Ska jobba hela lördagen. Av någon anledning gör det mig förbannad. Jag ångrar mig alltid. Det brukar gå över när jag väl är på jobbet. Men innan känner jag mig som en prostituerad eller halvslav som måste bjuda ut min utmätta tid på en köttmarknad för att skrapa ihop lite fickpengar att klicka hem skit för. Så jävla meningslöst. Alla som älskar livet borde få en diagnos.

Idag på facebook gick jag in på den där stoppa gatuvåldet-gruppen. Så är det en fitta som har en bild på en nalle som kramar ett hjärta som profilbild som bara "alla måste lära sig att respektera andras personligheter". I helvete heller. Jag tänker aldrig börja respektera någon som har en profilbild med en nalle som kramar ett hjärta.

Sen mår jag dåligt och kräks över att jag vill strypa henne med mina bara händer. Skuldkänslor av katolska mått. Men någon gång ska jag lära mig att borsta av mig såna här motgångar. Till att börja med: sluta ha facebook uppe.

Igår hittade jag en 60's tv-kanna i toppskick. Ni vet en sån där kanna med flätat plast över? Min är vit. Jag tänkte att jag skulle få leta i år och dag efter en sån, men varenda antikaffär jag gick in i hade minst en tv-kanna. Ja, så nu slipper man springa upp och brygga kaffe mitt i Hylands hörna.

Jag hittade också spisa ribb-koppar för 400 spänn för kopp + fat. Var så nära att köpa det. Men sen hejdade jag mig. Kaffe smakar ju liksom godast i typ ... kantstötta reklammuggar som gått i diskmaskin minst två gånger om dagen i fem år. Hur blir jag lyckligare av att dricka kaffe ur snobbiga Stig Lindberg-koppar? Nej, precis. Lite lyckokalkylering.

Apropå lyckokalkylering, är det inte intressant att unga killar ofta genomgår en fas där de är utilitarister? Jag kan skratta ihjäl mig åt det.

Igår bjöd jag ut Henrik på middag. Vi åt tapas. Jag beställer alltid in tre rätter, varav en alltid är ett wild card - som alltid visar sig vara äcklig. Problemet är alltid att de har lagt god mat i en skål med het olja. Det blir ganska greasy och mäktigt, om man säger så. Nästa gång ska jag inte beställa in någonting som innehåller olja, för att slutligen ha lärt mig något av åratals tapasmisstag.

Efteråt vandrade vi omkring över hårdpackade snöpucklar och jag hittade en antikaffär som säljer gamla plåtburkar. Som jag har letat. Men nu bakar jag förstås inga småkakor längre istället. Vad hände med alla de där människorna med självutnämnd superhög ämnesomsättning? Måste börja träffa såna som kan äta upp kakjävlarna man bakar för hemtrevnadens skull.

Är på oförskämt bra humör. Har pulsat djupsnö i någon timme till uttjatade spellistor på min iPod och gått omvägar runt en spattig rottweiler. Nu försöker jag uppbåda inspiration till att diska och komma på ämne för c-uppsatsen (favorit i repris). Ikväll ska jag och Henrik äta på någon restaurang och kanske gå på bio. Fast det verkar bara finnas sugiga filmer på bio. Typ den där med Brad Pitt - jag blir nästan kräksjuk bara av tanken på att behöva sitta instängd i ett mörkt rum och se den. Den verkar så jävla irriterande. Hatar också filmer om kärlek. Kärlek är så uttjatat. Antar att det är för att jag befinner mig i ett stabilt förhållande, jag minns knappt hur det känns att ha "kärleksproblem". Det skulle jag aldrig orka i dagsläget.

Jag har inte rökt på 19 dygn och jag har gått ner 3 kilo i vikt. Kom igen och erkänn att jag är bäst. Det är inte konstigt att jag har tendenser att dras till fascistiska ideologier, det är för att de smickrar mitt ego så mycket. Ja, tihi, jag är visst en sån där übermensch.

Jag hoppas att det framgår när jag är så att säga sarkastisk. Så att ni förstår och så där. Jag vill inte börja behöva skriva ut paranteser efter allt och bara (NOT). Eller (obs! skämt!).

Det här är min favoritscen ur Spinal Tap. Jag vet inte varför jag tyckte den var så rolig.

Människor som jag inte förstår, på något sätt.

- Folk som äter semlor. Åh, det är så jävla degrading. Hur kan man outa sig som ett monster som måste stoppa i sig vetebröd med vispad grädde? Fy fan, och folk klagar på offentlig amning.

- Folk som tror att man är efterbliven för att man inte tittar på melodifestivalen. The other way around, tack.

- Folk som kämpar mot tidelag. De har verkligen problem med att undvika att applicera mänsklig kultur och mänskliga värderingar på djurens värld. Tror de verkligen att en våldtäkt kränker ett får på samma sätt som det kränker en människa? Varför urskilja och särbehandla just det sexuella våldet mot djur?

Jag sitter och försöker planera lite inför sommaren. Har bestämt mig för att jag ska vara ordentligt ledig och kanske till och med våga mig på någonting som involverar flygplan. Men vart ska man resa (utanför Sverige)?

Något tips? Jag tycker både om städer och stränder. Men absolut inte någon herpes-ö i medelhavet och absolut ingenstans där bamseklubbar håller till. Funderar på Paris (nackdel: pratar väldigt dålig franska), Berlin (nackdel: pratar ingen tyska, men Henrik är bra på det), Prag, (här kör vi på engelska, va), eller kanske någonstans i skottland - låter inte det underbart? Eller varför inte engelska badorter?

- Hela badrummet är numera klart! Kakeldekormässigt åtminstone. (Bilder vid ett senare tillfälle). Jag har till och med köpt ännu mer larviga doftljus som jag ställt in där. Skämmes! Ja, just det - en sån där rosa, designad, limited edition tub med vademecum har jag ställt in också. Det enda som fattas är väl nya handdukar. Vart köper man fina handdukar som inte luddar? Börjar lite trött på att torka sig i ansiktet och därefter vara svartprickig, rödprickig, blåprickig, eller vad fan det nu är för färg på handduken.

- Blek februarisol gör att man ser ut som att man är inlagd på ett gammalt tuberkolossanatorium. Vintage!

- Henrik kom hem igår för att sova och gå upp och skriva tenta. Nu har han åkt iväg igen, för att fira sin mormor som fyller år. Han kommer tillbaks på måndag. Jag hann inte prata särskilt mycket med honom, för hans hjärna var ockuperad med tankar på avancerad grammatik. Självklart lyckades jag bli sur och skälla ut honom för att han inte ägnade mig någon uppmärksamhet (fast jag liksom köpt doftljus till badrummet, och städat och verkligen preppat för den enda gången på veckan som vi egentligen träffas). Nu ångrar jag mig för min utskällning. Tror att jag sa något om att svenska-hororna i hans klass träffar honom oftare än vad jag gör. (Han läser svenska, och jo, jag använde ordet horor). Att vara svartsjuk är inte så jävla hett. Genom att ge utlopp för sin svartsjuka har man säkert ökat risken att ens partner ska vara otrogen med 10 % - varför skulle någon vilja vara ihop med en gammaltestamentlig gud, ungefär. När jag ser på mig själv som Gud i GT förstår ni säkert vilket hopplöst fall jag är. Men iaf - jag träffar Henrik under ett par timmar och lyckas framhäva det värsta i mig själv. Jag hatar verkligen mig själv ibland. Men könsfördelningen för svenskakurserna på universitetet är ju som den är. Det finns bara tjejer. Det är ju inte Henriks fel.

- Nu har jag några ensamma kvällar framför mig. Kommer göra pastasallad, dra fram Audrey Hepburn-boxen och säkert googla ovanliga cancerformer för att hålla liv vid den stora cancerfobin som jag lider av.

Jag vaknade tidigt idag, fast jag inte hade någon anledning att göra det. Trodde att jag skulle kunna gå på spinning på morgonen, men nej. Det fanns inga pass. Så det var verkligen en meningslös ansträngning. Dessutom var det slut på kaffefilter - men det löste jag med hjälp av lite hushållspapper. Kaffet blev lite milt. Men helt ok.

Ikväll ska kanske Ida komma hit och se På spåret med oss. Så ska vi kanske äta något och dricka vin. Innan dess ska jag dammsuga och läsa till seminariet om feministisk kunskapsteori.



Låten, ja. Jag tänkte börja länka en youtubeversion eller liknande av låtarna som sedvanligt utgör rubriker till mina inlägg. (För jag har ingen fantasi att komma på rubriker). Men den här har ni väl hört. Jag hoppas det, för jag hittar bara crappy live-versioner på tuben.

För fyra år sedan hade jag nästan lyssnat sönder GIllian Welch. Nu är det återigen det vackraste som finns.

Idag gick vi på promenad som vanligt. Det var faktiskt varmt i solen. Vi hamnade tillslut på Plantagen och jag köpte:

- tulpaner
- tulpanvas
- värmeljus
- mörk choklad till bakning (varför har de sånt på Plantagen?)

Så nu står en vas med tulpaner på mitt soffbord och det är liksom ... det finaste som finns tror jag. Apropå att ha vårkänslor också. Har alltid varit galen i tulpaner.

Ikväll blir det kanske öl på någon studentpub om det vill sig riktigt väl. Ska bli intressant att se hur en stillsam utgång ter sig utan cigaretter.

Jag tycker att kattmänniskor får ta mycket oförtjänt kritik. För det finns ju trots allt hundmänniskor, och de är snäppet värre. Nästan varje dag på mina promenader stöter jag på en agilitykurs ute på en äng. Där umgås kvinnor, 40-årsåldern, sjukskrivna p.g.a. elallergi, röstar blått och hatar "parasiter", (ni vet säkert typen, annars hänvisar jag till betapets forum för en liten fältstudie), tillsammans med sina hundar. Hundarna ska springa genom tunnlar och springa slalom mellan koner.

Det här tycker de är en meningsfull sysselsättning. Människorna alltså. Garanterar att hundarna skiter i vilket. Men för människorna känns det säkert som att det här är viktigt - att springa slalom med en hund släpandes i ett koppel, skrika kommandon, klä sig i oljerock och få känna makt. Men hur mäktig är man när man måste gå runt och plocka upp avföring från marken? Nej, jag menar det.



Sno stilen - medelålders kvinna med hund



Oljerock, rulle med plastpåsar, Ford Focus och stallkängor.

Drömmer en massa mardrömmar just nu. Men jag sover ändå väldigt bra. I går natt drömde jag att jag var på fest i en annan stad och att någon snodde alla mina saker (och ja, mina kläder, nakenmardrömmen) och sedan hamnade jag i ett slagsmål. I natt drömde jag att jag rökte en cigarett och direkt blev beroende och led av så grova abstinensbesvär att jag aldrig mer kunde sluta.

Men idag är en i alla fall bra dag. Jag har fått pengar så nu ska jag köpa gymkort. Mitt förra gick ut i december. Det finns två gym i närheten, ett billigt källargym vid ICA och en fancy anläggning där de har ALLT inklusive klasser som hämtade ur ett trendkänsligt L.A.-gym. En tanke jag har är att köpa gruppträning och spinning på den fancy anläggningen och gymkortet på källargymet. För jag tror nämligen att Henrik kan tänka sig att gymma på källargymet med mig i såna fall.

Jag är så jävla sugen på att gå och träna så att jag fan funderar på att dra ut och jogga på en gång. Och jag hatar ju att jogga. Har jag drabbats av någon slags sjukt begär efter endorfiner?

Man vet att man har fötts i fel tid när det inte längre ses som glammigt att glida runt och dricka martini i ett litet snofsigt nattlinne.

Ungefär en sån här golvlampa är jag ute efter. Helst inte rosa, men det kanske blir nödvändigt. Någon som vet vad de kallas (så att jag har ett sökord) eller kanske t.o.m. vart jag ska leta?

I den där bloggen som jag citerade förut, (när jag konstaterade att det är fantastiskt hur man inte på något sätt kan relatera till andra människor i ens samtid), har fler favoriter.

Dagens to-do-lista.

Det lät väl för jävla trist med att-göra-lista eller to-do-list. Dags för lite nya fräscha grepp.

... och man blir ju mätt själv av att titta på andra som äter!

Det här tycker jag är fantastiskt, själv har jag aldrig uppnått mättnad på det sättet.

Nu har jag äntligen hittat ett hål i mitt schema och bokat en tid hos Björn Axén för en klippning av mitt hår som har blivit ganska långt den senaste tiden, själva håret måste ju väga nästan 1 kilo!

Hjälp! Ett helt kilo! Själv funderar jag på att göra mig av med mitt högra ben som visat sig väga JÄTTEMYCKET. Jag kommer att vara underviktig lagom tills benet är borta.

Det måste vara ett skämt. Varje inlägg illustreras med en bild på bloggaren i fråga, snett framifrån i zoolanderposering, så det måste vara ett skämt.



PS. Är inte angry samoans det bästa bandnamnet?

Nu har jag inte rökt på en vecka. Det har gått jävligt bra, tycker jag. Det var faktiskt inte så svårt och det känns redan bättre. Det är visserligen små förändringar, men ändå. Mitt hår luktar schampo, maten smakar mer, jag har helt klart blivit "rosigare" (hata ordet) i hyn men det bästa ut av allt är ju egentligen känslan av att klara av någonting som skulle vara svårt.

Jag har inte lidit av några direkta abstinensbesvär heller så det vore osannolikt om något av det satte in nu. Själva det psykologiska röksuget är ganska svagt, jag har ingen lust att röka helt enkelt. Nu hoppas jag att det här ska fortsätta gå vägen. Jag vet inte hur länge det måste gå tills man kan känna sig någorlunda färdig med att ha slutat? Kanske aldrig, får man ju höra ibland. Men så vill inte jag gå omkring och resonera. Känner mig ganska hoppfull inför att verkligen vara klar med det här inom en rimligt avlägsen framtid. Två månader?

En nackdel är att jag känner mig uppsvälld. Tycker mitt ansikte ser ut som en liten tjockunges. Det här med viktuppgång är verkligen akilleshälen för mig. Genom att använda nikotin har kroppen ett sämre näringsupptag, så genomsnittliga 200 kcal om dagen kan man plussa på om man slutar med nikotin. Dessutom binder man, initialt, mer vätska vilket bidrar till känslan av att vara uppsvälld. Även om man fortsätter att äta som vanligt (och inte dämpar suget efter nikotin med godis eller liknande) kan man alltså räkna med att gå upp i vikt, men i längden handlar det om så lite som kanske två kilo. Det är förstås någonting jag räknat med och besämt mig för att det är värt, så nu får jag stå mitt kast. Jag får väl banta om det blir outhärdligt.

Igår på kvällen fick jag ett väldigt glatt besked. Som revolutionerade min tillvaro. Nu är jag inte pank längre.

Denna lilla skillnad gjorde hela den här dagen till en tokrolig musikal i tecnicolor. Solen sken, jag var glad fast jag knappt hade orkat läsa ordentligt till Foucaultseminariet, jag kom på mig själv med att sjunga samtidigt som jag dammtorkade lister (viktigt att torka lister), och jag skuttade lyckligt iväg med ett ton sängkläder till tvättstugan. Hela dagen var jag glad. Inte ens när min pasta visade sig ha kokat sönder (svårighet att kombinera matlagning med Vem vet mest) blev jag förbannad. Inte ens när internet var dött tills för någon timme sedan.

Ni vet den där låten, tror den var i kanske en Pripps Blå-reklam, annars skulle den helt klart platsa där, de sjunger "Vilken härlig dag" Lalalala-lalalala-lalala", någonting sånt. Och jag sjöng alltid med av ovana "Vilken jävlig dag, lalala ..." för det tycker jag är mer träffande för de flesta dagar, och som något så när vetenskapligt skolad känns det bättre att komma med utsagor som är generaliserbara. Men i alla fall, idag skulle kunna vara en av de där speciella dagarna som är "härlig" även om det kryper i skinnet på mig att ta till såna kraftuttryck. Tanken på att jag kanske fastnar i mitt glättiga tillstånd och börjar tycka att just den där förhatliga sången är något slags soundtrack åt mig, är skrämmande. Jag hoppas att jag, om jag nu blir gräsligt lycklig, trots allt har drag mot den mindre pinsamma doo wopen, så att jag med hedern i behåll kan få befinna mig i mitt delirium.

Nu måste jag gå och kräkas bort känslan av den där låten mot mina stämband.

Snart kommer min pappa (som bor i Kroatien) till Stockholm och jag tänkte ta med honom ut på shopping! Det är nämligen så att jag inte har köpt någon Mulberry-väska på hur länge som helst. Jag har redan två stycken som har fungerat ganska bra hittills men nu när jag snart ska börja på juristprogrammet och allt känner jag att jag måste köpa i alla fall en till.

Gissa bloggen som citatet kommer från. Tävling. Vinn ett presentkort på gratisrövknull.nu.

Allvarligt nu. Visst är det intressant hur man inte på något sätt kan relatera till en människa som bor i samma land, talar samma språk, lever under samma tid, är i nästan samma ålder, o.s.v. Hur man än gör för att försöka förstå, så går det inte. Det fascinerar mig. Så där kan man alltså också gå runt och tänka.

Jag kommer ihåg på grundkursen i idéhistoria när man fnittrade lite åt Lamarcks tokiga teorier om ärftliga förvärvade egenskaper. Man var liksom besatt av att få veta vem som "hade rätt". Som om det skulle dyka upp en profet i naturvetenskapens historia och bara "ha rätt" om allt. Hatar mig själv retroaktivt.

Funderar på en nätverksanalys kring Darwins Origin of species för c-uppsatsen, men det kan vara a) för stort och b) för gjort. Men jag vill ändå trampa sönder idén om det ensamma geniet som, avskild från omvärlden, kommer på snilleblixtar på sin kammare. Kanske borde ägna mig åt någonting som inte hetsar upp mig så mycket.

Jag var ute och gick i vatten, på is, det underbara februariunderlaget i Stockholm. Is med några centimeter vatten på. Och så lite grus på det. Jag träffade två medelålders människor som frågade om vägen. Jag såg fem hästar. Spår efter räv. Man kanske skulle börja intressera sig för naturen trots allt.

Nu ska jag gå iväg och köpa balsam så att jag kan tvätta håret. Vilken tur att jag har slutat röka, jag hade nämligen aldrig haft råd med cigaretter den här månaden kom jag på. Nu måste jag kanske välja Euroshoppers balsam eller börja med dubbeldusch.

Jag kommer ihåg en tid när jag hatade att tvätta mig. Alltså, när jag var barn då. Inte nu. Men jag hatade det. Varje söndag skulle man bada, (och det här låter ju som att jag är uppväxt på 1800-talet och fick dela badvatten med resten av gårdsfolket men det var verkligen veckovis min s.k. hygien sköttes), vilket var pest och pina. Jag minns schampo i ögonen och att det var ganska långtråkigt att torka. Såhär i efterhand känns det väldigt äckligt. Antar att mina föräldrar inte orkade tas med min renlighetsångest oftare än så. En gång i veckan, är det normalt? Jag tror jag måste konsultera sörjan av barnuppfostrarexperter på internet.

I väntan på min tvättid gick jag in på Marie Picassos blogg. Jag möttes av den här bilden:




















Visst känner man sig harmonisk efter att ha stirrat på den en stund? Innehåller allt jag älskar: delfiner, en fullmåne och en arisk fitta som har pyntat upp sig i judeguld.

Min fredagkväll blir först en vända till tvättstugan och sedan På spåret. Ska även försöka läsa till foucaultseminariet. Det låter säkert tråkigt, men jag tycker att det är underbart. Snart har jag rena kläder och ordvitsar i mängder.

Jag har börjat kolla på Pushing Daisies, och jag är inte imponerad. Jag har hört för bra saker om den serien, och det sätter den i en svår sits. Visst är det gulligt, men det saknas något. Det kanske är min känsla för verkligheten som sätter stopp. Varför har hans hund inte nuddat honom på så många år? Varför lever ens hans hund, hur länge lever en hund? Varför formulerade han en regel av någonting som hände en gång (episoden kring hans mammas död)? Varför försöker han inte skydda Chuck lite bättre, tänk om någon råkar snubbla så att de nuddar varandra och hon dör? Vilket idiotiskt litet mordmysterium, dessutom. Och berättarrösten är gay. Jag skiter väl i hur många timmar och minuter någon har levat.

Nej, jag provar väl ett avsnitt till kan jag tänka mig. Sedan får vi se om jag blivit övertygad.

Att ha abstinensbesvär är fan lite skönt. Jag är helt skakig och känner att jag lider av någon slags överskottsenergi som jag måste göra mig av med. Jag skulle liksom vilja springa. Och det kanske jag gör också. Jag har ju inget som hindrar mig. Jag har ju inget nedsatt flås att ta hänsyn till längre. Och det bästa är att det är en sån mesig abstinens. Den går över med ett glas jävla vatten. En klunk vatten tar udden på min abstinens - det är för fan det mesigaste jag hört talas om.

Sedan läser jag om alla positiva kroppsliga förändringar som jag borde kunna åtnjuta av att ha slutat röka. Där står det att jag snart gjort mig av med min "rökhosta". Vem fan har rökhosta? Jag har aldrig någonsin hostat om jag inte haft typ influensa. Skulle jag ha börjat hosta av rökningen, ja då hade jag ju självklart slutat röka omedelbart. Vem fan skulle gå omkring med kronisk rökhosta och inte åtgärda det? Sen står det hur mycket pengar jag borde tjänat vid det här laget. Problemet är att det är uträknat på en person som röker ett paket om dagen. Vem fan röker ett helt jävla paket på en dag? Vem har ens tid med det? Jag kan inte förstå det.

Så egentligen. Jag måste ju ha värsta pytteberoendet i jämförelse med de här människorna. Det kanske helt enkelt inte kommer vara lika jobbigt för mig, för jag rökte aldrig sådär mycket? Ja, vi säger att det är så.

Idag var det dags att ta bort tandsten hos en tandhygienist. Det är något jag behövt göra regelbundet sen jag var liten. Teorin är att jag har någon slags massiv salivutsöndring - kanske därför jag framstår som så enfaldig, som ett dreglande pucko.

Idag gjorde det så jävla ont. Jag fick prova någon slags vibrerande nål (?) som visserligen gick snabbare än den sedvanliga metod jag fått utstå i alla dessa år. Men det kändes som tortyr. En i grunden obehaglig känsla, som en svets som far över tänderna och ljudet överröstar alla mina mantran, tillsammans med plötslig galenskapssmärta. Man vet aldrig var det kommer att göra ont. Plötsligt gör det bara svinont, och man försöker stålsätta sig så att man inte ska rycka till. Jag fick senare veta att man kunde få vara smärtlindrad när man gjorde behandlingen.

Självklart började jag grina också. Sedan satt jag på bussen med mascarafläckar över kinderna och blod i hela munnen och skämdes. Det smakar fortfarande järn.

Och nu vågar jag nog aldrig mer äta något. Jag ska bara äta tandkräm. Jag ska kanske dra tandtråd genom hela munnen och sitta och såga dagarna igenom, med några korta avbrott för att borsta tänderna väldigt noggrannt. Vad som helst för att få slippa gå igenom den där igen.

Känslan av att dra kortet i receptionen efteråt, med så darrig hand att man nästan inte lyckas träffa skåran, och så kostar det 1000 kronor.

I kölvattnet efter Anna Odells aktion har jag funnit åsikten i kommentarsfältet på flera bloggar att det är någonting mystiskt med psykiatrin. Vetenskapligheten ifrågasätts - hur kunde personalen gå på det? Finns det inte metoder för att testa om psykisk ohälsa är verklig, är de helt utelämnade åt att tolka patientens beteende (som alltså går att fejka)?
Problemet med den invändningen är att den inte gäller enbart för psykiatrin utan även för den somatiska vården. När jag går till min läkare så är det i ett samtal som bilden av min hälsa formas. Jag berättar om symtom, smärtor, tecken som jag upptäckt - jag kanske ljuger, och i många fall är det säkert inte det lättaste att avgöra. Tyvärr är det inte så att man får hoppa in i en maskin som efter en nogrann analys skriver ut en A4-sida med en diagnos åt läkaren.


Nu ska jag ägna dagen åt att läsa Ludwik Fleck - Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum. Jag gillar hans namn. Tydligen ska han ha varit Kuhns direkta inspiration till De vetenskapliga revolutionernas struktur. Som jag för övrigt måste läsa om nu. Det är ju ändå ganska skönt att redan, vid ett tidigare tillfälle, ha läst kurslitteraturen. En känsla av avslappning och lugn.

Apropå att vänta. Jag kommer ihåg när man var ung och inbegripen i krångliga förhållanden, som förr eller senare kom till den punkten att han behövde tid att tänka över saker. Man skulle ta det lugnt och vara förstående, hålla sig undan och låta tiden gå, så att han fick vara ifred och tänka på saken.  Det var alltså frågan om en paus, och saken som han skulle tänka på var om han ville vara ihop med en något mer, eller inte.

Det stör mig att jag inte satte ner foten där. Jag lät tiden gå, jag höll mig borta fast jag höll på att förgås av den plågsamma väntan och ovissheten, att man inte kunde få ett besked, någon slags hint om en riktning, ska jag fortsätta hoppas eller ska jag utgå från att allt är kört? Så tillslut tog jag kontakt, fast jag inte fick, jag ursäktade mig själv som om det var jag som var hemsk som störde honom i hans funderingar. Man måste ju ge tid. ge bort massor av dyrbar tid av sitt liv, offra det.

Så jävla trögtänkta de var då. Idag skulle jag aldrig nöja mig med att vara ihop med någon som är så jävla seg i huvet att det tar en vecka att komma på vad som borde vara en gut feeling. Idag är jag bara ihop med människor som tänker snabbt. Är man så långsam så kan det vara för min del. Skulle man i förlängningen till exempel vilja föra en sådan människas gener vidare? Skapa ett barn som kanske får samma mentala förutsättningar? Förstår bara inte varför jag inte reagerade på att de tänkte så långsamt, och att jag dessutom tog på mig skulden för deras tillkortakommanden.

Vaknade med en äcklig känsla av panik som inte kan ta vägen någonstans. Jag har några saker som jag väntar och väntar och väntar på, men de händer inte fortare för att jag ingriper i förloppet, så allt jag kan göra är att försöka lägga det åt sidan, stå ut med det, det kommer ju att ske. Bara inte exakt just nu. Det är ett tillstånd man kan förgås av.

Sedan gick jag till ett seminarium om Weber och nu sitter jag och glor. Funderar på att liva till det lite genom att dammsuga.

Jag hatar ordet juxtapose, juxtaposition. Det är ju så fult. Men skulle ge många poäng på svenska scrabble.