Det pinsammaste jag varit med om på universitetet var under momentet "Politisk teori" på grundkursen i statsvetenskap. Varje seminarium skulle en gruppredovisning ske, där en grupp hade läst in sig lite extra på någon politisk tänkare. När det så blev dags för Marx uppträdde en grupp som inte verkade särskilt sammansvetsad. Det började med att en tjej hade tagit på sig att dra en bakgrund kring Marx och hans idéer. Hon harklade sig och satte igång. Det visade sig bli en högläsning ur Kommunistiska Manifestet. Rakt upp och ner. Inga krusiduller. Pang på bara. Inte en egen tanke eller tolkning, bara stapplande, stammande högläsning. Alla såg ner i bordet och försökte utestänga ljudet av hennes osäkra röst. Jag minns att jag rodnade för första gången på flera år. De andra i hennes grupp såg frågande på varandra. Slutligen tog seminarieledaren över med bortförklaringen att vi skulle gå över tiden.

Hon hängde förresten med tjejen som tyckte att den där Girlie-glassen var en fara ur jämställdhetssynpunkt - eftersom det inte fanns en motsvarande kill-glass. Dessa båda slutade efter ett par veckor. Tack och lov.