificerad gissning! Sen ändrar han sig till 40-talet. Alltså folks totala avsaknad av känsla för historia, olika epoker, osv? Jag förstår det bara  inte.

Det har gått ett år sedan inbrottet hos oss, och nu hittade jag ett hårstrå i en blomkruka som tjuven hade flyttat ned från fönsterbrädan när han/hon tog sig in. Det är inte från mig eller min man, och ingen annan än oss har varit i sovrummet... så det måste vara tjuvens.

Skulle vara kul att veta vem det var, samtidigt vill jag inte ha nått med polisen att göra. (de var naturligtvis här precis efter inbrottet för man måste ha en anmälan för att få försäkringspengar)...

Vad skulle ni gjort? funderar på om jag ska spara eller slänga det (kan vara bra att ha om samma inbrottstjuv funderar på att göra det igen). vår granne hade inbrott två gånger på kort tid förut, och misstänkte samma gärningsman.

Tjej på whoa.

... känns det som. Det är bara sista dagen den här veckan egentligen.

Jag gick upp halvtidigt och lagade mat till mina matlådor. Så jävla duktigt. Nu kommer jag säkert att glömma dem i kylen.