Jag hann klart i tid. Varje gång förundras jag över att jag lyckas, trots att jag försätter mig i en situtation där jag egentligen är dömd att misslyckas. Typ: ni har två veckor på er att skriva en uppgift. Jag tänker: jag gör det på några timmar. Eller: ni har fem veckor på er att läsa till en tenta. Jag tänker: jag börjar läsa när det är tre dagar kvar.

Sen lägger jag mig till rätta med mitt Gameboy i ett par dagar eller en månad, tills paniken börjar inta min kropp. Får hysteriska utbrott, gör tio koppar kaffe var tredje timme, röker som en borstbindare (vem fan är yrkesverksam som borstbindare i dagsläget?), låser in mig på toaletten för att stirra in i mina opportunistiska ögon i spegeln och hata mig själv för att jag alltid måste skjuta upp allting.  Men sen klarar jag det alltid på något sätt, ofta med ett VG och glada utrop i marginalen från läraren om hur bra jag är, vilket leder till att samma procedur återupprepas gång på gång. Jag är för bekväm med det. Jag tror att jag är en övermänniska.