Jag är lat och har beställt kläder från H&Ms katalog. Jag kunde ha gått upp i morse och åkt in till stan likagärna, men det är så bekvämt att sitta vid sitt eget köksbord, dricka sitt eget kaffe och köpa kläder.
Bland annat:

Nu vill jag att det ska bli höst. Det är iofs nästan höst redan.
Sen har jag rensat ur min garderob. Nu har jag en stor kasse som ska till Myrorna. Jag har världens minsta garderob, det är det sämsta med vår lägenhet. Det finns inte plats för en till. Och Henrik vill verkligen ha den andra garderoben, fast jag klagar och ger menande kommentarer.
Hur man än gör blir det stökigt i den där lilla skitgarderoben. Jag städar och fixar där varje vecka. Nu råder en tillfällig ordning sen jag nedgradera några toppar och tröjor till träningskläder, och, som sagt, kastade ut saker som inte används.
Nu ska jag och Henrik göra vegetarisk lasagne.

Förresten. Jag köpte Libresse designbindor. Äntligen ska det bli lite roligt att ha mens.

Jag hatar människor. Varför måste majoriteten av alla människor skrika så fort de druckit några öl? Och vara så jävla kontaktsökande, jag hatar att vara otrevlig, men hur annars undvika att stå och lyssna på att Fight Club är världens bästa film och typ värsta djup.
På vägen hem stod några tjejer och skrattade åt och tog kort med sina mobilkameror på en medvetslös man som låg på trottoaren på Götgatan. Jag hade god lust att vrida nacken av dem. De var så jävla idiotiska att de inte ens kollade om han hade någon puls, eller gick att väcka. Om han kanske var död. Sen kommer väl bilderna hamna på deras skojsiga bilddagbok, tillsammans med bilder på vilka efterblivna skor de vill ha just nu.
Efter att ha försökt väcka honom, (skaka på honom, nypa honom med naglarna svinhårt på halsen, o.s.v.), utan resultat, lade vi honom i framstupa sidoläge och ringde efter sjukvårdare.
Jag är kanske den enda samvetsgranna personen kvar i Stockholm på en torsdagnatt. Ska komma ihåg att inte bli medvetslös på Götgatan, för där passerar nämligen bara ironiskadade retards.

Jag har städat för första gången på två veckor. Henrik har varit lite av en hemmaman när jag jobbat mycket den senaste tiden, och fixat med allt sånt. Men nu är jag också lite ledig. Väldigt lite, men ändå.
Jag börjar dock komma in i heltidsjobbandet och allt vad det innebär; misskötseln av sitt utseende och sina relationer, det blodsockerberoende humöret, kaffemissbruket, sömnbristen, känslan av att bo i en sjukhuskorridor, o.s.v. Det är faktiskt inte så jobbigt som det kändes den första veckan. Nu när jag är ledig saknar jag att kunna träna 100-meterslöpning inomhus och att alltid ha någon att prata med, och alltid något att gnälla om.
Imorgon blir det iaf mer jobb. Det känns nästan skönt. Och så får jag lön, jag vill köpa hur mycket roliga saker som helst. På önskelistan står typ en klädvårdsrulle. Det borde jag ha råd med.

Resan till Malmö med tåg är nu bokad. Det var flera år sedan jag åkte tåg. Det ska bli spännande. Sen kom vi på att vi nog borde ha med oss madrasser, täcken och kuddar. Ännu mer spännande. Jag som är så kräsen och måste ha min stenhårda kudde med mig vart jag än ska.
Natten till lördag hörde vi en s.k. hustrumisshandel i huset där vi bor. Det var gallskrik, dunsar och smällar, "hjälp" och "du dödar mig". Vi ringde till polisen som kom och såg lyckligtvis hur situationen var. Sen dess har jag varit lite rädd för att vara hemma själv. Faktiskt åkte jag hem till mina föräldrar som är på landet, och sov där istället.

Min trötthet har börjat ta sig nya uttryck. Jag är numera pinsamt lättroad och skrattar åt allt som i ens vildaste fantasi skulle kunna vara lite kul. (Bättre det än att vara tjurig och uppgiven, få lust att gråta när man slår upp sin kalender).
Senast skrattade jag åt en berusad man som åt en illröd, tjock korv i en avstannad rulltrappa vid Mariatorgets tunnelbanestation. Spärrvakten hade också humor, för han satte igång rulltrappan, och snart hade gubben åkt hela vägen ner och satt och studsade mot marken när det slutligen tog stopp, tills han kom på fötterna. Då syntes det att han hade nerdragna byxor, till knäna, och inget mer. Folk vänder bort blicken. Jag börjar skratta.
Sedan skämdes jag under hela hemresan. Man får inte skratta åt andras olycka. Men jag ler fortfarande vid tanken.

Helgen bestod av skärgårdshäng. Lördagen blv verkligen perfekt. Jag fick sova ut, äta god frukost, Henrik packade ner kaffe, ipod och ipodhögtalare i en korg, vi åkte ut på sjön och låg sen helt ensamma på solvarma klippor, lyssnade på ljudböcker som de nördar vi är, badade o.s.v.
Grill på kvällen och massa gott vin. Henriks syster och två av hennes kompisar var också med.
Nu har jag fått en bondbränna från min klänning, som jag bara hade på mig på själva båtresan egentligen. Den var alltså max på en kvart. Resten av tiden hade jag bikini. Det där om att solen tar på sjön stämmer alltså verkligen. Det är den läckra skarven på mina överarmar ett övertygande bevis för. 
Tyvärr var det ganska risigt väder idag, tills vi kom tillbaka till stan. Hade gärna fortsatt reka efter små öar att ha picnic på, men nu måste jag jobba en till vecka. Är jag inte så peppad på, men Gunilla, som är världens underbaraste människa antagligen, kommer imorgon tillbaka från sin semester, så lite kul kommer det iaf att bli.
Ikväll blev det pastasallad, hyrfilm och plockgodis. Jag brukar inte gilla godis, men plockgodis ser så fint ut i skålen jag fick av Sara och Tea.
Jag försöker hitta på saker att göra av de små luckor som finns i mitt sommarschema. Så nu blir det iaf nästan en vecka i Malmö, och så har jag en vecka innan höstterminen börjar som ser skrämmande tom ut, och jag funderar på vad man kan göra av den som inte ruinerar mig eller bara ger en massa myggbett.

Hurra! Jag blev antagen till statsvetenskapen på SU. Inga problem, inget nytt nervöst väntande, på andra urvalet. Skönt. Jag rotade fram en aktuell litteraturlista för HT 2007, och funderar på att läsa in mig på allting redan nu. Det kommer jag iofs aldrig att göra, men vad skönt det vore om jag gjorde det, och bara kunde repetera lite slappt under terminen. Varför har jag inte den disciplinen/bristen på liv?
Idag frostade jag av frysen på jobbet, och städade bakom den. Visst är jag duktig? Jag kände mig som en riktig hjälte. Dessutom älskar jag att göra rent på underliga platser som ytterst sällan får så mycket som ett svep med en disktrasa över sig. Jag hittar ofta sådana små platser.
Men mest gick jag bara runt och var nöjd över att jag skrev hyfsat på högskoleprovet. Även om jag personligen skäms över mitt resultat så kom jag in på statsvetenskapen i första urvalet p.g.a. det.

Väntan på antagningsbeskedet till statsvetenskapen är tortyrlik. Svaren skulle varit uppe klockan 14. Sedan klockan 18. Och nu står det fortfarande 18. Men vad fan då!
Jag har varit en vecka på Gotland. Nu har jag femhundra nya myggbett och är nybliven lådvinsalkoholist. Jag har sett Fårö, men inte Bergman, jag har sett den underligaste pizzan i världen. Den var liksom fyrkantig, men ändå i ett försök till att vara rund. Jag smakade aldrig på den, men den smakade tydligen också väldigt underligt. Själv ratade jag all mat på det stället. Det fanns typ krusbärsspäckad fårtarm med potäter på menyn. Ja, vi var i Fårösund alltså. Ett ställe hette Bunge. Brevid låg ett ställe som hette Hau. Och Ar. Det är ganska fula namn på ställen. Vi åkte och badade lite i ett kalkstensbrott, men mest låg vi i solen och läste brilliant litteratur, grillade, drack öl och vin och kämpade om vems ipod som skulle spelas.
Det värsta med hela resan var själva resandet. Att Gotland är en ö utan en bro till sig är verkligen en nackdel - ingenting annat. När vi hade kört stugstädning åkte jag och hälften av sällskapet till Visby för att flanera innan båten skulle gå vid halv ett på natten. Tyvärr regnade det, och alla affärer i Visby var stängda. Det blev ett hysteriskt springande och avsittande av tiden på olika caféer. Först lunch. Sedan evighetsfika. Sedan middag. (Under lunchen ursäktade Elen sitt bordsskick högt med att hon tyvärr kom från Bunge). Tyvärr nummer två ville majoriteten av folket gå till O'Learys och äta middag. Tyvärr nummer tre var mina ballerinor dyngsura och jag hade tappat mitt humör, också tack vare de otroligt otrevliga och korkade personer som staden inrymde. Efter att ha kämpat lite på en kycklingpasta som mest smakade som Kungen av Danmark-halstabletterna, åkte jag och Henrik ner till hamnen, satte oss i bilen och lyssnade på ljudböcker resten av tiden.
Och nu är jag hemma igen. Jag vill faktiskt hellre vara på det där skumma pizzastället i Bunge, på nåt sätt. Det är så tråkigt att bara kunna se fram emot arbetspass och att snåla med pengar i tre veckor. När det roligaste som händer på hela dagen är att man tillåter sig själv att klia upp ett myggbett.