Jag har varit i skolan i nästan åtta timmar idag. Det är mycket när man läser samhällsvetenskapliga ämnen. Jag är van vid kanske 6 timmar per vecka.
Det började med en föreläsning. Kronprinsessan satt längst fram med sitt entourage. Livvakter och sällskapsdamer. Jag sitter alltid längst bak, där man har överblick över hela salen och slipper trängas. Dessutom finns det smidiga utgångar längst bak i föreläsningssalarna, så att man hamnar på rätt våning och rätt sida av universitetet för att ta sig hem.
Johanna hade varit i Tokyo och jag fick världens sötaste present, godis som ser ut som sushi. Tack Johanna!

Jag har färgat håret. (Som synes på presentationsbilden). Nu är det mörkbrunt, känns underligt. Hela ansiktet blir annorlunda, mina ögon ser grönare ut. Det är fördelen. Jag ser blekare ut också. Det är ganska fint. Jag hatar solbrännor, till skillnad från 99% av alla andra svenskar. Egentligen är det bara för att jag inte kan utveckla någon annan hudfärg än rödrosa. Då föredrar jag att fortsätta vara likblek.

Idag skrev vi på kontraktet på nya lägenheten. Den andra juni flyttar vi, olägligt nog har jag uppsatsopponeringar 2-3 juni, men eftersom kontraktet på nuvarande lägenheten inte går ut förrän slutet på juni så har vi ganska lång tid på oss att flytta och flyttstäda. En hel månad, faktiskt. Ingen stress alls. Vi ska flytta till huset intill. Så det är inte så långt heller.
Sen gick vi till Örtagården och åt lunch och kollade i några inredningsbutiker. Jag vill fixa en jättetacky tiki-balkong, med plastorkidéer som lyser och bambugrejer överallt. Problemet blir att få Henrik att gå med på mina storslagna planer.

Dessutom har jag idag fått anställningskontrakt för kontorsjobbet, och så väntar jag på att höra från sommarjobbet jag sökte, som jag var på intervju för i onsdags. Jag hoppas innerligt att dessa två ska gå att kombinera. Jag måste nämligen jobba lite mer i sommar än bara ett extrajobb, annars blir jag väldigt fattig.
I alla fall så har jag en annan deal på gång, om Naturhistoriska skiter sig. Jag har jobbat skamligt lite i april, men jag har ju tre överlappande kurser, plus att jag hängett mig åt jobbsökande, så jag försöker att inte döma mig själv för hårt, när mitt sorgliga lönebesked kommer. Jag är rätt bra, tänker jag. Rätt bra, på väg att bli bäst.

Nu måste jag plugga resten av kvällen.

Det är en absurd dag idag. Helt absurd. På ett bra sätt.

Den börjar med att jag inte försover mig till den icke-obligatoriska föreläsningen på morgonen. Brukar ha en tendens att sova över den, när man inte måste gå. Jag vaknade alltså i en anständig tid, och kom iväg till universitetet. På rasten ringde jag till Henrik, och fick bekräftat att vi blivit erbjudna en större lägenhet. Jag hade inte riktigt vågat hoppas, men nu blir det så. I början på juni flyttar vi till en trea i huset bredvid, med balkong i söderläge. Ingen mera trångboddhet, ingen mer nedre botten. Jag är helt sjukt glad. Men för trött för att kunna uttrycka känslan. Vi kommer kunna ha ett arbetsrum! Och vi kommer ha plats för mer saker, typ lakan och handdukar. Jag kommer ha plats för mina kläder, inte behöva förvara 2/3 i förrådet. Allting kommer bli underbart.

Sen var det dags för provjobbet klockan 13. Det var väldigt mycket businessmänniskor som gick in i hötorgsskraporna, och jag kände mig lite bortkommen. Iaf så gick allting jättebra, alla var trevliga, det var ett jättefint kontor med en svindlande utsikt, och jag tror att jag gjorde bra ifrån mig: jag ska nämligen jobba igen nästa torsdag. Och veckan efter det. 

Alltså kommer allting att bli ännu mer underbart. Underbart²

Samhällsvetenskapliga metoder är ju verkligen skittråkiga. Det var det första den här kursen lärde mig. Först ges man en skymt av det som är kul på riktigt: kunskapsteori - vetenskapsteori, men sedan rycks man obarmhärtligt bort från det underbara och ska sitta och rapa upp menlösheter som att x är en kontextuell variabel eller är x är någon annan variabel. Eller så är x ett variabelvärde. Det krävs visserligen bara en schimpans kompetens för att lära sig detta, så jag ser fram emot mitt vg. Men ändå, vad oerhört tråkigt.

Nu har jag köpt ett två nya, fina block. Det bästa jag vet är att påbörja ett nytt kollegieblock, vilken tillfredställande känsla! Sen tar det bara ett par veckor innan blocket förlorat all sin charm, och man bara vill göra slut på det, så att man ska få byta. Jag köper whitelines, med vita stödlinjer, för att de "supportar mina idéer". Det är det bästa beslut jag tagit, att använda ett skrivpapper som tror på mig, som vill mig väl, som inte snor min koncentration utan framhäver mina tankar.
Det här kan verka som att jag gör reklam för whitelines, men alla som har lite skärpa förstår att jag är sarkastisk. Det jag beskriver här är egentligen mina egna förväntningar på ett kollegieblock, som jag är den första att påpeka är lite orealistiska. Nu tänker jag iofs fortsätta med mitt whitelines, men bara för att de är den första kollegieblockstillverkaren som varit klyftiga nog att utnyttja en sån som mig och mina långtskridande förväntningar. De anspelar på precis rätt känslor hos mig.

Snart ska vi gå till tvättstugan. Jag måste nämligen ha lite fina kläder till min intervju på onsdag och provjobbet på torsdag. Det ska bli kul. Jag hoppas att jag inte är totalt okvalificerad för jobbet på torsdag. Det skulle vara lite pinsamt. Sen hoppas jag att de som jobbar där ska vara trevliga och tillmötesgående. Jag försöker tänka att om de inte är det, så gör det ingenting, för då vill jag ändå inte jobba där. Men jag vill ju jobba där, och jag vill ju att det ska vara kul och allt sånt. Jag skulle bli uppriktigt ledsen om det blev en katastrof, så jag måste ha olika fungerande resonemang för att ta mig ur en sådan eventuell krissituation.
Det är en svår uppgift, att försöka bemästra mitt eget känsloliv.

Vad innebär det egentligen att "kunna Excel"? Jag förstår principerna för programmet, och tar lätt reda på hur just det jag behöver göra ska göras. Kan jag Excel då? Eller krävs det något mer, typ en avslutad kurs med diplom, eller att man arbetat dagligen i Excel under flera års tid?
Helgen har jag iaf ägnat åt att göra olika Excelövningar. Nu har jag gjort någon slags databas av en telefonlista som jag fick i skolan. Jag har gjort som ett formulär längst upp där man kan fylla i namn, efternamn, mail och telefonnummer och klicka på en knapp där det står "Skicka!" och knappen är kopplad till ett makro som infogar informationen till listan. Jag kände mig väldigt finurlig när jag förstått mig på makron. Nu har jag gjort femhundra makron med olika kommandon, som jag aldrig kommer använda. Well.
Sen har jag övat på formler en del. Jag har gjort typ som en lista med information på blad 1 och sedan ett formulär på blad 2, så att formuläret på blad 2 räknar ut olika saker med hjälp av information hämtad från blad 1.
Eeh, ja. Det känns ganska lugnt det här med Excel. Det ska nog gå bra.

Nu ska jag sätta mig in i min nya, dyra metodbok. Den är belönad med ett pedagogiskt pris. Hoppas att den känns lite gymnasial, det behöver jag just nu. Någonting lättsmält, lättillgängligt och konkret som en motvikt till allt superteoretiskt, långsökt och abstrakt. Det verkar vara en sån bok som man kommer spara och inte genast försöka sälja iväg för att få någon hundralapp till öl.
Jag hade olika present och stämpelkort, så jag fick den faktiskt för 205 kronor. Jag lurade hela systemet. Nu är den andra boken slut, istället. Alltid är det nåt.

Igår blev det inget restaurangbesök och jag kände mig lite bitter. Jag gjorde tortillas som blev goda, och köpte salt och blandat, som efter ett tag började smaka av fett-ångest, så jag slängde påsen. Det var en mörk och dyster kväll. På fredagkvällar finns det aldrig någonting bra på TV, vilket ytterligare lade sig som en tung klump i mitt inre. Vad är det här för ett jävla liv egentligen. Så jävligt och tråkigt.



Sedan gick Sin City igång på femman, så jag kollade på den för fjärde gången eller någonting sånt. Jag försökte sätta fingret på vad det är med den filmen som gör mig så illa till mods, förutom det uppenbara; mörkret och korruptionen. Det är kanske den förenklade bilden av gott och ont,  den gammaltestamentliga moralen, där det onda alltid personifieras av en höjdarson, medans den högsta moralen uppvisas av en nedgången, kriminell lone rider. De verkliga brotten består alltid i att ofreda en kvinna eller ett barn, någonting som den nedgångde kriminelle inser, men inte höjdarsonen som skrattar hela vägen till hordistriktet med sin onda plan om att plåga, förnedra och på något makabert sätt döda en prostituerad. Det korrupta systemet kommer att skydda honom, och framea den nedgångne för brottet, medan densamma går ut på den sedvanliga killing spreen för att skipa det uns av rättvisa som går att få.
Det är alltså alltid väldigt enkelt att skilja mellan gott och ont, principen är att ju högre upp i Sin City-hierarkin som en karaktär befinner sig, desto ondare. Samtidigt är alla karaktärer lika pragmatiska i sitt förhållningssätt till vilka medel som är godtagbara för att uppnå sitt mål. Skillnaden är bara att de som uppbär den högre moralen använder våld i moraliska syften, för att hämnas någon tidigare oförrätt.
Men även kvinnorna har ett pragmatiskt förhållningssätt till våld. I historien om Old Town behärskar de prostituerade kvinnorna en stadsdel, där de tar emot kunder så väl som skyddar sig emot de kunder som kommit dit med en ond avsikt. Därför blir det så otydligt varför det fortfarande är brotten mot de värnlösa kvinnorna och barnen som man som tittare ska se på med avsmak, och som ska rättfärdiga anti-hjätarnas våld. Uppenbarligen klarar de själva av att  skydda sig, och uppenbarligen är de av samma skrot och korn, karaktärerna. De dödar och skrattar av vällust under tiden.
Samtidigt är det ju allt detta som är charmen med filmen, och charmen med noirgenren (jag vet att det råder oenighet kring om Sin City ska klassas som noir). Jag vet alltså inte riktigt om jag ska älska det eller ge mig hän åt den olustkänsla som jag får.

En till rekryterare har hört av sig! Men den här gången var jag mindre intresserad när jag fått höra mer om tjänsten. Det verkar inte som någonting för mig, vid närmare eftertanke. Det skulle dessutom vara svårt att kombinera med skolan.

Nu ska jag till Akademibokhandeln i stan, där de äntligen har fått in Metodpraktikan - konsten att studera samhälle, individ och marknad, den har varit slut i hela stan ett tag. 709 kronor! Jag hoppas att det är studentrabatt på den, annars blir resten av månaden torftig beyond belief. Det är en till dyr bok jag måste köpa, för det ex jag lånade var en tidigare upplaga, och de verkar ha bytt ut flera kapitel, så det får väl bli att jag köper den också.

En reflektion jag har angående kurslitteratur, är att det alltid tycks vara en inkvoterad text eller bok med feministiskt perspektiv, eller som bara tar upp en kvinnosaksfråga. Alltid. Som alltid har en underordnad betydelse i relation till de andra böckerna, som man kan skumma igenom, och vara ganska säker på inte kommer uppta någon större plats på tentan.
 Jag funderar kring om det är en verklig strategi, såhär: nu slänger vi in Feminism and Methodology på litteraturlistan, så ser det lite bra ut, om någon genusgalning råkar se.  Eller om man verkligen vill integrera det perspektivet i all undervisning, och i så fall: är det ett bra sätt att presentera perspektivet, eller väcker det ont blod att den mörkblått jättekonservativa killen i min seminariegrupp blir tvungen att lägga ut pengar på det han anser vara rent nonsens? Jag röstar för det sistnämnda. Vill man inte erkänna könsmaktsstrukturer blir man antagligen bara sur över att behöva få tag på en sådan bok. Men då är jag genast inne på någon slags ideologisk styrning av undervisningen, där jag vill att de teorier och utgångspunkter som jag själv kan skriva under på, presenteras i en positiv dager.

Men, nu kan jag inte göra någon omfattande utläggning om detta. Nu ska jag åka in till stan. Jag är dessutom brutalt sugen på indisk mat, så jag ska försöka övertala Henrik att vi kanske ska ta ett restaurangbesök ikväll.

Yes! Mina jobbansökningar ger resultat. Igår var jag på en intervju, och idag fick jag veta att jag gärna fick provjobba nästa vecka, så nästa torsdag smäller det. Då ska jag till ett kontor i Hötorgsskraporna, det verkar ganska fancy. Jag som är van att bära landstingets arbetskläder. Nu ska jag definitivt odla sekreterar-looken, som jag längtat!
Men så ska jag också på intervju för ett annat jobb på onsdag nästa vecka. Så jag får se vad som händer.

Jag är jätteglad. Jag känner visserligen ett obehag inför intervjumomentet, eller snarare nervositet, men det är ändå så roligt att de har ringt tillbaka, att de blivit intresserade av just min ansökan.
Så, livet är underbart, solen skiner (ibland), och lycka är så dåligt för min image. Jag känner mig farligt nära att lägga in en medelålders gif-animation på en spralligt glad hund i min blogg - allting blir skimrande och ljudet av en Beach Boys-dänga hörs svagt i bakgrunden när en rekryterare eller en personalchef hört av sig.

För övrigt hägrar b-uppsatsen. Jag har några förslag på uppsatsämnen som jag tänkte utreda möjligheterna för. Tills vidare löper också en teori och metod-kurs, samt det sista momentet på specialkursen: opponeringarna. Det är med andra ord ganska hektiskt i skolan och till det kommer alltså arbetssökarprocessen, samt vissa sociala åtaganden.
Därav tystnaden i bloggen, som eventuellt kommer hålla i sig.
Resten av dagen ska jag strukturera upp ett schema, (och läsa till morgondagens seminarium), så att jag ska klara av att ha alla dessa saker igång samtidigt, och inte falla i min vanliga studie-fälla: uppskjutandet.

Jag hann klart i tid. Varje gång förundras jag över att jag lyckas, trots att jag försätter mig i en situtation där jag egentligen är dömd att misslyckas. Typ: ni har två veckor på er att skriva en uppgift. Jag tänker: jag gör det på några timmar. Eller: ni har fem veckor på er att läsa till en tenta. Jag tänker: jag börjar läsa när det är tre dagar kvar.

Sen lägger jag mig till rätta med mitt Gameboy i ett par dagar eller en månad, tills paniken börjar inta min kropp. Får hysteriska utbrott, gör tio koppar kaffe var tredje timme, röker som en borstbindare (vem fan är yrkesverksam som borstbindare i dagsläget?), låser in mig på toaletten för att stirra in i mina opportunistiska ögon i spegeln och hata mig själv för att jag alltid måste skjuta upp allting.  Men sen klarar jag det alltid på något sätt, ofta med ett VG och glada utrop i marginalen från läraren om hur bra jag är, vilket leder till att samma procedur återupprepas gång på gång. Jag är för bekväm med det. Jag tror att jag är en övermänniska.

Sitter i slutskedet av min inlämningsuppgift, jag har några timmar kvar, och behöver paus. Jag förstår inte hur jag lyckats skriva så mycket, och som, när jag läser igenom det, verkar helt ok ändå. Jag har nämligen spenderat två dygn på att vara sömnlös, full, på Dropkick Murphys-konsert, odrägligt full, redlös och bakfull. Jag har alltså varit nära nog hjärndöd, och ändå känns det som att min uppgift håller. Det är fantastiskt.

Jag har nästan lovat mig själv att jag ska beställa saker från Forever 21 ikväll, när jag är klar med arbetet. Som en belöning. Det ska bli kul.

Förresten var jag i närkontakt med en fet råtta igår när jag tog en nattcigarett för att hålla kreativiteten uppe. Det känns lite brudigt att påpeka det, men vad äckligt. Jävla äckelråtta. Nu vågar jag inte gå ut nästan.