För att hålla ett hierarkiskt och starkt skiktat samhälle i schack kan man tycka att viss mytbildning från högsta ort vore på sin plats. Jag älskar idén. Finns det några sådana myter, idag? Inte i vår fina fria västerländska värld med tv och internet och information i överflöd, men kanske i ett mer slutet och omodernt samhälle. Jag menar dessutom desinformation som är menad som desinformation, vars upphovsmakare själva är medvetna om att de sprider ut irrläror. Jag kan inte sluta tänka på det. Och på vad jag själv skulle sprida ut för falskheter om jag fick chansen. Det räcker inte att bara ljuga om Schweiz när vilken klåpare som helst kan gå in på wikipedia eller susning och bilda sig en egen uppfattning.

Jag hatar min ofrivilliga approach till livet. Den går ut på att jag sitter som ett fån och stirrar på allt som händer, eventuellt allt jag bara måste och borde göra, och så händer inget annat än att jag stirrar lite på det. Ibland kan det också kännas som att jag inuti mig själv vet att jag måste vakna upp ur det, men att kroppen har låst sig.
Nej. Nu ska jag ta mig an två andra sätt att se det på. Det ena har jag snott direkt från förlossningsavdelningen på Södersjukhuset: det är bara att göra. Där har man inte tid att sucka över hur mycket man har att göra, för det man ska göra måste man göra direkt och på en gång. Så det är bara att göra, och det är ingen mening att gnälla om det.
Det andra sättet har jag snott från min favoritpolis i litteraturen, Lars Martin Eriksson, ständigt återkommande i Leif GWs romaner. Om man ska göra någonting, kan man lika gärna göra det ordentligt.
Så. Det var väl inte så svårt.

E-Type har ju länge varit känd för sin smakfullhet och elegans. Och så har han nu, äntligen, valts in till skönhetsrådet. Det känns "nytt och fräscht".

Jaha. Har redan hunnit uträtta massor av viktiga saker, som att gå på introföreläsningen på idéhistorian. Ingen som stack ut i någon positiv mening, men jag kollade inte så noga. Annars var min plan att annektera personer som verkar roliga till min vänskapskrets. Men jag vet inte.
Jag brukar inte stå så högt i kurs när det gäller nya vänskaper, tack vare min svåruppskattade personlighet och så att jag är elak mot barn.
Den senaste personen att trots detta vänskapa med mig är Ellinor. En hyvens kvinna. I sommar vill hon t.o.m. resa med mig trots att hon pluggar turism och säkert är utled på allt som har med resande att göra.

Dessutom har jag promenerat runt och lyssnat på min nya och jättebra låtlista på min ipod innehållandes bl.a. Duke Ellington, Dizzy Gillespie,  Django Reinhardt, och Nina Simone.
Och otaliga versioner av låten "It don't mean a thing if it aint got the swing". Gårdagens mission var nämligen att hitta så många versioner som möjligt av den. Andra bra låtar att hitta flera versioner av, tack Elias för tipset, är Perfidia och Take five.

Vem skulle kunna tänka sig att betala för att göra bort sig, ha ihjäl en miljon hjärnceller, råka ut för dåligheter, må som skit i en dag efteråt och bli tjock och sliten för besväret?
Svaret är de flesta som åker kollektivt i Stockholm en lördagkväll, och själv var jag på väg hem från jobbet, spiknykter. Inte ut för att roa mig på tveksamma sätt på en värdelös klubb. Jag känner mig fruktansvärt gammal när jag med avsmak ser på alla ungefär jämngamla fittor i gäng som haft förfest och tror att de har så jävla roligt för att de tappat kontrollen och beter sig som apor. De kan inte ha roligt utan att samtidigt vara till allmänt åtlöje.
Jag är likadan, det är inte det, men är det inte jävligt bisarrt att det är så. Och de som inte vill betala för att gå ner i ett personligt fördärv bär titeln nykterister, och ses som sinnessjuka.
Jag föredrar nästan att ha tråkigt på jobbet med ett ob-tillägg som plåster på såren för att jag blivit förhindrad att supa ner mig. Jag funderar på att jobba alla helger hela terminen för att slippa gå på den här spritbluffen, för det vore löjligt att gå på den när man genomskådade den redan som barn, när man fattade att alla vuxna var dumma i huvet när de sluddrade och vinglade.
Då är jag ändå inte del av den verkliga galenskapen. D.v.s. personerna som fortsätter att dricka regelbundet trots att de blir aggressiva och våldsamma när de gör det. De är inte ens uppsluppna och dumglada när de är fulla, utan enbart på dåligt humör. Om man inte dricker för att ha kul utan för motsatsen, varför dricker man då?
Varje lördag eller söndagmorgon jag kommer till jobbet står det alltid någon full och blodig ung kille utanför akuten och skryter i mobiltelefonen om sina nattens bravader. Han hade hamnat i ett bråk, som vanligt, och varför tar de ens emot honom på akuten? Varför skrattar de inte bara åt honom, för att det är den enda behandling han förtjänar, och den enda som kanske skulle kunna få honom att byta mönster.

De tre absolut mest störande sakerna på mitt jobb:

1) Flertalet anställda på mitt jobb har lappsjukan. Den modernare varianten, det vill säga, där den insjuknade känner en oförklarlig lust att skriva och sätta upp lappar överallt på sin arbetsplats. Oftast är det en sur "din mamma jobbar inte här"-lapp, och oftast har den lappsjuke dålig handstil, ingen aning om hur man stavar, eller använder prepositioner felaktigt.

2) När man i ett halvår förklarat att man ska börja göra något annat den 22 januari 2007, och att man då inte längre kan gå på ett hästpass med någon timmes varsel precis när som helst, kommer det ändå som en chock för alla på jobbet som bestämmer över någonting. Inte för att man har en fast anställning, eller ens ett vikariat med uppsägningstid, utan för att man plötsligt blivit hela arbetsplatsens lilla ovän för att man hoppat ur den stora arbetskraftsreserven. Det skulle man ha sagt tidigare. Det har man iofs också gjort, men ändå. Hur ska de nu klara sig?

3) Det finns ingenting som är för litet för att kunna bli en konflikt. Ett exempel: vem ska köpa en jävla ost till personalens morgonfika. Av åtta fikadeltagare kan en föreställa sig att gå förbi en livsmedelsaffär någon gång under veckan för att köpa en jävla ost. Då är det inte så att den personen får en klapp på ryggen, utan istället får personen höra att den är en förrädare som tar på sig obekväma arbetsuppgifter, utanför arbetsplatsen och arbetstiden, och har nu satt ett mycket dåligt exempel.

Min skruttiga ekonomi fick sig ett oväntat lyft när min lillebror, av alla otippade människor, lånade ut 1000 kronor till mig. Vad ska man med bröder till? Nu är denna mitt livs stora fråga besvarad.

Tänk om jag hade varit snäppet mindre socialt kompetent? Då hade jag kanske bjudit in mig själv, istället för att sitta och lyssna på mina vänners roliga planer som jag förstås är exkluderad från.
Men vem skulle då mercy-hänga med mig?

Jag tänkte börja simma, men efter ytterligare ett vansinnesutbrott skar jag upp min axel ännu mer, och är därför prydd med fula sår. Den här gången kommer det dröja innan de är borta, för jag skar för djupt. Aldrig mera ärmlöst.

Med tanke på hur mycket jag jobbar känns det ännu mer orättvist att jag just nu lever på julklappspengar och andras barmhärtighet. Är tvungen att köpa förköpshäften på SL för att kunna åka till jobbet och säkra min framtida ekonomi, istället för att köpa bra mat, som annars är min högsta prioritering.
Att nära SL är verkligen inte vad jag hade tänkt göra för min julklappsslant. Fuck!
Det enda jag kan trösta mig med är att jag var duktig nog att betala mina räkningar innan pengarna tog slut. Och att CSN börjat arbeta under helgerna; för min ansökan på fredagen fick ett svar på söndagen, komplett med belopp och utbetalningsdatum och allt. Räcker det att lämna in studieförsökran när man registrerat sig, eller måste man ha varit på en första föreläsning innan?
Försöker också trösta mig med Epikuros.

Usch:
Ett fruktansvärt deprimerande belopp på kontot.
En vecka fullspäckad med tråkigt jobb framför mig.
En dygnsrytm som inte alls går ihop med resten av världen.
En årstid man helst bara vill spola igenom.

Och cirka tre veckor tills nästa lön.
Fan. Jag har ingen lust med det här.

För övrigt, trots att mörk rom börjar kännas ungefär lika hett som redbull och vodka, så måste jag ändå skryta med att jag lyckats skapa vad som nästan är en kopia av Red Tide på Tiki room. Jag skulle vilja påstå att min är bättre, på så vis att den inte är riktigt lika syrlig, vilket gör att man orkar dricka mer av den utan att tröttna.
Man pressar ur passionsfrukt och lime i en drinkmixer (med sil), häller ner en godtycklig mängd mörk rom, och granatäppeljuice. Sedan skakar man om detta, häller upp i ett coctailglas, och späder på med lite sprite.
Jag var så otroligt nöjd med detta att jag tänker ha någon slags drinktillställning så fort tillfället ges.

Det känns inte som att jag någonsin får sova tillräckligt. Hur jag än gör så är jag trött, så jag tänkte börja skylla det på vintern. Även om det mer känns som höst ännu, och jag hoppas att det ska fortsätta så tills det blir vår. Problemet är att mitt sömnbehov på över tolv timmar om natten gör att jag missar nästan allt dagsljus, eller att jag bara är outsövd förstås.
Idag hann jag visserligen dricka tre koppar kaffe till lite dagsljus, och imorgon har jag inget annat val än att gå upp innan solen gjort det.
Dum som jag är har jag bokat in ännu fler jobbpass nästa vecka, så nu är det fem av sju dagar. Jag vill egentligen verkligen inte, men samtidigt måste jag säga ja. Om man inte tackar ja tillräckligt ofta slutar de att ringa, och jag har verkligen tur som får pass. Det finns massa andra timvikarier som får ett pass i månaden, men eftersom jag gått med på att ta obekväma pass på vilken avdelning som helst på SÖS kvinnoklinik, så kan jag numera nästan alla avdelningar, och har därför större chans att få jobb. Men fan vad jag längtar tills vårterminen börjar, så att jag har fullt godtagbara skäl att inte tacka ja alltid.

Jag måste dessutom ha en kalender för 2007. Trött på post-it-lappar med tider, påminnelser och annat jag borde ha koll på. Varför finns det inga snygga och praktiska kalendrar? Min tradition att tillverka en egen har jag inte engagemanget att genomföra just nu.

Jag ska gå och lägga mig nu, direkt. Jag sov ingenting på hela natten, och jobbade hela dagen. Jag förstår inte hur jag kunde stå upp, gå, prata, fungera och faktum är att jag slumrade in medan jag läste en känslosvallande berättelse från verkligheten i en Hemmets Journal, en av alla dåliga tidningar som alstras i personalrummet på mitt jobb.

Fått ett mail:

Hej tyvärr har du inte blivit godkännd som en medlem på bråkamakargatan.
//Bråkis Crew

Felstavningen är autentisk.
Jag misstänker att det har att göra med sist, när jag försvarade demokratin och liberalismen, angående det där pedofilpartiet i Nederländerna. Jag tyckte att det var löjligt att inte känna sig kapabel att bemöta partiets argument rent intellektuellt, för den saken tyckte inte jag att det krävdes att man kunde någonting, gått ut grundskolan, kunna rita en huvudfoting, egentligen.
Men på Bråkmakargatan är det hopsamling av ett medborgargarde som skipar en godtycklig rättvisa med hjälp av våld som gäller. Den som förespråkade en annan lösning för perversioner såsom homosexualitet, fertila utvecklingsstörda kvinnor som ännu inte tvångssteriliserats, eller gick så långt som att ifrågasätta gamla kristna kvinnoideal, eller åtminstone inte gå med på att leva efter dem själv, var inte välkommen på Bråkmakargatans forum.
Nåja, där rök detta underhållande tidsfördriv. Jag har fortfarande Betapets medlemsforum, som istället för Bråkmakargatans obildade lantis, har kattkvinnan med inbillad fibromyalgi som genomsnittlig användare.
 

Det känns lite konstigt att det är 2007. Då är det snart 2010, lika gärna. Och snart är jag fyllda 25. Visserligen är det cirka två år kvar, men det känns ändå inte helt ok. Jag kan verkligen inte tänka mig mig själv som en tjugofemåring. Visserligen är jag den mest ansvarsfulla och världsvana människa jag känner till, men kanske är det också därför jag misstänker att jag kommer krisa ner mig totalt vid 25. Jag kommer undra var min dekadenta ungdomstid tog vägen, jag kommer bli en sån där jävla vuxen tonåring, som vägrar att mogna och anpassa sig. Det är min mardröm: att jag ska få för mig att bli subkulturell när jag är 25. När jag klarat mig relativt väl hela livet.

Ellinor ska flytta till Hässelby, så jag ska följa med henne dit och visa henne runt i veckan. Som om jag känner till Hässelby så jävla väl, det gör jag ju verkligen inte, men jag har ändå vistats där otaliga gånger. Jag tar mig fram, så att säga, mest tack vare min bostadsområdesorienterar-gen. Hon har själv aldrig varit i Hässelby, så jag borde ju vara snäppet kunnigare.

Så har jag tagit ett vuxet beslut att inte handla kläder innan mars, om ingen akut situation skulle inträffa. Med hjälp av detta handlingskraftiga beslut kommer jag att spara pengarna som jag annars hade använt för att köpa vinterkläderna jag helst sluppit ha användning för. Vintern är ändå något slags undantagstillstånd på skönhetsfronten.
Det enda som jag verkligen måste beställa hem från eleven.se, sådär i slutet på januari är följande: