Några slitiga dagar håller på att avverkas just nu. Men nu är det bara helgen kvar att jobba. Sedan ska jag ... jobba lite mindre under augusti. 6 dagar i veckan är lite väl mycket efter ett tag. Mitt riktiga liv är alldeles för roligt för den sortens uppoffringar.

Har kollat på DN Galan och jag började typ gråta av ilska när Mustafa Muhamed föll på hindret, så jävla, jävla, jävla orättvist. För övrigt, vilka är funktionärerna egentligen? Särskilt på typ längdhopp och tresteg och sånt, det är alltid ett gäng sura gubbar i mjukisoveraller och kepsar som sitter bänkade på fällstolar i en rad och levererar onda ögonkast åt höger och vänster. Alltid. Blänger på den som hoppat, typ som för att på telepatisk väg säga att: "titta vad du ställt till med - sanden var helt slät innan du for fram här".

Så har vi köpt en fåtölj. Kanske kan fota den eller nåt, någon dag när jag orkar dra fram dammsugaren. Ciao sålänge!

Jag har jobbat, köpt en febertermometer som inte fungerade, haft en spontan middag för tio personer som jag själv slapp laga maten till, bytt febertermometern till en som fungerade, köpt ett par svindyra arbetsskor och har nu min enda lediga dag på tio dagar. Fem dagar to go. Fem dagar i rad är mycket på mitt jobb. Man jobbar inte fem dagar i rad enligt schema, man jobbar två, tre eller fyra dagar i rad. Men efter mina fem jobbdagar är jag ledig i fem dagar, så vad fan. Då är det helt ok.

Bla bla bla. Jag har lyssnat asmycket på Notorious B.I.G. också.

Så har jag bakat en massa chokladmuffins. Själv är jag inte så förtjust i muffins, men de på mitt jobb är förhoppningsvis det. Förbereder mig på att bli månadens anställd. Har gjort chokladfrosting också.

- Tjejer tar första steget genom ögonkontakten, väldigt passivt och det kan ibland vara svårt för killen att veta om hon bara gjorde det för att jävlas eller inte
- Tjejer i Europa har det väldigt bra ställt och framförallt i Sverige till skillnad från andra länder där tjejerna har inget valt, alltså att tjejerna inte behöver göra något alls för att få en kille.
- Det sitter i mansrollen att killen skall vara modig och så, men med tanke på att killar kan hålla på med balett och jobba som sjuksköterska och tjejer kan vara VD för ett stort företag eller hålla på med bodybuilding så vette fan om det stämmer alla gånger.
- Tjejer är rädd att bli avvisade om det går fram, alltså räddare att göra bort sig till skillnad från oss killar

Kille på whoa drar "slutsatser".

Nu ska jag snart sticka iväg på sommarens tredje spinningpass. Ja, det har faktiskt inte blivit fler än så. Just nu erbjuds ungefär fem spinningpass i veckan på mitt gym och jag jobbar sex dagar i veckan. Funderar nästan på att provköra spinning på SATS som ligger i närheten av jobbet någon gång bara för att jag är så spinning-utsvulten. Men nu blir det i alla fall av.

Jag brukade tycka att det var en bra grej att jag måste röra på mig så mycket på jobbet, men nej. Det är det inte. När jag sätter mig ner på tunnelbanan på väg hem så känns det som att kroppen bara "vad fan är det här?" av ren ovana vid att få sitta ner. Och när jag ska springa sedan, ja, då protesterar benen återigen. Det gör fantastiskt jävla ont. Ont under fötterna, i hälsenan, runt anklarna, i benhinnorna, i knäna. Den enda förbättringen jag märkt är i bålmuskulaturen.

Helvetes jävla skit. Jag borde ha mina hyperteknologiska superstördämpande joggingskor på jobbet istället.

Jag är så jävla ledsen just nu. Nu väntar tio dagars jobb, med en dag ledig och jag kan inte komma på något sätt att kombinera löpträning med ett jobb som får mina knän att åldras åttio år.

Nu är jag inne på tredje Twilight-boken. Att läsa Twilight är lite som att vara ihop med någon som vägrar ha sex innan man gift sig. Det är helt enkelt ganska jobbigt. Man bara väntar på att något ska hända, att det äntligen ska komma någon urladdning till all den sexuella frustration som byggts upp, men ingenting händer. Ingenting händer. Jag håller på att förgås, jag bara läser och läser och allt man får är några ömma läppar som pressas mot någons bekymrade panna. Det duger inte längre. Nu måste de för fan ligga snart.

Nu har jag några concerns kring alltihopa.

- Hur gör de när Bella har mens? Om ett litet papercut kan orsaka så mycket skada?
- Hur ska de lösa problemet med Edwards brist på blod? Hur ska han få upp den, uppriktigt sagt?

Ja. Det var nog allt så länge.

... såg jag igår. Hade jag haft ett klenare hjärta hade jag säkert varit död nu. Fått en infarkt eller nåt. Men ja, jag älskade den. Jag älskade att den var så jävla urspårad och att den helt skamlöst krämade på med överraskningseffekterna tills man var helt matt.

Helt slutkörd idag igen. Klockan är snart ny dag och vad ska jag göra: jag ska ut och springa. För någon gång ska man ju hinna med det också, och resten av den här dagen fuckade ur. Som det gör när det är varmt. Först började dagen helvetiskt tidigt, 05.45, jag åkte till jobbet och där var det ju ... varmt. Och jag mår ju direkt dåligt när det är varmt, så det var verkligen ingen höjdare. Henrik kom och mötte mig efteråt och vi försökte gå en promenad i Tanto, men det var direkt plågsamt. Jag fick blodtrycksfall någonstans vid Hornstull och fick klänga mig fast i Henriks arm för att inte rasa ihop på marken. Hatar värmen, förlåt, men jag gör verkligen det. Grejen är att jag förstår inte vad just jag gör för fel? Jag dricker mycket, jag håller mig i skuggan. Ändå droppar blodtrycket så fort det blir varmt, jag känner mig yr, svimfärdig och har svårt att hålla mig upprätt. Huvudet känns som en kolsyrad läsk som någon skakat om. Har dock inga hypokondriska teorier för det här. Och förresten hade jag börjat hoppas på att sommaren skulle vara över. Att det sista skulle kunna regna bort. Hade passat mig utmärkt.

Vad mer? Somnade som en liten bebis vid 17-tiden, vaknade upp på en dreglig kudde vid 20-tiden och är nu ska jag alltså springa. När jag kommer hem ska jag äta knäckebröd och läsa andra Twilight-boken. Jag är faktiskt (!) ledig i helgen.

Har eventuellt läskig, dödlig åkomma. Vet inte. Vågar inte googla. Då får jag aldrig sova i natt. Inte för att jag sover nu heller, men det gör det bara värre när internet säger att man ska dö.

Update: Det är lungt. Det var bara lite mens. Jag är i en sån över-hypokondrisk period att kroppens normaltillstånd framstår som livsfarligt för mig.

Sjukdomar jag oroar mig mest för just nu:

- ALS
- Diabetes
- De flesta njursjukdomar
- Äggstockscancer

Jag äter fruktansvärt mycket pasta med tomatsås och här kommer ett recept på den senaste. I princip är det alltid pasta med krossade tomater fast på olika sätt och med olika tillbehör. Väldigt billigt blir det, dessutom.

Tortiglioni med tomater (4 portioner)



















Tortiglioni eller annan valfri pasta
1 gul lök
1 pkt coctailtomater
1 röd paprika
1 konservburk med hela tomater i lag
6 vitlöksklyftor
1 msk olivolja
2 msk rödvin
1 msk tomatpuré
2 msk ajvar relish
1 msk creme fraiche med paprika och chili-smak
25 gram parmesanost
några blad färsk basilika
några nävar babyspenat
salt
peppar
oregano



1. Hacka löken, coctailtomaterna och paprikan. Skala vitlöksklyftorna.

2. Koka upp pasta till fyra portioner.

3. Värm olivoljan i en stekpanna, gärna en lite djupare, typ en traktörpanna. Pressa vitlöken i oljan. Fräs grönsakerna, krydda med salt, peppar och oregano.

4. Häll över konservburken med tomater, tomatpuré, ajvar relish och vin. Konservburkstomaterna kan man dela/mosa med en sked direkt i pannan så att de blir till mindre bitar. Låt det koka ihop en liten stund.

5. Mot slutet rör man i parmesanosten, creme fraiche och några basilikablad. Krydda efter behov.

6. När man tagit tomaterna av plattan så rör man ner några nävar hackad babyspenat. Servera med parmesanost.

Jag har sprungit lite de senaste dagarna, också. Allt i enlighet med milprogrammet, som vanligt.

I söndags kväll, efter jobbet blev det 8 km tillsammans med Henrik. Poängen var att det skulle kännas "lätt" och det gjorde det, jag kände mig tyngdlös, jag var knappt anfådd. Men i slutet kändes knäna överansträngda, så jag var nog inte tyngdlös trots allt. Det är väl jobb-slitaget som gör sig påmint. Jag måste köpa bättre jobbskor.

Distans: 8,00 km
Tid: 00:52:27
Snitt: 6:33 min/km

Och idag jobbar jag kvällspass så jag passar på att försöka vänja mig vid förmiddagsträning. Bara 4 km idag. Den här gången valde jag att äta innan passet. Jag delade upp frukosten till två små frukostar, en innan, en efter. Jag åt så tidigt som en timme innan jag gav mig ut, men det gick bra. Det som var problemet var snarare värmen. Som en het, stillastånde vägg av luft. Mot slutet: den sedvanliga känslan av att huvudet var en uppsvälld, stekhet ballong som när som helst kunde sprängas. Jag glömde klockan, så tiden är ungefärlig.

Distans: 4,00 km
Tid: 00:25:00
Snitt: 6:15 min/km

Sådär. Nu springer jag runt 6 minuter per kilometer och det känns oftast skönt, och det är oftast yttre omständigheter som värme, mat, o.s.v. som kan göra att det inte känns lätt. Men det skrämmer mig lite hur jävla svårt jag har för de gånger det inte känns lätt, när jag höjer tempot och faktiskt måste ligga på smärtgränsen. Det har jag problem med. Jag gillar mitt 6 och nånting-tempo, där mår jag hur bra som helst. Men så lätt och ledigt ska det inte kännas att ge sitt allt. Hur jag ska kunna springa en mil i 5,xx min/km-tempo i oktober, det fattar jag verkligen inte. Det kommer göra ont och det ser jag inte fram emot. Tills dess har jag förhoppningsvis utvecklat lite mer viljestyrka. Hoppas jag.

Igår storhandlade vi. Fatta att jag spenderade min lediga dag på att först sitta och komma på maträtter, skriva ner listor av ingredienser, bråka med min kille om vilka maträtter vi vill äta och sedan åka iväg och handla, alltid lika frustrerande. Och så fort man kommer hem måste man börja laga mat till alla matlådor man måste ha med sig till jobbet. Så rök även den dagen.

Men en enormt känsla av tillfredställelse får jag i alla fall. Nu finns det mat som räcker exakt två veckor. Jag behöver inte lägga en enda krona mer på den posten tills dess. (Förutom the occasional grönsak från ICA). Jag behöver inte fundera på vad jag ska äta, för jag vet redan. Och det bästa är att alla rätter är kaloriberäknade så att jag kan äta dem och fortfarande ligga på energiunderskott. Så det var verkligen värt det egentligen.

Hela projekt formtopp handlar egentligen om att planera. Det är inte svårt att äta 1300-1500 kcal om dagen, det är ingen svältdiet. Det svåra är att ha glömt matlådan och vara svinhungrig, ha en halvtimmes lunchrast och inga bra alternativ. Det är där det går utför. Ett kilo down, hittills. Fyra to go, eller nåt. Jag förutspår att jag kommer bli så jävla snygg. Jag kan knappt vänta.

Ibland skulle det vara så skönt om man faktiskt försökte vara en sån där snygg-snygg tjej istället för att ha lite högre utseendemässiga ambitioner. En sån där tjej som Megan Fox som hade kunnat vara vem som helst under sminket. Det är sminket som är Megan Fox, det är sminket som är snyggheten hos de snygg-snygga tjejerna.

Tänk om det enda man behövde göra var att noppa sönder ögonbrynen, lägga en vit highlighter under katastrofen, använda ljusrosa läppstift, solariesola dagligen och pusha upp brösten i ett supertråkigt linne ... Tänk vad enkelt allt skulle vara. Den enda frisyren som finns är långt, utsläppt. Bara en sån sak. Själv har jag ständig hårångest, för jag vet inte hur jag vill ha mitt hår. Och hur jag ska sminka mig optimalt, om jag försökte vara en snygg-snygg tjej skulle jag bara tänka "hora" eller "fjortis" och veta precis vad som gällde: för mycket av allt. Garderoben är också kittad, det är bara att ha för kort nertill och för urringat upptill. Så fort man hittat ett urringat linne så har man en ny outfit. Skulle bespara en massa bekymmer. Och ärligt talat, någonstans kommer man också att vara snyggaste bruden i byn. Så jävla lätt.

Det här är inte ett skämt. Jag driver inte. Jag menar verkligen det: fan vad skönt och lätt. Varför ska jag jämt göra allt så svårt för mig själv? Hålla på och ha pretentioner och annan skit.

Den här månaden innehåller hektiskt mycket jobb, så det blir inte så många blogginlägg just nu. De som blir är ganska trista, faktiskt. Det ska bli bättre med den saken. Tills vidare tar vi en uppdatering i punktform.

- 20 juli, mark the date. Då släpper H&M sin höstkollektion i internetbutiken, och för en gångs skull ska jag vara först, och inte sitta där med ett urplockat sortiment som bara har storlek 34 och 44 att välja bland. Åh, höstkläder, jag älskar er.

- Twilight utläst, nu är det dags för uppföljaren. Farligt beroendeframkallande. Kommer på mig själv med att ha erotiska dagdrömmar om Edward Cullen. Skärpning.

- Twilightfilmen sedd, gör inte om mitt misstag. Det var en plåga att ta sig igenom den.

- Nästa stora utgift för mig blir definitivt ett par arbetsskor. Riktiga, foträta (och svindyra) grejer. Jag har så ont i benen efter jobbet att jag bara vill sänka ner dem i ett isbad. (Det är något jag frekvent dagdrömmer om på väg till tunnelbanan).

- Invägningen igår: minus ett kilo.

Tre kilometer i lugnt tempo, det borde vara peace of cake för mig just nu. Det är det inte. Det är pest och pina och det beror på att jag inte får någon luft. Andetagen blir grunda, som om lungorna krympt över natten. Luftrören blir igenslemmade, näsan helt täppt. Alltså kändes det inte särskilt lätt, nej, tvärtom. Kändes som att springa med enbart ett litet sugrör att andas genom. Har provat allergimedicin och allerginässpray, men det hjälpte inte. Kanske är det bara en svacka, något tillfälligt. Jag väljer att tro det. Någon gång vänder det här, och när det väl gör det, då ska jag bara njuta av det. Förresten, så gick det "för fort" enligt programmet idag. Kanske var det därför, men det tror jag inte. Så fort gick det trots allt inte.


Distans: 3,00 km
Tid: 00:17:40
Snitt: 5:53 min/km

Trött, trött, trött. Imorgon ställer jag klockan på 06.00. Sen blir det upp, åka till jobbet, äta frukost, dricka kaffe, anta mänskliga drag innan jag träffar någon patient. Klockan tre slutar jag, funderar på att dra direkt på ett step up-pass (projekt formtopp), men jag tänkte ju kombinera löpträningen med spinning av en anledning: mindre slitage på benhinnor och knän så, så jag vet inte riktigt. Det är ju trots allt en del hopp på step up-passen. Kanske tar jag bara en promenad efter jobbet helt enkelt. Och sen ska jag träffa Emily och dricka vin. Kanske inte det mest formtoppsvänliga här i världen, men så är det ibland.

Gud, vilken bajsnödig rubrik. Men nu när jag kommit på den så får jag en tvångstanke att jag måste använda den. Så, uthärda!

Imorse vid nio, efter en halvtimmes snoozande, klev jag upp ur sängen och drog på mig joggingkläderna. Klunkade lite vatten och gav mig sedan iväg. Återhämtningsvecka den här veckan och jag skulle springa lätt distans, 3 km. Av precis den anledningen skulle jag köra passet på morgonen. Jag är ingen vidare morgontränare. Tycker att allting blir bättre om jag gör det åtminstone efter lunch. Och då menar jag lunch som i två måltider in på dagen. Innan frukost är jag knappt att betraktas som en mänsklig varelse. Och innan frukost mår jag alltid fruktansvärt illa. Men tre kilometer i lugnt tempo borde jag åtminstone klara, även i så miserabelt skick. Det gjorde jag också. Med spysmak i munnen. Varför är det så? Jag vill aldrig mer träna på morgonen, men det är lika bra att inse att jag kommer behöva göra det fler gånger, och till slut så kanske jag vänjer mig. Men nästa gång får jag se till att äta något innan.

Distans: 3,00 km
Tid: 00:18:50
Snitt: 6:17 min/km

Om en halvtimme ska jag bege mig mot jobbet. Har inte sovit många timmar inatt. Det är för ljust och så dessa jävla högljudda fåglar. Jag menar inte lite pittoreskt kvitter nu, utan typ en stor kråka som skriker gällt vid fyra på morgonen. Dagen kunde alltså ha börjat bättre. Men lite kaffe på det så ska vi nog kunna överleva även den här morgonen.

Hoppas jag ska jobba med någon trevlig människa nu bara.

Ikväll sprang vi. Lätt distanslöpning, 6 km. Det var grymt skönt i luften, lite svalt till och med. Men vänstra knät kändes lite ömt och vad ska man säga ... rörligt? Som om det inte ville sitta på plats. Det är aldrig kul. Men det är nog inget med det.


Distans: 6,00 km
Tid: 00:39:41
Snitt: 6:37 min/km

Nästa vecka är en återhämtningsvecka, förutom det tredje passet. För då blir det en ökning upp till 8 km.

Imorgon smäller det. Jag börjar jobba och semestern är över. Dessutom börjar mitt nya (men konceptet känns inte särskilt nytt) projekt. Projekt formtopp. Skratta inte ut mig nu, såhär i början. Syftet med hela projektet är att uppnå en snyggare kropp. Problemet är att "en snyggare kropp" är oerhört vagt och svårmätt. Så vi säger såhär istället: jag vill bli av med överflödigt fett från min kropp. Jag vill bli hårdare och tightare. Jag vill bli lättare, snabbare och smidigare. Och imorgon börjar vägen dit.


Mer precisa mål:

- Gå ner i vikt till 55 kilo, det vill säga, ungefär fem kilo mindre än idag. Väl där får jag utvärdera vad det har gjort i form av fasthet o.s.v.
- Gå ner i midjemått. Midjemåttet är den enda indikationen på fettprocent som jag har att gå efter. Därmed blir det naturligtvis viktigt att det måttet krymper rejält, annars har jag kanske främst tappat vätska och muskler, det var inte det som var poängen med projekt formtopp = fail.


Några grundläggande regler:

- 1300-1500 kcal om dagen
- ... som ska bestå av riktig mat. Inget skräp, inget godis, inga chips, ingen glass, ingen saft och inga bullar.
- Jag ska bli bättre på att se till att jag får i mig protein, eftersom jag blivit någon slags slarvig vegetarian den senaste tiden.
- Jag ska bli bättre på att äta något direkt efter träningspassen.
- Träning efter milprogrammet, men utökad styrketräning och kompletterande konditionsträning genom spinning. Allt som allt blir det tre löppass i veckan, två kortare styrketräningspass, och (i mån av tid) ett spinningpass. I mån av tid, eftersom jag kommer att jobba heltid nu och gymmets spinning-schema är rätt begränsat nu under sommarmånaderna.
- Mer motion i form av dagliga promenader. Tack och lov har jag ett ganska fysiskt ansträngande jobb, så lite mer motion får jag bara av att jobba.


Jag tänkte börja redan nu, genom att rensa ur kyl, frys och skafferi på allt skräp som snart inte längre är en del av min vardagskost och dessutom planera in lite maträtter. Nu kör vi!

Fick massor av nya myggbett igår under joggingrundan. Eller direkt efter. Någon gång under kvällen, i alla fall. Jag hatar det. En gång satt jag uppe en hel sommarnatt och drack vin och skrålade (eller en gång, vad fan) och när jag vaknade var hela kroppen täckt av myggbett. Jag var helt prickig. Dessutom var jag allmänpåverkad. Jag hade varit en vårdslös bilförare om jag fick köra bil. Jag vinglade runt och mådde illa. Ungefär som jag känner mig av gräspollen och värme. Detta om detta.

På måndag börjar jag jobba. Den här ledigheten tog slut i ett nafs, som ledigheter har en tendens att göra. Jag känner mig inte helt redo att börja stiga upp tidigt, kompromissa om min egen tid och missa allt roligt som trots allt händer i djungelvärmen som varit min tillvaro den senaste tiden. Enligt mitt schema ska jag dessutom jobba ganska mycket. Väldigt mycket. Det är heltid, men jag kan inte riktigt greppa hur jäkla mycket det är att jobba heltid. Sen blir det lite lättare i augusti. Och därnäst väntar höstschemat. Jag hoppas på att få jobba kanske 80%. Det vore helt underbart.

... så spelar det där med nagellack ingen roll. Från och med på måndag kan jag inte längre ha nagellack i alla fall. Det är förbjudet på jobbet. Man kan ju sätta på och ta av mellan passen, men det orkar jag inte.

Mer som är förbjudet på jobbet:

- Ha på sig arbetsklänning + privata strumpbyxor.

- Ha långa naglar.

- Bära ringar, klockor och armband.

- Ha utsläppt hår om man har långt hår.


Det går dessutom rykten om att det är förbjudet att:

- Ha på sig arbetsklänning och vara barbent.

- Ha på sig arbetsklänning och privata strumpor.

- Ha på sig arbetsklänning utan ett par arbetsbyxor under.

Alla de här punkterna gör arbetsklänningen så jävla meningslös. Varför har man den i sortimentet om man inte får använda den på något rimligt sätt? Det ska jag fråga hygiensjuksköterskan någon gång.

Det enda produktiva jag haft för mig under gårdagen var att måla naglarna i det nya korallrosa lacket. En färg som absolut inte passar mig, vilket jag insåg när det väl åkt på. Korallrosa är mer ... Blondinbellas färg. En väldigt fin färg. Men inte på mig. Jag ska nog hålla mig till rött, jag.




Myggbiten och härjad.


Jag är inte världens mest hängivna nagellacksmålare, ska jag villigt erkänna. Jag bara kladdar på det och drar. Och jag vet inte hur man gör med nagelband och sånt där. Någon som vet?

Vi gick i alla fall och badade på stranden som ligger kanske 400 meter från vårt hem. Jag har alltid betraktat den som en lite äcklig strand, fullproppad med folk och insekter. Men det var faktiskt inte så farligt med det där. Vi hade gott om plats uppe på gräset, någon insekt stördes vi aldrig av och det var trevligt med en sandstrand. Jag badade två gånger, läste Twilight och solade. Nu är jag dåsig och ska fundera lite på vad man ska äta för något ...

Den här lilla ledigheten har verkligen lyckats göra mig så avslappnad. Små saker som brukade irritera mig bekommer mig knappt. Om vi bara hade luftkonditionering i sovrummet så skulle livet vara perfekt ...

Klockan blir snart tre - check.

Insmord i massor av solskyddsfaktor - check.

Växlande molnighet - check.


Sådär, då kan man gå ut för att sola och bada då! Att försöka bli brun kan jag bara glömma, jag får inte färg, jag får eksem. Men det finns ett sätt att anta andra nyanser, så att säga, bli lite naturvit eller äggskal istället för blekt kopieringspapper. För att uppnå detta krävs små men regelbundna soltillfällen. Jag är en mönster-solare med apotekets mått mätt. Det fanns en tid när jag blev pepparkaksbrun på en dag. Vad f-n hände?

Jag sprang idag. Enligt schemat skulle det vara ett lätt distanspass på 5 km. Det var varmt och jag kände mig döende. Efter någon kilometer började mina sinnesintryck bli förvrängda så att världen kändes som om DJ Screw hade screwat med alla ljuden. Den enda signalen jag fick från min kropp var ett entonigt: Stanna! Sluta upp med dumheterna. Jag hatar dig. Så jag stannade två eller tre gånger och förbannade världen och värmen (hade ju bestämt mig för att sluta klaga egentligen) och jag vet inte, men jag kan eventuellt ha börjat grina. Om det är något jag inte klarar av så är det när kroppen inte vill samarbeta med mig. När jag slutligen kom i mål hällde jag ut kanske halva vattenflaskan över huvudet och insåg att det var precis det jag saknade, mitt huvud var helt överhettat. Så fort jag kylde ner huvudet så blev jag mig själv igen. Så kan det vara.

Hemma gjorde jag lite styrkeövningar också. Tiden är med stoppen inräknade.

Distans: 5,00 km
Tid: 00:34:53
Snitt: 6:59 min/km