Igår natt åkte jag in till akuten på Danderyd. Jag hade först drömt att jag tydligt kände två kapslar i övre delen av magen, jag genomgick någon slags röntgen, och kapslarna innehöll knark som började sippra ut i kroppen. Jag drömde att det sved och gjorde ont, men i huvudsak att jag försökte försvara mig, att jag inte alls vetat om att jag skulle smuggla in narkotika någonstans. Klockan fyra vaknade jag av smärtorna högt upp i magen. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde, för jag minns inte särskilt väl nu, men jag skrek och hyperventilerade, så Henrik vaknade väl av det. Jag kräktes, mest av smärtorna och inte för att jag egentligen behövde kräkas. Sprang omkring, försökte googla "vårdguiden" men jag kunde inte förmå mig själv att stå stilla tillräckligt länge för att hinna skriva ner hela ordet. Jag minns inte exakt vad jag gjorde men jag kastade mig omkring som en djävulsbesatt.
Man vågar ju nästan inte åka till akuten, för man vill inte slösa deras tid med sina larviga åkommor. Samtidigt gjorde det outhärdligt ont, och det tog aldrig slut. Hade blindtarmen i åtanke, så det avgjorde det. På akuten har de säkert finare smärtlindring än mina alvedon också.
Sen var jag på akuten från fem på natten till tio på förmiddagen. Fick en otroligt bra och sympatisk läkare som verkade ha ambitionen att utreda de här smärtorna på riktigt. Hon trodde att det kunde vara gallsten, eller att det var en reaktion från levern på något sätt. Båda två ska följas upp, och tillsvidare har jag fått starkare smärtlindring utskrivet om det händer igen, och ska undvika viss mat.
Jag fick gå hem, upptäckte att jag var klädd i mjukisbyxor och kinaskor. Snyggt.

Idag ska Henrik baka bröd, nice! Jag tänker personligen bara ta det lugnt. Ska promenera lite, vädret är ju bra. Jag är fortfarande sjuk, men halsen och hostan är bättre, det är skönt.
Imorgon börjar kursen i svensk politik, och jag fyller år. Får se om jag är fit för en föreläsning imorgon. Jag hostar fortfarande rätt mycket, och jag hatar att hosta på föreläsningar, jag vill inte förstöra för alla andra. Ska försöka få tag på någon i skolan vars anteckningar jag kan låna.

Igår hade jag redovisning. Ångest, ångest, ångest. Jag hatar att prata inför en grupp människor. Nu är det tack och lov över, för den här gången. Men ändå, plötsligt sköljer minnena av min dumma, stammande röst över mig, och jag vill bara fly, gömma mig, inte finnas. Vad fan är det för fel på mig. Jag har aldrig varit såhär rädd för att prata inför grupp förut, men nu mår jag dåligt efteråt också. Inte bara den vidrigt höga pulsen innan, att jag bokstavligen darrar och mår illa. Jag behöver stecolid inför sånt här.
Sen var Sara här, vi åt canneloni och drack vin. Det blev ett trevligt avslut på en i övrigt ganska obehaglig dag.
Ikväll firas Oskars och Gillis födelsedag, och imorgon ska vi, bestämdes alldeles nyss, gå på Sage Francis på Debaser. Henrik fyller år imorgon, så det fanns en perfekt sysselsättning på hans födelsedag ändå.
Själv fyller jag år på en måndag, den första i en rad av dagar med halvtidiga föreläsningar. Det blir nog inget av den här födelsedagen heller.
Och min önskelista består av svindyr kurslitteratur. Kul att vi ska läsa trettio sidor i en bok som kostar 500. Det blir typ 16-17 kronor per sida. På statsvetenskapen finns det dessutom giriga monster som lagit beslag på all kurslitteratur på alla bibliotek i Uppland och Sörmland, och ställt hela sin släkt i kö på dem.
Det finns med andra ord marginella chanser att få tag på en bok gratis.
Fan.

Min kropp är helt slut. Jag var på spinning och bodypump. Det stod att det skulle vara 25 minuter spin och 25 minuter bodypump. Det var det inte. Det var 90 minuters galenskap. Fast det var egentligen efter 25 minuter in på bodypumpen när jag hade börjat ta ut mig ordentligt, i tron att det snart var över, som jag insåg att jag hade så fel, så fel. Och jag hade lagt på för mycket vikter, jag är ju van att maxa när jag gymmar. Jag orkar inte ta de vikterna vid många repetitioner, men eftersom jag är en sån pinsam person som skäms om jag mitt i träningen av en muskelgrupp ger upp och byter ner mig, så var jag ju liksom tvungen att stå ut. Vilket iofs innebär att jag visst orkar, men att jag efteråt är nästan död. Hela jag skakade när jag gick därifrån, jag raglade hem, spyfärdig.
Jag ska aldrig mer klaga på att 55 minuters spinning är jobbigt.
Fast jag är nog lite nöjd med mig själv ändå.

Jag har kommit underfund med att jag gillar statsvetenskapen, i synnerhet kursen i politisk teori som pågår just nu. Det känns otroligt skönt att gilla det man gör. Jag hade nästan glömt att man kunde göra det.
Jag gillade visserligen idéhistorian, som ämne, när jag läste det, men de andra som läste var inte alls intressanta, vilket bidrog till att själva undervisningen blev trist. Det blev liksom trist att gå dit, man kunde lika gärna stanna hemma och läsa böckerna. På statsvetenskapen har de varit smarta nog att börja allting med en kurs i seminarieform, där man liksom är tvungen att lära känna några lite, det blir en helt annan atmosfär när man sitter i ett litet rum än när man sitter i en stor föreläsningssal. Det är fortfarande läskigt att prata inför en grupp, men varenda gång jag ska gå till ett seminarium är jag glad och förväntansfull. Och det är så skönt.
Jobbet är ett bra exempel på att göra något som man inte gillar. Inte heller ogillar helt och hållet, men helhetsupplevelsen är att jag inte gör någonting meningsfullt av min tid. Mitt enda syfte med arbetet är att tjäna pengar. Sen finns det några personer på mitt jobb som jag tycker väldigt mycket om, och det är alltid kul att träffa dem. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att det kan vara roligt att jobba, om jag får jobba med de människorna. Men den senaste tiden har jag varit helt isolerad från resten av personalen i och med mina arbetsuppgifter, den sociala biten har försvunnit, och då är jobbet bara ett nödvändigt ont.

Iaf, vad svamlet ovanför egentligen innebär är att jag är väldigt glad just nu.