Ikväll åt vi middag på Ho's. Världens bästa kinarestaurang. Eller fine - Stockholms bästa åtminstone. Det är kul att den heter Ho's. Jag brukar kalla den för "horan". "Ska till horan och käka middag". Men jag vågar inte säga det när någon ur deras personal hör. Det är ju ett skämt, men jag tror inte att mina smaklösa skämt har någon bredare publik direkt.
I alla fall - munorgasm. Så jävla perfekt mat. Kinamat är så underskattat, folk ska ha thaimat och sushi eller hänga på någon underlig krogtrend som är bortglömd dagen efter.
Kinamat är som det är. Ofta i samma lokal som när de öppnade på 80-talet - med samma guldiga och röda inredning. Samma stavfel på menyn. Så sitter någon skum barnfamilj vid ett bord, där föräldrarna är jättegamla och missanpassade och beställer in tre små rätter och så friterad banan med glass på det.
Ho's är i alla fall kinamat utan allt det där. Kanske inte lika charmig atmosfär som när man hittar en kitschhåla till kinarestaurang där tiden verkar ha stått still. Men maten är himmelsk och personalen är trevlig.

Nu kom jag lite för nära krogrecensions-genren här, känner jag. Poängen är att Ho's gör bästa kinamaten och boka bord för det är alltid fullt.

Igår panikläste jag Darwins Om arternas uppkomst och imorse satt jag på seminariet och höll på att somna. Inte för att det inte är intressant, det är väldigt intressant. Men det tar på krafterna att sitta klockan halv fyra på natten och traggla resonemang om korrelativ variation(?). Och annat som jag inte förstår mig på.
I slutändan är den stora behållningen för mig som läser boken på idéhistorian varför Gud öht har en plats i evolutionsteorin, eller åtminstone boken om den. På ett ställe blir det tydligt att Darwin använder Gud i en något ohederlig argumentering, typ; den som tror att arterna skapats för sig förringar Guds verk. Gud är inget som han tror på eller bryr sig om att diskutera, men några små eftergifter till tidens anda verkade ändå behövliga i sammanhanget. Så slutar boken med att livet från början inblåstes i några få urarter. Fick sedan veta att han ångrat att han blandat in Gud i sin teori alls. Vilket man ju kan förstå. Både att han ångrade och att han gjorde.

Annars är ju spekulationer kring influenserna från Adam Smiths nationalekonomiska teorier, eller för den delen Malthus, också spännande. Tillämpningen av darwinismen i samhället överhuvudtaget är spännande. Hur kunde Marx, Herbert Spencer och Adolf Hitler finna stöd i Darwin? Med så olika åskådningar på vad det sedan innebar. Man läser kanske det man vill läsa.

Idag fyllde pappa år. Vi firade med mat och vin - ett ganska simpelt men alltid lika uppskattat firande. Pappa hade satt på en något med Genesis från sent 70-tal och skojade till det om att det var min "favorit". Det var alltså Phil Collins som sjöng. Jag har i yngre år lett ett personligt korståg mot Phil Collins. Kanske mest eftersom jag levde i en svunnen tid och inte förstod att det var typ Brandys cover på Phil Collins som jag borde bekämpat. Och att Phil var för länge sedan över, som att sparka in en öppen dörr.

Sen blev jag salongsberusad och har ännu inte hämtat mig. Jag har till exempel tyckt att det varit "för jävligt!" att Henrik inte börjar gråta av diverse Otis Redding-låtar. Det är ett typiskt tecken på att jag inte har full kontroll över mig själv. I vanliga fall accepterar jag att vi inte gillar samma musik. När jag är full så måste jag pracka på honom allt. "Lyssna nu på den här Morrissey-låten så ska du få se hur fel och dåligt ditt liv har varit innan:" Som om en Morrissey-låt skulle bidra till att någon Augustinus-isch vände till den rätta tron. Fan vad hemsk jag är. Well. I mitt tillstånd kan jag inte rå för att tänka (Carrie-referens fo shizzle - I couldn't help but thinking) what if jag träffade en man som spontangringade till Otis Redding - skulle jag falla pladask eller skulle jag tänka "bög"?

Det pinsammaste jag varit med om på universitetet var under momentet "Politisk teori" på grundkursen i statsvetenskap. Varje seminarium skulle en gruppredovisning ske, där en grupp hade läst in sig lite extra på någon politisk tänkare. När det så blev dags för Marx uppträdde en grupp som inte verkade särskilt sammansvetsad. Det började med att en tjej hade tagit på sig att dra en bakgrund kring Marx och hans idéer. Hon harklade sig och satte igång. Det visade sig bli en högläsning ur Kommunistiska Manifestet. Rakt upp och ner. Inga krusiduller. Pang på bara. Inte en egen tanke eller tolkning, bara stapplande, stammande högläsning. Alla såg ner i bordet och försökte utestänga ljudet av hennes osäkra röst. Jag minns att jag rodnade för första gången på flera år. De andra i hennes grupp såg frågande på varandra. Slutligen tog seminarieledaren över med bortförklaringen att vi skulle gå över tiden.

Hon hängde förresten med tjejen som tyckte att den där Girlie-glassen var en fara ur jämställdhetssynpunkt - eftersom det inte fanns en motsvarande kill-glass. Dessa båda slutade efter ett par veckor. Tack och lov.

Idag gjorde jag en helt smashing pastagratäng med kantareller. Kantareller kan ju göra vad som helst gott. Synd att de är så dyra. Man borde åka iväg och plocka lite själv. Det har jag försökt en gång, och jag hittade inte en enda. Däremot hittade jag en del flugsvamp och så var mina vader helt upprivna och såriga efteråt.
Om jag skaffar en hund ska jag lära den att spåra upp kantareller.

Nu borde jag gå på inflyttningsfest hos min kusin. Men jag har ett ton böcker att läsa. Vad göra?

Igår var jag verkligen en guitar hero. Visserligen på svårighetsgraden "easy", men någonstans måste man ju börja. Tyvärr tror jag att infernot av musik orsakade den huvudvärk jag vaknade upp med idag.

Och så här tråkig är min dag: jag har storstädat.
Men snart kommer Ida över och vi ska äta lax och jag tänkte ta lite vin på det.

Och just det: jag ska ha fest. Jag gillar inte att låta hotfull men det är meningen att man ska gå på människors 25-årsfester. Annars får de ångest och blir osäkra i det sociala spelet. Man har nämligen hamnat i en regressionsfas där man återupplever sitt trettonåriga jags olika nojor. Ni kan föreställa er. Så: kom på min fest. (Snälla!)


(Oh my god, slayerinfernot fortsätter, igår lekte jag att jag var Hanneman och att Henrik var King när vi spelade multiplayer, men jag sa det bara i förbifarten för jag förstod det pinsamma. Men som sagt: regression).

Jag hejar alltid på mitt eget kön. Hejar som i peppa-för-att-vinna, eller ha ett litet vinnarmantra i huvudet åtminstone. Inte heja som i att jag hälsar på alla kvinnor på gatan.

När jag var sexton och hade en för outvecklad hjärna för att förstå någonting annat än liberalism och andra simplare synsätt svalde jag individ-sagan med hull och hår. Jag var en individ och han var en individ. Vadå strukturer? Det gick inte att pressa in det i mitt dumma lilla system av individer med fria viljor. Jag ville bara bli sedd på som en individ. Nu anser jag istället att mitt kön är en viktig del av min person. Det avgör för fan allt. Allt från hur jag ska tala, hur jag ska föra mig, vad jag ska göra, vad jag ska tjäna, vad andra kan tycka om mig, vem som vill anställa mig ... med mera. Att göra sig omedveten om detta och vägra erkänna min egen identitet är det största förtrycket. Det är större än att jag kommer tjäna mindre och alla arbetsgivare kommer tro att jag snart vill skaffa tre ungar på raken.
(Ni har säkert gissat att jag droppade liberalismen ganska fort. Om inte annat efter att ni läst mitt Charles Taylor-inspirerade lilla brandtal.)

Nu sitter jag helt ogenerat och hejar på en fembarnsmamma från Småland i "Vem kan slå Filip och Fredrik?" på den enda meriten att hon är kvinna. Skulle aldrig vilja hänga med henne, men Filip verkar ganska trevlig däremot. Men jag kan inte heja på honom, av uppenbara anledningar.

Jag är visst ingen gitarrhjälte när allt kommer omkring. Efter att ha provat på Guitar Hero känner jag att punk verkligen är min grej: jag kan inte spela instrument och när jag försöker blir jag så frustrerad att jag får lust att trasha gitarrkontrollsjäveln.

Det värsta ut av allt är att den enda låten jag vill spela (Slayer - Reign in Blood) är för svår för mig. Jag måste hålla mig till Kiss. Det är för sorgligt. Nu måste jag nog öva igen. Övning ger färdighet.

Jag är ett stort fan av hösten förresten. Jag är i mitt rätta element. Dessutom har jag rotat fram den optimala höstmusiken. Det vill säga Slayers Seasons in the Abyss. Eller äsch. Släng in South of Heaven också. Nu vill jag gå på nattpromenader. Synd att jag inte vågar gå ut själv. Och jag vet. Det är sjukt mesigt. Och det matchar inte musiken jag vill promera till alls.

Ha! Nästa gång ska vi ha "post-seminarium". Vår käre docent kommer efter lektionstimmarna att hala fram en stor kartong med vin. Sen är det bara att sätta igång. Tycker att det är en sån underbar gest.

Nu ska jag gå till ett seminarium om att skriva en idéhistorisk uppsats. Det är meningen att jag ska ha ett ämne också. Det har jag förstås inte. Men jag har ingen panik. Det är ju skitlång tid kvar. Jag har heller inga uppslag. Bara några väldigt lösa trådar, typ: Baudrillard eller Lacan. Vad fan ska man hitta på av det?
Men jag tror att det är dumt att välja någon för modern teoretiker som utgångspunkt. Det kan komplicera saker och ting. Jag borde istället satsa på att utreda något begrepp hos Aristoteles. Men jag har alltid haft svårt för att känna mig genuint intresserad av antiken, medeltiden också, det finns för få referenspunkter. Jag är inte en sån som fascineras av det och bara "wow, de måste ha tänkt såhär". Jag blir bara trött på att inte känna igen mig.

Men jag måste iaf uttrycka min stora glädje. Nästa kurs kommer vi fortsätta med att läsa böcker och sedan diskutera dem på seminarier - ett väldigt roligt upplägg redan från början. Men nu har vi tragglat oss förbi de riktigt gamla texterna, så det blir ännu roligare. Vi kommer att läsa de Beauvoir, Sartre, Fanon, Nietzsche, Butler, Freud, Weber, med mera. Jag tror att det kommer bli ganska roligt.
(Jag hoppas typ att mina kursare ska vilja fortsätta ha typ en bokcirkel med mig efter den här terminen, för jag kommer att sakna det så jävla mycket).

Jag lider av en slags hatkärlek till britterna och det som man brukar kalla för anglofili. Så mycket av det jag gillar står britterna ansvariga för. De flesta brittiska subkulturer har jag legat och sprattlat i kölvattnet av. Och så den svarta humorn förstås. Om jag älskar allt det, då är jag väl en anglofil, tänker jag uppgivet.
Men observera att det är ett cirkelresonemang. Alla medlemmar i the Smiths är engelsmän, alltså är alla engelsmän medlemmar i the Smiths. Det håller förstås inte. Engelsmännen lever inte upp till den romantiska bild jag ibland målar upp av dem. De har kvar sitt idiotiska överhus i parlamentet, som en infekterad blindtarm de är för sentimentala för att göra sig av med. De äter friterad, formpressad fiskrens i skolorna. När de ska bjuda på husmanskost är det väl en stabbig fettpudding med tandkrämssås man får smaka på. De ser på de värsta realityserierna som någonsin kommit till min kännedom: feta människor som gråter så att mascaran rinner över kinderna. De får bajsa i en låda som undersöks under förnedrande former, eller så går några städtanter runt och topsar i deras skitiga lägenheter. I ytterligare ett program ska en rik och en fattig tjej byta liv för en vecka eller så. Med andra ord - mycket av det som 3:an tycks ha importerat.
Det är Made in the UK. Det är fasansfullt. Och det är inte allt. Jag har utelämnat Thatcher, jag har utelämnat koloni-anekdoter. Jag har utelämnat Herbert Spencer. CON-listan kan bli jävligt lång här.
Och de flesta saker som jag satt på PRO-listan har handlat om självhatande engelsmän, eller åtminstone fenomen som man a) kan knyta till någon slags revolt mot det engelska samhället, eller b) varit djupt influerat av t.ex. Jamaica eller USA.
Därmed verkar det som att jag får avstå från anglofilin. Case closed.

Så här sent på natten är jag uppe. Javisst. Men jag tänker inte moralisera över er om ni är sådana som kliver upp tidigt på morgonen och ligger helt oproduktiva i era sängar just nu. Själv har jag ju uträttat stordåd. Mellan klockan 22:30 och 02:00 läste jag ut Kopernikanska brev och Det nya Atlantis. Det är ingen större omfattning på dem, men i alla fall. Jag måste ge mig själv lite cred för det.
Hela dagen har mitt samvete uppmanat mig att läsa böckerna till tisdagens seminarium. Jag har tänkt "gå iväg och läs nu, din dumma slyna". Men ingenting hände. Jag läste bloggar. Jag gjorde kaffe. Jag köpte en kappa. Jag läste en artikel om föreställda sjukdomstillstånd från Läkartidningens arkiv. Jag funderade på vad jag ska önska mig i födelsedagspresent. Kurslitteraturen låtsades jag inte om.
Men efter att ha sett veckans avsnitt av Singelmammor och funderat på om jag ska gå in på SVT:s forum och kolla om den galna surkärringen, som vigt sitt liv åt att berätta för internet vilka dåliga mammor Singelmammorna är, hade skrivit ett nytt inlägg - så drabbades jag plötsligt av rättrådighet. Jag skulle läsa böckerna, och så skedde. Jag läste och läste och läste.
Nu sitter jag här, och är väldigt nöjd med mig själv.


När jag har lite tid för mig själv så brukar jag, förutom att utforska internet, utforska mina gamla lunarstorm-dagböcker. Det är fantastiska skatter som gömmer sig där. Mellan 2000 och 2005 har jag regelbundet fört logg om mitt deprimerande liv. När jag läser det slås jag främst av hur olycklig jag var. I vart och vartannat inlägg mår jag dåligt och vill hoppa framför ett tåg. Så minns jag absolut inte den här tiden när jag tänker tillbaka på den. Visst att man blev dumpad, bråkade med sin pojkvän, var ängslig över att vara "rätt", alltid trodde att alla ens kompisar hatade en innerst inne, och framförallt var bakfull merparten av tiden - men vad fan? Det låter riktigt illa. Tänk om jag hade vetat när jag var 20 att jag skulle ha utvecklat hybris när det var dags för 25-årsdagen istället för att ha tagit livet av mig i ett utbrott av självhat? Det hade jag aldrig gått på.

Dagboken är ändå ganska träffsäker om jag får säga det själv. Jag lyckas verkligen fånga mitt eget liv - vilken enorm BEDRIFT. Så jag funderar på att publicera valda delar ur den i bloggen till min egen ära i samband med min 25-årsdag.
Det kommer handla om viktiga saker som: kaffe, självhat, att gå på klubbar och hata människorna där, att hänga upp hela sitt liv på sin pojkvän, att vara en kvasiintellektuell vänsterkid, att inte gå på klubbar som man vill gå på för att man hatar människorna där, blackie lawless, nikanor teratologen, festivaler, ängslighet, infektionssjukdomar och b-luder.

Nu har jag köpt en höstkappa på H&M. Jag har försökt att fotografera mig själv i den, men jag blir inte så bra på bild. Jag orkar inte sminka mig och jag har några stycken äckliga finnar på hakan. En till, rätt placerad, och jag har fått karlavagnen.

När jag skulle på min dagliga promenad såg jag en jävligt lat ung man komma körandes i en välbekant bil. Det var Henrik som varit på universitetet. Det tar inte många minuter att gå. Men Henrik ville förstås inte missa chansen att tära på världens sinande resurser av icke förnyelsebara bränslen.
Skamlös som jag är utnyttjade jag chansen att få skjuts till ett deprimerande shopping-centrum, där jag kunde ägna mig åt lite verklighetsflykt. Därav kappan.

Jag är en av världens sämsta människor. Jag gör aldrig det jag ska, men inte nog med det. Jag upptäcker att jag plötsligt, (istället för att läsa), sitter och besvarar en 15-årig tjej och djurväns annons på Blocket om att hon vill passa folks djur. Och jag tänker svara att jag har en "byxorm" som behöver en dagmatte.
Vad fan är det för fel på mig? Vad? Man får verkligen tacka slumpen att jag inte är en gubbe, för då hade jag varit inspärrad för länge sen. Eller så hade jag varit Charles Bukowski.

Men jag borde skicka det, eller hur? Byxorm - det är ju hilarious. Det är verkligen det.

Nu ska jag på min lillebrors födelsedagsmiddag. Jag har i vanlig ordning glömt att köpa present. Nu råkar Henrik ha köpt tre böcker på akademibokhandeln, men tyvärr verkar ingen av dem passa min lillebrors boksmak. Senast jag såg honom läsa, läste han Aldrig fucka up. Undrar om han känner sig hugad att ta sig an Wollstonecraft? Imorgon måste jag själv gå på bokjakt. Jag ska läsa Galileis Kopernikanska brev och Bacons Det nya Atlantis tills på tisdag. Samtidigt måste jag försöka skriva en kompletteringsuppgift om Mores Utopia och Machiavellis Fursten. Ser jag en till bok så spyr jag.

Men det är ändå lyxigt att ägna sin höst åt att bilda sig. Inte utbildning men bildning.

Om ungefär två veckor fyller jag 25. Jag blir steriliseringsmyndig och får rätt att ha en quarter life crisis.
Det gör mig lite rädd. Jag är inte så rädd för själva åldern, för jag har för länge sedan kommit till en acceptans om det faktum att jag inte gick den konventionella vägen in i vuxenlivet. Den konventionella as in: avslutat gymnasium - jobba som bartender i Australien i ett år - börja läsa till civilekonom - börja jobba. Så det gör mig inget att jag inte "kommit längre".

Det som gör mig någonting är att jag kanske måste ha en fest, och att det måste vara den roligaste festen i hela mitt liv. Och så det där med att ingen kommer vilja komma. Om min 25-årsfest var en film så skulle Todd Solondz ha regisserat och skrivit manus.

Apropå betapet. Mina senaste matcher har varit en mardröm, med bokstavsställ som "fhgrrrd" eller "tmdtdnn". Jag hatar bokstäverna F, H, Ä, I, D, N, och G. Hatar dem. Jag vet inte varför, men jag ryser när jag tänker på dem.

Ikväll har jag spelat lp-skivor som jag glömt bort att jag hade. Upptäckte att Quadrophenia-soundtracket var helt repigt. Grät lite inombords. Men å andra sidan är det ett överskattat soundtrack.

Jag har för ett par månader sedan bytt kön på betapet. Nu är jag där en man född 1979. (Jag passade på att bli lite äldre när jag ändå höll på).
När jag var en kvinna var det ibland outhärdligt på grund av motståndarna. Jag misstroddes: det förutsattes att jag inte kände till de ord jag lade ut och därmed fuskade. Frågor om vad orden betydde var ganska vanliga. När jag skrev betydelsen fick jag veta att de minsann visste att jag googlat det. Eller slagit i lexikon.
Och när det inte gick bra för mig i spelet fick jag utstå andra slags kommentarer. Då passade det att klanka ner på mig med olika utrop om att jag var kass, kanske ett nöjt "haha". Men allra oftast trevligt småprat. Äntligen avslappning, för jag var inget hot.

Kombinationen 80-talist och kvinnligt kön var helt enkelt lite provocerande. Jag borde vara för ung för att kunna något, och för mycket av en kvinna för att intressera mig för någonting annat än läppstift och kläder. Jag fick bara vara medelmåttigt bra. Mer än så var inte klädsamt.
Det var min teori när jag bytte användare. Och antingen har betapets medlemmar gått på charmkurs eller så stämde min teori. Nu när jag är man född 1979 så är det ingen som höjer på ögonbrynet över vilka ord jag kan. Det är ingen som vill småprata i chatten, skriva att jag är en sopa, eller på något sätt interagera med mig. Jag blir lämnad ifred, precis som jag ville. Det var allt som krävdes.

Det är en grej som jag har tänkt på ett tag nu. Är det något jag missat angående vår länspolismästare i Stockholm, Carin Götblad? Hon verkar nämligen inte vara den vassaste kniven i lådan. Faktum är att jag funderar på om det finns en diagnos för den som är en gammal jurist och går runt i Kling&Klang-uniform hela dagarna och pratar med bebisröst?
Den som hörde hennes sommarprat i P1 vet vad jag menar. Den som sett eller hört henne överhuvudtaget vet.

Eller så kan Carin Götblad det här med härskartekniker. Uniformknepet är ju glasklart: en påtagbar auktoritet. Bebisrösten kanske är ett sätt att degradera de hon talar till, genom att tilltala dem som tre-åringar. Man ska nog inte underskatta Carin Götblad.

Igår var vi och storhandlade på PrisExtra och jag passade på att införskaffa en strykbräda. Att lägga ut lakan över matbordet när det är dags att stryka brukar inte bli så jävla bra. Det fanns två sorter att välja på: en med den finska kvinnan och en med den italienska kvinnan. Den finska kvinnan var blek och glåmig och hade mörkt hår. Den italienska var blond med persikohy. Jag valde italienskan, trots att jag avskyr den italienska hemmafrun och mamman mer än väldigt mycket annat här i världen. Ur henne föds mammagrisar utan dess like, män som bara vill åka hem och svulla mammas tomatsås och lägga sig i fosterställning efteråt. Det är bara Gramscis mamma jag kan respektera i det här sammanhanget.

När jag kom hem ville jag rita på den italienska strykbrädekvinnan. Plötsligt var det Mikael Wiehe som transa på bilden. Med saggy tits.

Klockan är snart midnatt. Jag håller på att baka chocolate chip cookies, ett litet infall som jag fick. Mina föräldrar ska kanske komma hit i helgen. Och jag inbillar mig att jag är den rediga och duktiga storasystern som har vintage plåtburkar med kakor i skafferiet. En som man kan lita på, som inte kraschar bilar, blir med barn och vill bli programledare i TV. En som man stolt berättar om för släktingar och vänner.
Så jag försöker liksom att glänsa lite extra, typ genom att hålla mig med hembakta småkakor, och hoppas att mina tillkortakommanden inte ska synas lika tydligt då. Att jag läser fristående kurser på universitetet och är uppe hela nätterna istället för att göra något av mitt liv. Min jämngamla kusin har ett internship på FN i New York. Vad fan har jag?

Problemet är att jag inte känner någon förändringslusta heller. Om FN så ringde och tjatade på mig att bli deras praktikant i New York så skulle jag bara tänka på att jag inte kan flytta för jag har ju lägenheten här och dessutom kommer jag ju säkert få arslet ur vagnen snart och göra det där cellprovet som jag skjutit upp i flera år. Precis så skulle jag tänka.

Till råga på allt är jag övertygad om att jag kommer vräka i mig hela plåten av kakor i ett obevakat ögonblick. Fy fan. Det blir inte värre.

Igår blev det en ny spontanresa till IKEA. Vi kom hem med en bokhylla som vi lagt ner på långsidan, som nu tjänar som stereobänk och förvaring åt wii:et, PS2:et, spelen och dvd-filmerna, samt lp-skivorna. Det blev ganska fint, förutom att högtalarna såklart precis inte gick in i hyllan. Plus att vi fortfarande måste hitta på ett bättre ställe för våra cd-skivor än en flyttkartong i städskrubben.

Jag märkte också att jag utvecklat en sån där IKEA-gnällighet som jag vet att fler med mig lider av. Så fort jag ser loggan börjar obehaget påminna sig. Det brukar börja som ett lätt magont och följas av ett dunkande i tinningarna när man passerar ingången. Allting på Ikea irriterar mig. Men det värsta är att när man står i den långa kön till kassan, så märker man att de som just är färdiga med sitt inköp är dumma nog att gå raka vägen till nästa långa kö - kön för att köpa en gummikorv med bröd för 5 kronor. Det gör mig fullkomligt rasande.
Precis som för några nätter sen när jag spelade Betapet och min motståndare öppnade upp för en radda 3xord på en slumpad spelplan och skrev i chatten "Vassego! =)" - jag blev helt knäckt. Jag skrek rakt ut, för inte fan kan man skriva så: "Vassego" istället för varsågod, det gör man bara för att reta gallfeber på mig. En av dessa dagar får jag en aneurysm på grund av de här tanklösa människorna.

Vad mer? I keep on falling in and out of influensa/helvetesförkylningen. För några dagar sedan tänkte jag: nu blir jag frisk, hurra! Idag tror jag att det kan vara pesten jag råkat ut för.

Den här sjukan ger sig inte. Det innebär att jag måste fortsätta uppehålla mig i hemmet och göra lugna saker och sakta självdö av tristess. Till min hjälp har jag också sveriges bloggar. Kanske kan de påskynda förloppet?
Antingen det, eller så måste jag få tag på bra bloggar omgående. Jag vill inte behöva läsa ett ord till om en ceasarsallad som någon åt till lunch (och få se bilder på den ur alla tänkbara vinklar), eller bli utförligt informerad om hur en minderårig tar hand om sin finniga hy. Jag vill inte se en checklista på dagens tråkiga göromål, jag vill inte se en bild på en apelsinjuice jämte en glad sol tillsammans med hurtiga uppmaningar om att vi skall ha en "god morgon".
Tips på bra bloggar tages alltså tacksamt emot!

Snart ska Henrik komma hem från en föreläsning eller något sånt, och utföra en undersökning på mig. Ingen fysical exam alltså, nothing dirty at all, men någon slags språklig analys. Det ska bli så kul. Jag älskar ju att fördjupa mig i mig själv, fylla i menlösa personlighetstest, "vem är du i SATC?", iq-test och ja, om inget bättre står till buds: läsa mitt eget horoskop. Alltså inte vad som ska hända mig utan hur jag är som människa. Om man tror på det så är jag typ en tjock epikuré. Det är ju inte så jävla dåligt ändå.


Förresten är Sheryl Crow så jävla snygg här. Om man ändå såg ut så när man är i hennes ålder vid detta tillfälle. Hur gammal hon nu är. Men seriöst. Jag blir nästan förälskad. I'm totally ready to lezz out.

Nu är jag förkyld. Det är det tråkigaste jag vet. Jag har en rulle toalettpapper med mig vart jag än går. Jag tror att jag på grund av detta tänker avstå från resten av seminarierna den här veckan och försöka bli frisk istället. Mest för att det känns jävligt pinsamt att det konstant rinner snor ur mig. Och inte så mycket av hänsyn för andra människor.

En rolig grej med facebook är att många vänner som jag vet röstar på moderaterna valde alternativet "moderate" på variabeln "political view". Alla vet ju att i staterna heter moderaterna The Moderates.
Jag kan inte hjälpa att flina lite åt det, även om det inte är av okunnighet som man nu valt detta alternativ. Jag tycker att det säger någonting om moderaterna och deras väljare.