Jag håller på med tråkiga och oglamourösa saker. Som att plugga, dricka kaffe, och adressändra och skaffa hemförsäkring. De enda shoppingen jag presterat är inköp av såna där mellanrumsborstar och flourtuggummin. Jag har nämligen drabbats av en tand-fetisch. Det började med att jag började känna av en visdomstand och blev livrädd. Jag vill absolut inte behöva operera eller dra ut eller något sånt. Jag vill bara att mina tänder ska få vara ifred.
Därför började jag ett förebyggande projekt. Jag kanske inte kan göra något åt visdomständer men allt annat borde jag kunna hålla undan genom att ägna två timmar dagligen åt mina tänder.
Så nu är det nitisk renhållning som gäller. Jag har köpt olika sorters tandborstar, trådar, mellanrumsborstar, tuggummin och en dyr tandkräm med polish. Hehe. Jag raidade apoteket, som jag känner sån där underlig hatkärlek inför. Köpte dessutom nya Ellen-tamponger. Tänderna är nämligen inte det enda området som jag köper specialprodukter för. Jag tror nämligen att hela min hälsa hänger på mina rituella små inköp av nyttigheter. Skulle jag vara tvungen att köpa en helt vanlig tandkräm skulle min mun nästan genast fyllas med var och bölder och stinkiga bakterier.

Igår var jag och fikade med Elias på ett bögfik. Hornstull är ett jävla blåshål förresten.

Känner stegrande panik över min tenta. Vi verkar ha blivit utsatta för ett test av lite ny fräsch pedagogik, och som vanligt är det det som jag älskar mest av allt, instuderingsfrågorna, som i allra högsta grad är drabbade, genom att hittills ha uteblivit, och vid frågor om dem: bara mycket kryptiska svar.
Jävla skit. Jag ska sitta och svara på dem nu, bli klar, börja flytta och sen skriva tentan. Nu får jag istället sitta med alla böcker och tugga fradga och få högt blodtryck över allt jag ska försöka hinna.
En skön tanke är att när den där tentan är klar, så kan jag promenera hem, till mig själv, och sitta på min uteplats och dricka öl.

Jag har blivit betrodd att klara av att flytta Henriks möbler. Yes. Vi ska alltså inte ringa till någon stor och stark karl som kan hjälpa Henrik med det, för jag klarar det själv. Det känns ganska fint att få detta förtroende. Lite läskigt. Jag vill t.ex. inte gå längst ner när vi bär soffan nerför trapporna, för då kommer jag säkert få den över mig och dö.
Men samtidigt smickrande att jag anses duga för såna här tunga lyft, och skulle jag dö så är det ju helt klart nästan en hjätedöd.

Min nya favoritsport är tyngdlyftning. Jag har kollat på nästan hela EM känns det som.
Jag älskar de kaxiga jävlarna som går in när alla andra har lyft sina tre, och börjar med mycket mer än de klarade. Jag älskar det. Jag älskar ryssarna som inte ger uttryck för en enda känsla. De ser lika sammanbitna ut hela tiden. Bara precis i lyften är deras ansikten förvridna. Sedan en snabb återgång från grimaserandet till ingenting. Jag älskade den där turken som egentligen kom från Bulgarien som inte hade några låsarmar och bara var råstark, som han pressade upp sig själv i rycken, jag är så sjukt imponerad, han hade ju liksom böjda armar.
Och så älskar jag kommentatorn. Han är så återhållen, men ibland blir han som berusad av passionen för tyngdlyftningen, och har i och med detta underliga ljud för sig.
Så får han SMS-frågor. Idag fick han frågan "Kollar Leif GW på europamästerskapen?" Han svarade utan att tveka att såklart Leif gör det. Då blev jag ännu mer försäkrad om vilken förträfflig sport tyngdlyftning är.
Igår kom en ännu bättre SMS-fråga. Det var Kerstin som oroade sig över att de sniffade ammoniak innan lyften, "det kan aldrig vara bra" menade hon. Jag höll på att dö av skratt. Det klart att det finns en Kerstin någonstans i Sverige som förfäras över något sånt. Jag hoppas innerligt att hon sitter och filar på en rasande insändare till någon lokaltidning.
Dessutom är jag övertygad om att jag har låsarmar. Det är lite antingen eller. Jag har cp-armar som är överböjliga. Möjligtvis är de jättebra på att låsa, möjligtvis är det helt tvärtom.

Ska strax gå på ett 75 minuter långt spinningpass och jag är nervös. Det är visserligen bara 15 minuter längre än ett vanligt, hederligt pass, men jag har enorm respekt för den där extra kvarten. Jag borde ha en större vattenflaska känns det som.

Igår köpte jag såna här:


I rött och svart. Ska nog köpa fler senare.

Jag kör en sån där kul vara-vaken-hela-natten-och-dagen.för-att-återställa-dygnsrytmen-grej. Det fick helt enkelt bli så, när jag fortfarande låg och svettades och stirrade på taket när solen gick upp. Dessutom skitirriterande fågelkvitter från någon gång vid tre-tiden.

Hittade en del gamla låtar, såna man inte hört på evigheter. Upptäckte att jag bara blev full av vemod, jag klarar inte ens av att höra hela låtar, för känslan blir för stark. Jag måste vänja mig några sekunder i taget, tills de är erövrade igen.
Den första låten jag känt såhär för är Otis Reddings I've been loving you too long. Hur klyschigt är inte det. Jag var 14 år och melodramatiskt lagd. Min första pojkvän, som jag också antagit skulle vara min sista och enda pojkvän, hade gjort slut med mig. Det var jordens undergång, och den enda som fullt ut kunde förstå mig var förstås en död artist. Mamma tyckte, med all rätt, att jag var en mes, och faktum är att ingen annan, oavsett hur blödiga de än må ha varit, orkade med min förtvivlan särskilt länge. Då återstod alltså skivsamlingen.
Tyvärr försatte Otis mig i ett så känsloladdat tillstånd att jag inte kunde lyssna mer på honom, på flera månader.
Nu är Otis återigen neutral, men istället är en massa andra låtar minerad mark för mig. Det går helt enkelt inte att lyssna på dem utan att gå sönder inuti.
Problemet är att jag inte längre har något naivt 14-årsjag att skylla allting på.
Det som är nu ligger för nära i tiden, och förblir därför smärtsamt hur jag än försöker.
Ibland tror jag verkligen att jag är helt själv med det här. Vem skulle fästa så stor vikt vid en jävla låt, och vem skulle vara så mesig, förutom jag.
Så just nu bearbetar jag ett blandband som legat orört sedan ett Hultsfred i början på 2000-talet. Alla sinnesintryck jag hade kommer tillbaka, tillsammans med den desperata känslan av att jag numera vet vad som väntade.

Jag släpade mig till systembolaget vid PrisExtra. Mina lågkvalitetsstrumpbyxor gled längre och längre ner under min promenad, jag fick dra upp dem så diskret jag bara kunde. Pinsamt.
Inne i butiken var det en mörkmuskig man som förföljde mig med blicken riktad ner i varukorgen, sedan ropade han till sin kompis "casal garcia! casal garcia!" (det billiga vinet jag skulle köpa). Han försökte fånga min blick. Jag låtsades att jag lyssnade på musik. Det är min lösning på allt, jag låtsas bara att jag inte hör för att jag lyssnar på musik. Sedan flackade han runt mellan kassorna som den imbecill han verkade vara. Ett tag stod han återigen och flåsade mig i nacken, sedan iväg igen.
Jag ogillar att vara iakttagen av någon vars psykiska ohälsa verkligen syns. Eller någon vemsomhelst. I några av mina tankar slog jag en flaska casal garcia i huvudet på honom. Gick i omvägar hem. Jävla psykfall överallt.

Det slår mig såklart att jag själv knappast är normal. Jag avskärmar mig totalt från andra människor, träffar jag en gammal kompis så rabblar jag bara "hej kul att ses jag har bråttom" medan jag småspringer därifrån. Andra skickar jag skygga sms till ibland. That's about it. Jag är rädd för att träffa människor, för jag vet inte vad jag ska säga, vad man ska säga. Eller hur man tar sig därifrån när man inte orkar längre.
Och jag har lite tendenser till någon slags hobbyparanoia. Jag känner mig ständigt iakttagen, det är nästan olidligt att vara så självmedveten hela tiden, att inte röja minsta känsla, bara anstränga sig för att se normal ut.
Faktum är att det är så jobbigt att jag helst undviker situationer med många andra människor. Därav de uteblivna föreläsningarna, krogbesöken, festerna, rusningstrafikbussarna o.s.v.
Svart på vitt (blekrosa) ser det faktiskt inte så jävla kul ut.
Jag inser att det finns två lösningar: prat eller piller. Piller är uteslutet, eftersom den gemensamma biverkningen för alla sådana tycks vara övervikt. Nej tack. En sån biverkning skulle ta bort effekten av välmåendet. De tar så att säga ut varandra i mitt fall.
Så prat då. Terapi av något slag. Det känns som att det främst riktar sig till välbetalda kvinnor, som har råd att ta sig själva på jävligt stort allvar. Kan inte på något sätt hjälpa mig, för jag är alldeles för skeptisk.
Förresten är det väl helt normalt att vara ledsen? Jag tror bestämt att det ingår i ett fullständigt normalt känsloutbud. Så varför ska man absolut och till varje pris bota det? Som om man inte fick genomgå en period av nedstämdhet utan hjälp av en expert, för att man är inkapabel till det mest grundläggande av allt: att leva.
Och lite socialfobi och paranoia, det är bara egenheter hos mig. Lite krydda i min annars jävligt lamea personlighet. Så att jag kan ha något att prata om när jag hysteriskt sätter igång med mina självironiska livsanekdoter.

HA! Jag fick VG på tentan. In your face.
(Känslan var bra, men med tanke på min dåliga studiedisciplin så hade jag ändå förberett mig på att det kanske inte skulle ha gått vägen. Alls).
Nu är jag återigen världens sämst disciplinerade student. Har hittills inte orkat släpa mig upp till någon form av skolaktivitet (det är ju ingen obligatorisk närvaro heller), inte orkat mer än slöläsa om Kant, för jag irriterade mig så mycket på honom, och hans löjliga indelningar. Dessutom har jag känt till det syntetiska a priori i evigheter, och resten kan väl inte vara så jävla svårt.
Iaf så rensade jag Lagerhaus på Kungsgatan. De hade en helt galen rea, och jag köpte röda ugnsformar med vita prickar i alla möjliga storlekar och former. Så nu är jag lycklig ägare till pyttesmå jättesöta suffléformar. Förutom detta skålar, glas, brickor, och någon necessär som luktade så där gott som bara ny plast kan göra.
Världens trevligaste tjej i kassan som slog in allting jättesnyggt, så när jag flyttat är det bara att öppna paketen med nya saker. Jag försökte tjata till mig en gullig plastbambi också, som man skulle ha tvål i, men jag tror att Henriks gräns var nådd vid de där prickiga ugnsformarna.
Nyss klickade jag hem fyra myrankopior, svartlackade som kommer i början på juni. Perfekt.
Så nu återstår att fira mitt fina tentaresultat med lite vino verde.

Usch, jag måste organisera hela flyttandet. Jag vet att jag egentligen inte är själv om det, men jag känner som alltid att jag måste ta på mig det övergripande ansvaret. När ska det hyras bilar/släpvagnar/skåpbussar hit och dit och när måste allting vara packat, måste vi inte skaffa rullgardiner först av allt? Dessutom har vi verkligen glömt bort mattor och lampor. (Förutom mina fantasier om taklampan i köket). Och vi borde tvätta, åka och köpa en dammsugare eller något. Plus att jag måste leta reda på stringhyllorna jag fått som ligger någonstans på mina föräldrars vind.
Problemet är egentligen att jag har tenta några dagar efter flytten. Det kommer bli panikartat. Och Henrik har uppsatsseminarium dagen efter. Ingen av oss har egentligen tid att varken flytta eller vara hemlösa under ett par dagar.

Men nu ska jag gå på spinning  istället för att oroa mig.

Jag är faktiskt ledig hela helgen. Det känns nästan omoraliskt att inte släpa sig upp tidigt på morgonen, så van är jag att alltid jobba helg. Eftersom jag inte gillar att gå ut på krogen, (på grund av människoförakt och p.g.a. att alkohol gör en ful och korkad), så blir helgens underhållning istället promenader, avancerad matlagning och böcker.
Här är Juliette Greco med Miles Davis, 1949:



Och, den franske playboyen Jacques Dutronc:

Killar i femtonårsåldern som driver tesen att killar är smartare och bättre än tjejer ... lyckas alltid själva vara ett undantag från sin egen regel. Det är alltid någon dreglande hjulbent kille från obs-klassen som kommit på den revolutionerande idén, vilket på något mystiskt sätt ger alltihop lite sämre trovärdighet. Hm.
Har lagt märke till fenomenet under ett par år av forumknarkande. Borde sluta med internet.

Idag har jag spinnat på morgonen, och sedan shoppat prylar till lägenheten. Jag är numera stolt ägare till en drös billig skit, inget nytt under solen med andra ord. Dessutom fikade jag på flippercaféet, (sitter alltid ett gäng med obehagliga män där, som inte verkar ha någon verklig sysselsättning förutom att sitta och fika på ett glas vatten med socker i (sant!) och stirra obehagligt på alla andra), de hade sjuan och myran-kopior som jag ville sno.
En amfetaminstinn man råkade gå in i mig vid kassan, varpå han ursäktade sig tusen gånger och höll fast mig och glodde ner i min urringning. Sedan vände han sig om och var i ögonhöjd med Henriks mage. Då försvann han. Jävligt snabbt.
Sedan åt jag pasta med tomatsås och kollade på Efterlyst. Leif är het. Hade man varit lite äldre alltså.

Jag tar tillbaka allt dumt jag någonsin sagt om ex-pojkvänner. Faktum är att det är skönt att känna någon jättebra, som känner en själv jättebra, det finns så få såna människor som man kan prata om vad som helst med, och som verkligen förstår en fullt ut.
Just nu är jag rakt igenom skitglad för Elias skull. Och det är så jävla skönt att känna så, att jag är helt upprymd av den känslan.

Idag skulle jag gå på gynekologisk cellprovtagning. Jag bangade ur. Alltså inte för att jag är rädd, jag har visserligen hört skräckhistorier om att de klipper av en bit, men har ändå förstått det som att det är frågan om en tops av något slag. Jag orkade faktiskt inte. Jag ska ringa dit och be om en annan tid. Det vore ju skönt att få veta att man inte har cellförändringar, och kanske också skönt att få veta att man har det, i ett tidigt stadium, när det går att åtgärda.
Ska gå på spinningpass, och sedan till Gula villan, för att träffa Henriks kursare och dricka öl.

Jag funderar på vilken Stig Lindberg-serie som är snyggast, och som jag skulle ha råd att köpa i ok skick. Favoriterna är Ada, Aveny, Röd aster och Piké. Såg att Röd aster och Blå aster i 72 delar hade utropspriset 10 000 - 12 000 på Bukowskis. Så någon gång i framtiden när jag har blivit rik så vet jag vad jag ska köpa.
Förresten vill jag inte ha hela serier, jag vill ha skålar, uppläggningsfat, såskannor, o.s.v. Stora pieces som syns.



Jag har såklart fler patetiska designdrömmar som jag knappt vågar yppa ens i den inte särskilt vällästa bloggen. Arne Jacobsen. Satans rövknull. Studiebidraget är ett hån.

Jag har köpt ett matbord. I princip är det samma som på bilden, men mer rundade kanter. 100 kronor gav jag för det, lite fläckigt, men Samuel ska slipa ner det och lacka om det, så det kommer bli snäppet mörkare, och flawless.




Nu återstår alltså stolarna. Jag är helt inne på att köra myran-kopior, de billigaste jag hittat är från Mio:



390 kronor.

Åkte till Myrorna i Ropsten. Poängen var att hitta någon fin möbel, ringa pappa och be honom stjutsa mig och möbeln. Istället hittade jag inga möbler, men två klarröda 80's-klänningar och ett par skor.
Klänningarna är galet snygga, efter att jag sprättat bort axelvaddarna, that is. Den ena är en skjortklänning, vars kjol är puffig, och har fickor. Den andra är stickad, långärmad med hög krage, empireskuren och med pennkjol.
Skorna är ett par blåa tygskor, nothing more to it. De hade inte en skråma, såg helt nya ut, men kostade 50 kronor, ett pris jag hade svårt att tacka nej till.
Annars måste jag säga att det inte fanns särskilt mycket kul där. Och personalen var otrevlig, eller i bästa fall bara ointresserad.

Så här blev det:
1) Statsvetenskap
2) Praktisk filosofi
3) Internationella relationer
4) Konstvetenskap

Jag slängde in fyran bara för att. Jag räknar iskallt med att det aldrig ska behöva bli ett alternativ.

Pratade just med Anna som var nöjd med sitt högskoleprov. Jag funderar själv på att skriva om det i höst. Det vore bra om jag kunde höja mig lite. Eller så väntar jag  tills de nya proven kommer, det vore kul att se hur jag klarar mig med mindre matte. NOG-delen är en favorit, DTK kan däremot dra åt helvete. Om jag slapp DTK skulle jag verkligen kunna få ett grymt resultat.

För övrigt: inredning. Damn, allt som jag vill ha kostar miljarder. Det bara är så, jag har inte råd med ett matbord och fyra stolar för 10000. Jag måste lägga ribban så jävla mycket lägre, det är skittråkigt, men tack och lov finns det också begagnade möbler. Just nu är det soffan som hägrar. Problemet är att den helst inte får vara över två meter där den är som bredast. (Annars faller hela inredningsplanen). Då pratar vi alltså en liten tvåsits-soffa. Det går såklart att ha en hörnsoffa, eller en soffa med schäslong, som inte mäter över två meter. Men eftersom lägenheten är så liten är det bra om soffan inte tar upp hela vardagsrummet. Jag tycker att en vanlig Klippan-soffa borde fungera. Den har fördelen att den är jävligt billig, har rätt mått, och att det finns en mängs olika överdrag till den, så man kan byta efter humör.
Dags att åka till Ikea och reka snart.

Jag behöver bara köpa två nya böcker till min nya kurs. Det känns bra. Den ena av dem borde vara lätt att få tag på begagnad.
Sen har jag problem med vad jag ska välja i andra hand till höstterminen. Enligt förra höstens statistik borde jag komma in på första urvalet till statsvetenskapen, men man kan ju inte vara säker. I andra urvalet skulle jag komma in med god marginal, men ska man våga chansa? Jag måste ju ta minst 10 poäng med tanke på att jag ska flytta till studentlägenhet, så det vore bra om jag kunde skramla ihop till några fler vettiga kurser. Vad kan så att säga alltid vara bra att ha läst? Jag menar själv att idéhistoria utgör just en sådan kurs som ger bildning, både en allmänt historisk men också en inblick i vetenskaper, ideologier och religioner.
Tyvärr är jag främst intresserad av kurser i litteraturvetenskap, konsthistoria och eventuellt antik grekiska. (Fascinationen över döda språk kommer jag inte ifrån). Den sistnämnda känns helt meningslös som en termins tillfällig sysselsättning. Om jag ska läsa en termin språk verkar istället engelska nyttigast.
Well. Nu ska jag istället utforska den amerikanska detaljhandeln som finns på nätet. Med tanke på att Gillis ganska snart kommer hem från Dallas hoppas vi att han ska kunna ta med sig allt man velat ha från amerikanska nätbutiker men inte velat beställa p.g.a. den skamlösa tullavgiften man då eventuellt måste betala.
Vad kul att pinup girl clothing verkar ha sålt slut på allt jag ville köpa.

För övrigt måste man verkligen ha en stor portion överseende när man kollar på pinup girl clothings sida. Deras modeller är så jävla lökiga, majoriteten av klädesplaggen är så hysteriskt tacky och när man väl hittat ett anständigt plagg så måste man försöka tänka sig hur det skulle se ut på en normal människa, och tänka bort hur det ser ut på en hårdsminkad silikonbrud som pekar fuck you. Egentligen tar det emot att ekonomiskt stödja någonting så osmakligt, men jag måste verkligen ha en black cherry wiggle dress.