Såhär var min julafton. På natten gjorde jag julklapparna. Dvs mixskivor som iaf jag personligen anser överlägsna allt som går att köpa i en galleria. Så, svenskt näringsliv får ursäkta att jag inte arbetar med fattigdomsbekämpning genom att bidra till försäljningsrekord i december, men om butikerna är så dumma att de inte säljer det jag vill köpa - då får det ligga på deras samvete.
Iaf, det tog verkligen skitlång tid att göra skivor, jag gick och la mig först vid kanske fem på morgonen. Vaknade vid nio, och sen skulle jag alltså till jobbet. (BB, vi har öppet jämt och ständigt). Väl där hade de möblerat om allting och ändrat alla rutiner. Ingenting var som det brukade. Det kändes som att nazisterna hade vunnit valet.
Jag vet inte ens var jag ska börja. I generella termer är det såhär: bittra tanter som hatar sitt jobb och sitt liv använder reglerna för att pika andra, men följer de sedan inte själva. Reglerna är något slags muntligt återberättade skrönor som inte finns tryckta eller samlade någonstans, så det finns ingen möjlighet att gå tillbaka till källorna och kontrollera. Men om man inte smidigt hoppar mellan alla olika personers tolkningar av reglerna råkar man förr eller senare utför en utskällning eller uppläxning av något slag. Inte för att man gjort någonting fel, men för att man inte gjort som den där jävla kärringen gjort i hela sitt liv.
Jag vantrivdes hela julafton. Den enda höjdpunkten var att en av barnmorskorna hade beställt en libanesisk buffé åt oss på kvällen. Den var vegetarisk, för att hon trodde att jag var vegetarian.

För övrigt: det är en annan konstig sak med mitt jobb. Alla tror att jag är vegetarian. Jag äter alltid kött på jobbet. Det finns ingen anledning för dem att tro att jag är vegetarian. Trots detta har precis alla den missuppfattningen. Jag tror att det handlar om när jag hade färgat håret svart. Det var väldigt kontroversiellt. Då gillade ju jag rock och inte dansband eller schlager. Det finns ju inget mer att välja på. Jag orkade inte förklara att min lugg skulle se ut som Bettie Pages lugg, eller vem Bettie Page är, eller vilken musik jag gillar.
Som för att vara snäll var det en som sa att "jo, men han Meatloaf är ju inte så tokig". Jag började nästan gråta. Sen ville folk diskutera med mig om jag inte höll med om att det var fel för barnen att klä dem i hårdrockskläder som små, för det måste jag såklart vara en big supporter of, eftersom jag hade svart hår vid tidpunkten. Alltså allt detta. All skit man måste ta. Det är helt outhärdligt.
Det är iaf från denna period jag härleder missuppfattningen om att jag är vegetarian.

Sen är det andra saker också. När man blir förlöst får man en bricka med mackor, kaffe o.s.v. efteråt. Om man blir förlöst med kejsarsnitt får man den här brickan först på BB, så vi gör iordning den åt dem där. Nu har de börjat med att ge ljusblå servetter på brickan om det är en pojke, och ljusrosa om det är en flicka. Jag orkar inte starta krig om det, men jag brukar i protest ta en vanlig vit servett.
En gång råkade jag iaf ta en rosa servett när det var en pojke, och då sprang en av gnällkärringarna efter mig och bara  "åh nej, stopp och belägg!". Sen förklarade hon för mig att föräldrarna är extra glada och stolta om de fått en pojke, och om de då inte får en ljusblå servett, (vilket de för övrigt har någon aning om, alltså att de kommer få en speciellt färg på servetten), kan de bli jätteledsna och besvikna, för att man inte bekräftar riktigheten i deras stolthet. Sen sa hon lite förtroendefullt att vissa av de knäppa, moderna föräldrarna, har blåa kläder på flickorna och rosa på pojkarna, och det är ju helt sjukt och säkert farligt för barnen.

Jag ska jobba där imorgon igen. Sen känner jag lite grann att ... det blir nog inget mer. De kan ha sin dåligt fungerande arbetsplats för sig själva i fortsättningen.

Jag är kanske den enda i Sverige som inte börjat gråta över den här ICA-köttfärshistorien.
Börjar bli så jävla trött på människor som inte kan dricka mjölken som gick ut igår, som inte kan lukta om äggen funkar fast de är för gamla, som är helt beroende av att allting är märkt med bäst-före-datum. Vad är det som är så jävla svårt egentligen? Fredrik Lindström tar ju upp den här oförmågan moderna svenskar har för att kunna lita på sina sinnen i Världens modernaste land. Däremot finns det en blind tillit till experternas rekommendationer, datummärkningar, nyckelhålsmärkningar, kravmärkningar, och så vidare.
Jag har aldrig blivit matförgiftad, och jag är som en krigs och ransoneringsskadad jättegammal människa. Jag skrapar bort möglet och äter resterande. Jag knäcker de för gamla äggen i en skål och luktar på dem, och om de inte luktar konstigt så använder jag dem. Bara man aktar sig för majonäs och har lite sunt förnuft så är det inga som helst problem.
Jag brukar dessutom tillaga min mat, och servera den vid temperaturer över 60 grader. Men visst, är du en av dem som låter din mat svalna några timmar på sitsen till en offentlig toalett innan du äter, fine.

Det är som att hygien tas på sådan allvar att det blivit direkt hysteriskt. Igår på sunkhaket var det en tjej i toalettkön som predikade värmetorkens farliga bakteriespridning. Hon tog hellre toalettpapper från en rulle som satt 10 centimeter från toaletten för att torka sina händer med.
Det är samma sak med de här kissjordnötterna på krogen som folk är så rädda för. Eller en portabel handdesinfektionsdispenser i flera människor jag känners väskor.
Fast det som tar priset var en nyhetsbild för några år sedan, under SARS-hysterin, på en kvinna som föreläste i hygien på ett sjukhus. Hon hade på sig ett munskydd och höll upp handen i någon slags gest. På handleden satt en klocka, på fingrarna satt två ringar.
Det är liksom aldrig det realistiska eller relevanta som folk bryr sig om. All uppmärksamhet till munskyddet. Men topsa under hennes ring istället, för det är där det växer bakterier. Det är ju sådana smycken som sitter vid händerna som verkligen är äckliga. Det är långa naglar som är äckliga.

Åter till ICA. De ska fan ha en eloge som prackar på sina kunder lite gammal köttfärs istället för att slänga flera ton ätbar mat. Förresten är det väl ingen som på fullaste allvar tror att det här är någonting som bara förekommer på ICA?
Jag skulle kanske inte gå så långt som att uppmuntra felmärkta varor. Men please. Lite urskiljningsförmåga.

Alkoholförbud. Det vore helt klart någonting för mig.
Inte för att jag dricker alkohol särskilt ofta. Ytterst sällan numera. Men när det väl händer är konsekvenserna (huvudvärken dagen efter i synnerhet) horribla. Vad fan ska det vara bra för. Orkar inte med mig själv.
Jag och Ellinor började bra med veckans öl-erbjudanden på sunkhak runt Fridhemsplan. Sedan började klockan närma sig tolv och valet stod mellan Vampire Lounge med Ullis eller en fest i Bromma med Oskar. Vi bestämde oss för en kombination av två goda ting. Men väl på söder skulle Vampire Lounge stänga så vi fick vända i dörren. Men alltså, jag fick veta senare att Ullis kom in, men det är bara för att Ullis är söt som socker. Jag är inte särskilt söt när jag är full, så jag kan inte klandra dörrvakten.
Det var kallt. Brommafesten kändes avlägsen. En taxi hem till mitt spritförråd kändes å andra sidan som ett perfekt avslut. Så vi gjorde romdrinkar tills vi stupade. Ellinor sov över på soffan och åkte på julklappsshopping i morse. Tappert.
När jag klev upp stod kvarlevorna av nattdrinkarna som ett hån på köksbordet.

Nu borde jag ta alvedon, städa, diska, äta, läsa, ringa folk och fixa julklappar. Henrik har åkt, det känna väldigt tomt här.

Jag såg om Sylvia, filmen om Sylvia Plath, igår. Har en förkärlek för ond, bråd död. Att gå in i en film och veta att det inte kommer sluta lyckligt. Det råkar förresten vara Sofia Coppolas stora gåva här i världen. (Jag menade efter Marie Antoinette att hon faktiskt inte borde regissera några andra historier än sådana).
Nåväl, även utan Coppola, jag älskar konceptet. Det kan vara det faktum att jag fascinerats av Plath en längre tid. Jag hittade Glaskupan bland mammas böcker någon gång i högstadiet.



Hur kunde hon servera mackor åt sina barn, och sedan gå raka vägen in i köket för att dö? Ville hon det, eller stämmer teorin om hur hon egentligen planerat för att hittas i tid?
Ännu mer fascineras jag av Assia Wevill, kvinnan som Ted Hughes lämnade Sylvia för. Som också tog sitt liv sex år efter Sylvia, och tog sin dotter med Ted med sig in i döden. Jag måste skaffa litteratur på henne.

Höger- eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Plågad. Huvudvärk i typ två veckors tid. Min mobil ligger och piper för att den måste laddas. Jag har ännu inte diskat upp middagen. Jag borde läsa hundratals sidor i en bok jag är för snål för att köpa och för lat för att åka till Flempan för att låna.
Favoritgodis: Jävligt sura godisar. Man ska inte kunna äta fler än kanske fem innan man har sår på tungan och inte kan äta någonting på två dagar.
Är det nåt du absolut inte äter: Picnicbog - konserverad skinksörja som formats efter burken och är blank och glättig.
Kläder just nu: Tunika/klänning och strumpbyxor.
Musik just nu: Baby Jane med Honey is cool.
Vad sa du senast: Jag stönade fram någonting om min huvudvärk, minns inte, lite oklart.
Sommarplaner: Sommarjobb på arbetsplats som på något sätt är relevant för min utbildning. Jag tänkte vara en sån där busybuddy som skickar ut mitt cv och ett  hysteriskt och engagerat brev redan i januari. I värsta fall ska jag väl jobba på mitt vanliga jobb.
Fisk eller badkruka: Jag är för det mesta en sån som badar i timmar, även när det är kallt. Som bara väntar på att kroppen ska domna av helt för då känns det ju inte att det är kallt - smart.
Saft eller alkohol: Saft liksom? Jag tar nog ändå saft, om den är sötad med aspartam d.v.s.
Hur många kuddar sover du med: En, stenhård kudde.
Favoritväder: Sol på hösten.
Spelar du nåt instrument: Jag har spelat piano större delen av mitt liv. Spelar inte nu, för jag har inget piano. Men jag kan såklart spela en del fortfarande. Mitt problem var att jag inte kunde lära mig att läsa noter, men det kompenserade jag genom att ha gehör. Mitt andra problem var att jag ville spela blues och jazz, men min lärare gav mig bara typ månskenssonaten och für elise. Jag kan även spela typ lite gitarr och lite fiol. Jag kan spela de flesta normala instrument som inte kräver nån speciell teknik, tack vare tidigare nämnda gehör. Jag behöver bara en stund för att lära känna var tonerna sitter, sen kan jag spela.
Morgon- eller nattmänniska: I rule the night,
Sparare eller slösare: Jag är en slösa som saknar passioner. Jag slösar således inte pengar för tillfället, jag har ingenting roligt att slösa dem på.
Bästa film: Jag gillar allt med Audrey Hepburn (fick en box i för tidig julklapp av Henrik, score!). Jag gillar allt som John Waters gör. Tycker det är charmigt med super åtta, italiensk splatter, troma, Todd Solondz, amerikanska independencerullar, zombiefilmer, bla bla bla. Jag kan bara inte komma på vilken film som är den bästa filmen.
Tror på liv på andra planeter: Varför inte? Möjligheten att faktiskt studera detta verkar ganska kringskuren i nuläget. Men det finns väl en del upptäckter kring förutsättningarna för liv i universum som kanske kan tolkas som att det borde kunna finnas eller kunna uppstå liv på andra planeter.
Kommer du ihåg din första kärlek: Ja, det var en kille i nian. Jag gick i sjuan. Jag tror aldrig att jag pratade med honom. En gång kastade han en snöboll på mig. Jag fick veta att han gillade Tupac, så jag spelade in en låt med Tupac från radion och lyssnade på hela nätterna.
Har du några homosexuella vänner: Ja, ett par stycken.
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Det är väl bara att vara det. Ser inte det stora problemet, om man nu vill vara trogen.
Ser du på kärleken som ett misstag: Ett misstag på vilket sätt? I evolutionssynpunkt? Vad är isf kärlek? Den konventionella, monogama heterokärleksrelationen? Eller konkret mätbara reaktioner i hjärnan? Jag förstår ingenting av såna här jävla frågeformulär.
Hur många barn vill du ha när du blir stor: Två verkar räcka bra. Så känns det just nu, även om barn är lite avlägset öht.
Bio eller promenad: Promenad.
Är du kittlig: Enormt.
Snarkar du? Det tror jag inte. Men jag biter och gnisslar med tänderna.
Rädd för insekter? Alltså jag vill ju inte direkt leka med dem. Getingar är jag väldigt rädd för, men jag är ju inte direkt rädd för en slända eller en myra eller en skalbagge, jag vill bara inte att de ska klättra på mig eller bo i min lägenhet.
Äckligaste insekten: Getingar är ju skrämmande, men kanske inte så äckliga. Kackerlackor kanske?
Det här är jag bra på: Jag har oanade förmågor när det gäller inlärning av stora mängder kunskap på kort tid. Det är så jag jobbar inför en tenta eftersom jag tyvärr är en sån som skjuter på saker.
Sen är jag bra på Tetris, Dr Mario, och diverse mobiltelefonspel. Jag är också bra på scrabble.
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja? Jag skulle vilja ha en osynlighetsknapp i nacken eller något sånt. Med denna osynlighet skulle också en förmåga att gå genom väggar o.s.v. komma.
Vad vill du jobba som? Statstjänsteman. Utredare av något slag. Eller så vill jag forska.
Chips, morötter eller godis? Godis.
Pizza eller hamburgare? Hamburgare.
Skriver du dagbok? Den här bloggen är det närmaste jag kommer dagboksskrivande.
Har du nån flickvän/pojkvän? Ja, jag har Henrik som jag bor tillsammans med.
Tänker du någonsin tatuera eller pierca dig? Var nånstans? Jag har en tatuering, planerar lite smått en till. Men piercingar är jag inte det minsta intresserad av.
Stökigt eller välstädat? Min lägenhet är helt nystädad. Vi hade storstädning igår. I normala fall är det däremot ganska stökigt och skitigt. Men jag brukar alltid städa när någon ska hit, så ju oftare jag har besök, desto finare är min lägenhet.
Gungar du på stolen? Nej.
Vilken hand håller du gaffeln i? Höger.
Hur är din drömtjej/kille? Intelligent och bildad. Det gör jag bara inte avkall på. Utöver detta uppskattar jag lite råare och mörkare humor, självförtroende och såklart lite allmän kännedom kring genusteorier. I någon mån överrensstämmande intressen. Utseendemässigt brukar jag alltid falla för ett rakat huvud.
Hur många syskon har du? Tre yngre bröder.
Är du rädd för blod? Nej. Fast när Bertil Svensson skar sig i tummen på det där tv-programmet mådde jag dåligt.
Saltar du på maten? Under tillagning.
Gillar du att sjunga? Sjunger jämt, Henrik avskyr det.
Vilket gymnasieprogram går/gick du och varför? Jag gick media, oklart varför. Jag hade inget större intresse för skolan under den perioden.
Anser du att du är stark? Ja, jag är mycket starkare än de flesta tjejer jag känner. Detta även när jag inte gymmar.
Brukar du sola? Nej, jag blir i alla fall inte brun, så det har jag gett upp.
Vad gör du om du får hicka? Gömmer mig.
Kaffe, te eller inget? Kaffe.

Jag har gjort knäck. Har ingen tjockbottnad kastrull, och inga träslevar. Använde en smörkniv i trä för att röra om i vår billiga IKEA-kastrull. Allting gick strålande, tills jag skulle fylla formarna. Det var då det började komma knäck på allting i hela lägenheten, inklusive min hand (aj), och all nedtryckt frustration jag burit på vällde fram.
Skrek och levde om i en timme ungefär. Sedan lugnade jag mig med Davis Sisters. Jag blir nästan kristen av att höra dem.



Vad mer? Jag och Henrik skulle ha varit bättre än övriga deltagare i På Spåret, om vi bara hade fått vara med och tävla alltså. Och om vi bara var med i Vem vill bli miljonär hade vi varit miljonärer. Eller iaf Henrik, för han är allmänbildad. Jag har mer utav specialområden för min kunskap. Jag är t.ex. rutten på geografi och rymdresor, och såklart sport. (Trots sport-kategorin här på bloggen. Jag tycker ju om att kolla på sport, men jag orkar liksom inte intressera mig för det på allvar.)

Idag vaknade jag klockan tio. Jag vet att det kan låta otroligt dekadent för vissa, men för mig är det ett enormt framsteg. Igår vaknade jag klockan tre på eftermiddagen, och hade uppenbarligen sovit mig igenom hela min tvätttid. (Jag är på gränsen till att behöva gå kommando. På grund av tvätttidsbristen måste jag kanske gå på underklädesshopping idag).
Poängen är iaf att jag är mycket stolt över mig själv. Jag har sovit fyra timmar men är ändå uppe.

Nu kommer DN igen. Det hela är ett misstag, de ringde upp Henrik på morgonen, när han inte är i stånd att fatta viktiga beslut och prackade på oss en till prenumeration.
Nu när tidningen ändå är här kan jag inte låta bli att läsa ledaren och ledarkrönikorna, och så fort jag ser Hanne Kjöllers bylinebild blir jag okontrollerat aggressiv. Ibland måste jag sansa mig och djupandas innan jag läser den osignerade ledaren. Det är rent hälsovådligt att ha en liberal tidning i sitt hem, och att vidare läsa den under sitt morgonhumör.

Oh well. Nu är det dags för föreläsning.

Tentan kändes helt värdelös. Om det är något som förstört hela delkursen så är det underliga och tvetydiga frågeformuleringar. Hatar dåligt formulerade frågor, jag har ingen förmåga att abstrahera.
Höll dessutom på att somna när det var en halvtimme kvar av skrivtiden. Jag har aldrig suttit så länge på en tenta. Jag var så förberedd också, fast inte på att behöva anlägga de idiotiska perspektiv som presenterats i början av kursen. Av allt att döma kan man välja på att härleda allt ur en grundläggande arbetsfördelning eller så är man en jävla flumliberal. Varför ska man behöva pressa in skeenden i opassande teorier? Är det verkligen att bra sätt att lära sig arbeta med teorier?
Jag skämdes över allt blaj jag slutligen lämnade in. Kände mig smutsig när jag raglade hemåt.
I alla fall. Det kan ha gått precis hur som helst.

Nu är det dags att skaffa den nya kurslitteraturen på billigast möjliga sätt. Det verkar som att Södertörns bibliotek har tillgängliga exemplar av alla böcker vi behöver. Det blir en liten resa antagligen. Uppenbarligen finns det en massa cheapskates på min kurs som plundrat alla närliggande bibliotek. Jag tänker ställa mig i kö på de böckerna av princip, så att de får hem en massa kravbrev. Jag och Henrik har ett system, vi ställer oss i kö på varandras böcker för att säkerställa en oavbruten låntid på 60 dagar. På så vis slipper vi förseningsavgifter och att behöva lämna tillbaka böckerna veckan innan tentan.

Sen är det julklappsmisären också. Jag minns en tid när jag arbetade och fick ut en trevlig lön varje månad, och i december kunde man således köpa fina och dyra julklappar till sin familj. Och det fick mig att känna mig bra. Att kunna ge tillbaka lite för alla överdådiga jular i barndomen. Den här julen kommer det på sin höjd att bli lite doftljus eller badkulor, fast ingen har något badkar. Har en budget på kanske en tjuga per person.
Har ändå en fånig julkänsla det här året. Vill ha glögg, julmust, baka pepparkakor och lussekatter och göra julgodis och ha en jul-playlist på min ipod.
Längtar till och med efter att som vanligt jobba på julafton. Det är lite magiskt att smygkolla på Kalle Anka genom glasfönstrena in i patienternas matsal på deras TV. Att alla i personalen tar med sig julmat och bjuder på, och alla tar sig tid att äta samtidigt. Jag vet inte, det är bara en särskild stämning, det är lugnt och trevligt överallt. Sen slutar jag vid halv sju, och åker hem till den sena julklappsutdelningen.
Det tråkiga är att Henrik åker bort över hela julen, så det kommer bli sjukt ensamt här.
Och sen har jag ingen aning om vad man ska göra på nyår.

Jag förstår inte den här poke-grejen på facebook. Vad händer om man trycker "remove poke"? Vad är hela grejen till för? Vad ska man göra åt saken? Ska man bry sig? Är det en slags hälsning? Jag är förvirrad.

Nu är jag förresten inte lugn och nöjd med att ha tenta på lördag. Nu är jag fullständigt livrädd. Samtidigt är det så skönt att min rädsla är tidsbestämd. På lördag kväll är allting över. På söndag tänkte jag storstäda. Det börjar synas i lägenheten att jag tentapluggar och att Henrik skriver ihop sin uppsats. Fan vad äckligt det är här egentligen. Har definitivt utvecklat en censurfunktion för att undertrycka mina normala renlighetsneuroser.

Jag har till råga på allt lyckas blanda ihop Irans, Sydafrikas och Mexicos politiska historia på något sätt. Det är till exempel som att en händelse i Iran smyger sig in i min redogörelse över Mexico, och den har inget där att göra. Det har bara blivit en smet av händelser som jag inte kan sortera.

Har nästan aldrig någonting intressant att skriva längre. Inte för att min blogg hållit någon kvalitetsstandard tidigare, så jag vet inte varför det finns en prestationsångest.
Nu skiter jag i det. Här är mitt tråkiga liv:

Ännu en tentaperiod. Tre poäng från vg på förra tentan, surt. Men jag hade läst så himla lite till den att jag egentligen undrade om jag skulle klara den, så det kändes ändå ok. Jag var ju sjuk, och det fanns ingenting att göra åt saken. Den här tentan har jag redan tillgodogjort mig poäng på genom en inlämningsuppgift, så jag behöver inte skriva särskilt bra för att få vg på kursen. Det är skönt, känner ingen press ännu. Den kommer väl snart.
Har lite ångest inför vilka kurser jag ska läsa utöver statsvetenskapen. Det finns nästan inga jobb som statsvetare några år framåt (enligt en arbetsmarknadsrapport jag just läst), därför måste man ha läst rätt saker, extrajobbat på rätt jobb, varit med i organisationer, skapat kontakter, och allt sånt där. I princip konkurrerar man med ekonomer och jurister om samma jobb. Alltså borde jag läsa ekonomi och juridik som komplement, så blir jag mer konkurrenskraftig. (Känns underligt att omtala mig själv i sådana termer).
Så jag ska läsa matte c i vår, någon slags kort distanskurs, för att senare kunna söka nationalekonomi. Jag har aldrig varit särskilt bra på matte. Eller nej, förresten, det är inte sant. Jag har varit jättebra på vissa moment i matematikundervisningen, men blivit ett stirrande, stammande fån inför andra. Det är åtminstone lite naivt att tro att jag skulle klara en kort distanskurs med de här forutsättningarna, samtidigt som jag skriver b-uppsatsen. Men ja, jag har inte tid med en längre kurs med mer undervisningstimmar, så det måste gå. Dessutom finns det ingenting som säger att jag inte kan starta i förväg. Tar fram kursplanen och letar reda på en bok så fort den här tentan är skriven, så har jag gott om tid på mig.

Förresten gillar jag konkurrens. Jag är inte rädd för att konkurrera på en knapp arbetsmarknad. Jag är faktiskt övertygad om att jag är bättre än de flesta, för mig är det helt uppenbart vem man ska ge jobbet till: mig.
Jag har ju arbetsmoral som en 40-talist men fräschare skills.
Det är inte jag som ska vara rädd för konkurrensen, det är inte jag som ska leta efter yrken där det kommer finnas brist inom fem år, enligt någon jävla rapport. Jag blir snarare skeptisk till sådana yrken. Varför vill nästan inga satsa på de här yrkena? Tråkiga arbetsuppgifter, dålig löneutvecking, låg status, vad mer?

Förutom utbildningstjafset funderar jag på att göra mig av med min p-stav. Den har gett upphov till en del ofördelaktiga biverkningar så att säga. Känns som om jag borde testa en period utan tillsatta hormoner - för ärligt talat vet jag inte vem jag är utan hormonerna? Jag kanske är helt annorlunda? Det är en obehaglig tanke.

Imorgon ska jag avvika från böckerna och gå på Henrik Schyfferts The 90's - Ett försvarstal tillsammans med Sara.