Sitter och lyssnar på Clives spellista och peppar för min joggingrunda. Har sprungit två korta rundor den här veckan, så idag blir det lite längre. Det vill säga inte särskilt långt ändå. Med tanke på att det är Stockholm Marathon imorgon känns det extra larvigt att kalla 8 km för långt.

Ikväll ska jag grilla med några f.d. jobbarkompisar. Sätter Henrik på att marinera quornfiléer åt mig och så hade jag som tur var några öl hemma. Eller om de var Henriks. Det blir väl inte bättre än så. (Det är ganska bra, menar jag alltså). Jag rapporterar joggingrundan om ett tag. Ciao!

En till sak apropå kvinnors ogynnsamma roll i reproduktionen. Det tar förstås inte slut där. Hanna Fridén tar upp moraliseringen kring hur kvinnan föder sitt barn. Det räcker inte med att kvinnans kropp ska proppas full av överflödig folsyra för att bättre kunna vara värddjur åt ett embryo och att kvinnan, men inte mannen, ska lastas för statistiken med äldre genomsnittsförstföderskor. Dessutom ska kvinnan inte göra några anspråk på bekvämlighet när hon föder. Kejsarsnitt kostar mer pengar än en vaginal förlossning. Jag lovar att det argumentet inte skulle bita på en man. Det är (nästan) bara kvinnor som uppfostras till att oroa sig över att vara en belastning för andra, inte ska väl jag och så vidare. Jo, visst fan ska väl du. Ska du offra din kropp för artens fortplantning, din löneutveckling och din attraktionskraft på arbetsmarknaden så, visst fan ska du kräva något tillbaka. Vägra se ner på dig själv för att du (vilket är minst lika jävla naturligt som en naturlig förlossning) skyr smärta.

Som om kejsarsnitt ens vore ett bekvämt alternativ. Kejsarsnitt har definitivt sina nackdelar, inget snack om saken. Och visst tycker jag det vore synd att skrämma upp kvinnor till att välja ett alternativ som kanske inte är det optimala. (Jag är själv övertygad om att en vaginal förlossning är att föredra). Men alla måste få ha sin egen uppfattning i frågan. Och jag kan fan inte tolerera att man moraliserar över enskilda kvinnor och deras kroppar, barnlängtan, barnafödande och sätt att faktiskt föröka den här för övrigt ganska misslyckade arten. Mammor är för unga, för gamla, för många i bredd på gatorna, dricker för mycket latte, är för oroliga, röker en cigarett i lekparken och är på alla sätt och vis patetiska, i behov av strikt vägledning. Och gud nåde den mamma som ammar på allmän plats! Ammar hon för kort tid är hon självisk, ammar hon för lång tid finns det pedofila undertoner i hennes beteende. And so on. Mammor verkar inte vara något annat än oönskade av resten av samhället. Återigen: är det konstigt att man väntar med att skaffa barn?

Sist jag sprang skrev jag efteråt att ett litet mål är just nu att springa åtminstone en fjuttig sträcka som 3 km på i ett tempo under 6 min/km, 5, xx/km.

Idag sprang jag 3 km på 16 minuter och 25 sekunder. 5,28 min/km. Och det var inte ens så att jag maxade, jag hade helt klart kunnat kapa mer tid. Men det var Henrik som hade klockan, så den såg jag inte. Det var jag som sprang först och höll tempot. Efteråt joggade vi hem kanske 2 km och blev myggbitna när vi stretchade.

Nu ska jag köpa godis tror jag.

Jag har ju varit borta ett tag. På Ljusterö närmare bestämt. Jag har firat födelsedagar, ätit god mat, druckit vin, latat mig men också provsprungit efter att ha vilat lite p.g.a. benhinnesmärtorna. Jag och Henrik sprang 6 km i skogen, hade ingen klocka med mig, men runt 40 minuter tog det. Ska inte ljuga: det var så jävla jobbigt, men inte i benen utan konditionsmässigt. Jag vet inte varför, jag har bara vilat i 1½ vecka och gått på spinning istället. Så jag tippar på att det var någon slags pollenreaktion. Benhinnorna känns iaf inte alls, så det är ju bra.

Idag var vi i alla fall tvungna att åka hem. Men istället för att åka buss eller bil så tog vi båten. För det verkade lite roligare. Det var jag, Henrik, Henriks syster Erika och hennes pojkvän Sebastian. Vi fick först åka till färjeläget i Östanå, varifrån man tar färjan över till Ljusterö. Där fick vi fälla ut en semafor. Jag visste inte vad en semafor var innan, men i det här fallet var det en vit pekare i trä som man fällde fram så att båten skulle se oss och stanna vid vår "hållplats". Det funkade och vi kom ombord på m/s Sjöbris. Jag och Henrik bänkade oss ganska snabbt utomhus. Det blåste rejält, men vi beställde öl så det gick bra i alla fall. Stockholm är helt sjukt vackert. Man glömmer det ibland, men idag kom jag på det igen, på den där båtresan. För då fick jag se Stockholm som jag nästan aldrig ser det i vanliga fall. Jag blev nästan tårögd.

Bilderna kommer från Ljusterö. Lagom till båtresan hade såklart batterierna tagit slut.

Jag måste erkänna en sak. För en vecka sedan tog jag några bloss. För att jag var full och på en fest där många rökte. Jag liksom drogs mot altanen, som av en mystisk kraft. Reptilhjärnan var påkopplad och mitt riktiga, samvetsgranna jag låg bakbunden och nedtystad längst ner i mitt inre. Så jag snyltrökte lite på någon annans cigg. Det var helt meningslöst faktiskt. Det smakade ingenting. Man förväntar sig ju att det ska vara som ... kanske första blosset på morgonciggen? Ljuvligt och ge lite kick. Antingen det eller jätteäckligt och att man hostar ut lungorna. Men istället kändes det inte alls. Ingenting. Varken bra eller dåligt. En besvikelse. Jag minns att jag stod där och kände frustrationen växa inom mig, om inte det här ger den där kicken, vad fan ska då göra det?

Har inte varit röksugen något mer. Så det förstörde egentligen ingenting, men förstörde ändå så mycket. För jag kan inte riktigt förlåta mig själv för att jag var så klantig. Dagen efter, när jag var hemskt bakis, fick jag för mig att jag aldrig mer skulle våga mig utanför dörren, för där skulle folk stå och skrika glåpord efter mig, ALLA skulle veta om vilket misslyckande jag är och hata mig för det. (Så jävla egocentriskt, och ja, jag VET). Jag hörde hur folk pratade över mitt huvud om det fruktansvärda som skett natten till söndagen den 17 maj, mengusåhämskt, och gråt-vaggade mig själv till sömns.

Slutligen bestämde jag mig för att glömma hela incidenten. Jag är rätt bra ändå. Jävligt mycket bättre än alla som ger upp vid första bästa misslyckande, för att de egentligen inte orkar. *Klappar mig själv på huvudet med något desperat i blicken*

När jag ändå är i tagen med att få utlopp för mitt feministiska agg kan vi ju ta upp Den svåra kärleken, en dokumentär som visades på SVT nyligen. I dokumentären får vi följa några ensamstående kvinnor och deras tankar kring förhållanden och barn. Det visar sig ganska snart bli ett flirtande med SATC-stereotyperna som alla lärt sig att stöna högt över. 28-åriga tjejer som rest, pluggat, skaffat drömjobbet (drömjobben snarare) men aldrig haft ett längre förhållande och så smått börjar känna stressen över att hitta någon att skaffa barn med, innan allting är för sent. (Jag blir stressad bara av att höra talas om dem, själv är jag snart också 28, 2½ år kvar, och jag är verkligen långt ifrån några fantastiska upplevelser, resor eller drömjobb).

Ni förstår säkert hela konceptet. Varför väntar vi så länge med att skaffa barn? Varför klarar inte moderna människor av att leva i förhållanden? Bla bla bla. Bara det att det alltid framställs som ett kvinnoproblem. Kvinnornas egoistiska projekt, självförverkligandet, är ett stort och farligt samhällsproblem som tornar upp i horisonten. Det är inte bara den enskilda kvinnan som tar smällen utan i längden hela samhället som är uppbyggt kring att en yngre generation stödjer den åldrande. När jag ser dokumentären känns det som att man ansträngt sig för att bygga upp de där chiclitkaraktärerna. De jobbar med media, de är ute på krogen, de har tjejmiddag, snygga kläder och ställer krav. De är helt enkelt perfekta syndabockar i en modern reproduktionsthriller. Det känns som att det är meningen att man ska tycka att det är rätt åt de här veliga kvinnorna om de inte får några barn sen. Och ingen man heller.

(På ett tillhörande diskussionsforum uttrycker vissa det precis så. Dokumentärens kvinnor är inga "riktiga" kvinnor och de kommer aldrig att få "riktiga" män.)

Men vem vet om männen de dejtar är så jävla barnsugna? Jag har inte träffat många jämnåriga killar som uttryckt en barnlängtan, och jag tror att de är hyfsat representativa för svenska män i stort. Några undantag här och där finns ju, men den barnlängtande mannen som först gjorde karriär kommer knappast att förebrås för sina prioriteringar. Han behöver ju inte förebrås heller - han kan bara välja en yngre kvinna (i fertil ålder). Men för kvinnorna är det plågsamt uppenbart att man måste ligga i om man vill få några barn.

Reportern är en äldre kvinna (hur mycket äldre har jag ingen aning om) som för det mesta verkar ha för avsikt att skildra de yngre kvinnorna som våpiga drömmare. När en 28-årig kvinna uppmanas att beskriva sin drömman kommenterar reportern beskäftigt att hon ju vill vara ihop med sin bästis. Eh ... ja? Vill inte alla det?

Och självklart tar man också upp paradoxen att de här kvinnorna letar efter en jämställd och manlig man. Man låter olika forskare le överlägset åt kvinnornas idealpartner. Jaha, tihi, nä men en jämställd OCH manlig man, hur blåst får man bli? Men vad är det som är så orimligt med det? Det är ungefär som att påstå att det är orimligt av en man att vilja hitta en kvinna som både är sexig OCH bildad. Som både gillar matlagning OCH styrketräning eller varför inte ta ett för dokumentären närliggande exempel: en kvinna som både vill ha barn och göra karriär. Det är precis lika orimligt. Man kan inte anklaga kvinnor för att "förvirra männen" och göra dejtingmarknaden till ett stort mysterium på grund av det. För kvinnor har precis lika motstridiga krav på sig å sin sida. Och det enda som gör de motstridiga är att vi, eller de här forskarna, har ställt upp dikotomin och sedan är orubbliga i sina föreställningar om manligt och kvinnligt, modern och omodernt.

Avslutningsvis. Ibland, t.ex. i debatter om homoadoption för att nämna ett exempel, får man höra att det minsann krävs en man och en kvinna för att göra ett barn. Så är det tydligen inte här. Här lägger vi bara ansvar på kvinnorna.

Den senaste tiden, när jag lagt ner det här med att äta kött, fast jag äter fisk, för att ja ... jag trivs så, helt enkelt. Under den här tiden har det hänt att några oroat sig för mig. För att jag inte får i mig alla näringsämnen, alla vitaminer och mineraler och så vidare. Vilket känns som en absurd grej egentligen. Och jag äter antagligen mycket bättre nu än jag gjort tidigare under mitt liv.

Men ändå gnager den där misstanken i mig. Jag borde kanske äta något tillskott? Och jag hittar till sidor som b-vitaminbrist.se där man kan göra självtester. Testa sig själv och se om man ligger i riskzonen. Det visar sig att jag ligger i någon typ av riskzon. Men inte för att jag inte äter fläskfilé varje dag utan för att jag är kvinna i fertil ålder. Allt annat med mig är top notch: jag är ung, jag är frisk, jag äter inga mediciner, jag tränar, jag äter massor av grönsaker, o.s.v.

KVINNOR I FERTIL ÅLDER
Både folat och B12 är oerhört viktiga för fostrets utveckling och tillväxt redan under de första veckorna efter befruktningen. Du som är kvinna i barnafödande ålder rekommenderas därför ett ökat dagligt intag av folat/folsyra för att du ska vara säker på att ha tillräckliga nivåer redan vid befruktningstillfället. Samma rekommendation gäller under hela graviditeten och amningstiden.

Jag blir bara så jävla förbannad av det här testresultatet. Kan nästan inte finna ord.

Finns det något mer jag kanske borde göra, som kvinna i fertil ålder? Inte röra mig alltför häftigt, bära luftiga byxor av bomull och öva på att byta blöjor? Det är förstås otänkbart att man kan vara kvinna i fertil ålder och inte bry sig ett skit om ifall man har tillräckliga nivåer av folsyra inför något fucking befruktningstillfälle. Jag vägrar behandla min kropp som om det enda den ska duga till är som ett mysigt litet hem åt ett foster i ett par månader. Och jag blir förolämpad när jag sorteras in i en kategori av människor som ska behandlas med kosttillskott - inte för att de själva behöver det utan för att arten behöver det.

Klockan är halv två. Jag sitter och ändrar lite design på bloggen, äter nygjord granola och lyssnar på popmorsans spotifyplaylist. Imorgon ska jag upp tidigt och gå på spinning, hetsgöra mig i ordning, (kanske färga håret), hets-klä på mig (och förhoppningsvis inte se sådär tjock och vidrig ut som jag har en tendens att göra), hetsa in mot staden och civilisationen, och sedan hetsa ut mot Hässelby och Saras födelsedagsfirande. Förhoppningsvis kommer jag inte att verka fullt så jäktad när jag väl kommer fram. Sedan kommer pappa (som förresten är en ängel) och hämtar upp och kör oss till nästa födelsedagsfirande i Täby hos Ellinor. Jag gör tydligen stan imorgon, mer eller mindre.

Just nu är det däremot inte jag som festar, utan det verkar som att korridorspöbeln i mitt bostadsområde har fyllt den här fredagskvällens festar-kvot (och mer därtill) att döma av deras djuriska vrål från mörkret. Jag har aldrig förstått det här med att dricka alkohol + "festa" + vara glad och pepp = skrika allt man kan. Vad försöker man egentligen att uppnå? Försöker man locka till sig andra människor som kan finnas i området och också vara sugna på att "festa"? Vill man skapa avund hos andra som befinner sig inom en viss radie? Är man så glad att man inte kan hålla det inne? I såna fall borde man verkligen lära sig lite självbehärskning.

Idag gjorde jag morotsbiffar. Det var väldigt enkelt och gott, så det här ska jag göra om. Jag vill egentligen göra om alla vegetariska biffar jag provat, men ännu hellre vill jag prova fler recept. Det tar liksom aldrig slut, man kan ju göra biffar av nästan vad som helst. I alla fall, receptet kommer ursprungligen från vegetariskt.com och har modifierats något av mig.

Morotsbiffar (12 biffar, 6 portioner)



5 stora morötter
1 stor lök
3 ägg
3 msk sojamjöl
3 msk potatismjöl
(kan ersättas med något annat mjöl)
salt
peppar
valfria kryddor, jag använde spiskummin, koriander och muskotnöt
olja för stekning


1. Skala och finriv morötterna. Pressa ur de rivna morötterna på vätska och lägg åt sidan..

2. Skala och hacka löken. Knäck äggen i en skål, och häll i mjölet och den hackade löken. Blanda ihop med en sked och låt stå fem minuter.

3. Blanda i de rivna morötterna i smeten och krydda. Späd ev med lite vatten om smeten blivit alldeles för torr. Ja, jag vet. Man går helt på känsla i det här läget.

4. Värm upp olja i en stekpanna. Forma matskedsstora biffar grovt mellan ena handen och en matsked, lägg ner i pannan och platta till med en stekspade. Stek på båda sidor, medelhög värme, tills de fått en fin yta. Klart!




Färdiga morotsbiffar, med bönsallad och tzatziki på morötter istället för gurka. Morotsorgie.

Fragmentarisk helgrapportering:

Det här var min första lediga helg på länge. Ledig as in ledig från jobbet alltså. Skolan är man aldrig ledig från. Så, jag tog och masade mig över till biblioteket på lördagen för att ta mig en titt på det som eventuellt ska agera källmaterial i min uppsats. Henrik följde med. På vägen över till biblioteket gick vi förbi Spring Cross och hörde att herrarna höll på att varva, kanske femtio meter från där vi stod. Och eftersom några kompisar skulle springa så gick vi för att se om de möjligtvis var på ingång. Mycket riktigt. Så vi var hejarklack en stund istället för att gå till biblioteket. 12 km terräng strax utanför min egen bostad, nästa år vill jag vara med! Jag ska bara reka banan först. Hörde en del prat om vidriga backar nämligen.

På biblioteket kollade jag igenom tjugo nummer av svensk läkartidning. Vet inte riktigt om jag hittade det jag letade efter. Men ska nu rapportera över till min handledare i ett mail.

Idag har jag försökt tvinga i mig havregrynsgröt. Fick i mig knappt en fjärdedels portion. Finns ingenting äckligare än gröt, men det lär jag mig aldrig. Trots den lilla mängden är jag proppmätt. Det är väl det enda positiva med gröt kan jag tänka mig. Jag har upptäckt att jag inte blir mätt på frukosten, vad jag än äter. Oavsett om jag stoppar i mig 200 eller 500 kalorier, oavsett om det är mestadels från fett, protein eller kolhydrater. Det slår aldrig fel, en timme efter måltiden är jag vrålhungrig. Jag fattar inte varför.

Idag ska jag springa en ny sträcka, precis som jag skrev att jag tänkte prova. Jag har helt enkelt förlängt min vanliga runda lite = 8 km. Vi får se hur det går. Jag tänkte satsa på att ta mig hela vägen fram, så det blir kanske till att jogga i en bekväm och lugn takt.