Idag känner jag mig som världens största dampbarn. Jag måste göra några ändringar i min uppsats. Eller måste och måste, jag har blivit rekommenderad att göra dem. Men jag vill inte. Jag håller inte med om att någonting i uppsatsen borde ändras. Den är helt klart det sämsta jag någonsin skrivit - fine. För mig får det gärna fortsätta vara det. Den här uppsatsen skiter jag högaktningsfullt i. Så länge den är precis godkänd så har den tjänat sitt syfte. Jag vet hur man skriver en grym uppsats och det tänker jag bevisa på c-uppsatsen i statsvetenskap istället. På någon institution där "metod" inte innebär att "hålla sig till vedertagen uppsatsformalia" varje gång man frågar - tills man skrivit klart skiten och får höra att kapitlet om metod var så himla dåligt.

 Det enda jag vill är bara att gå på opponeringen, få höra någon självälskande käring vräka ur sig sina personliga åsikter om min uppsats under en timme eller något sånt. Och så ska jag sitta där och nicka instämmande och kanske utropa ett entusiastiskt "jaha!" då och då. Men i tankarna kommer jag befinna mig utanför salen och långt därifrån.