Ursäkta mig. Men FAN VAD JAG HATAR MIN UPPSATS. Jag har aldrig känt den här frustrationen över någonting skolrelaterat tidigare. Det är som att jag har hittat världens minst inspirerande ämne. Nu är jag fast med det. Varje gång jag öppnar dokumentet med uppsatshoran i så får jag ångest och vill gå och kräkas. Jag är egentligen klar. Jag måste bara dra några slutsatser och återkoppla mina resultat till kontexten och forskningsläget. I tre enkla steg. Med så få ord som det bara går (för jag har redan dragit ut på sidor rätt mycket nu). Men det går liksom inte. Snälla Gud och Jesus, låt mig få lite kraft att skriva klart den där sista skiten nu! Resten är bara korrekturläsning, kolla att noterna stämmer och annat mekaniskt, själlöst tjafs som jag klarar utan gudomlig inspiration.

Idag hade jag inte bangat en cigg. Det är nog solens fel. Det hade varit ganska trevligt att sitta ute på balkongen. Ja, jag fattar att man kan sitta där ändå, men det känns fel. Det är min femtiofjärde rökfria dag, (grattis, Sofia - tack, det var snällt), och det känns nästan svårare nu än det gjorde i början. I början har man motivation. Nu behöver jag i normala fall inte vara motiverad, för rökbeteendet är ganska effektivt utraderat. Men en sån här dag. Det känns som att jag inte kommer ihåg varför jag slutade röka. Känns som att jag bara lider av ett helt irrationellt beslut jag en gång tagit. Precis som jag kanske kommer göra om några år, om jag inte slutat iofs.

Jag kan ju inte ge upp nu, det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Så istället för att tänka på soliga vårdagar när man kanske kunde sitta på balkongen, så försöker jag förknippa rökning med Tabita:

Jag hade alla rätt på högskoleprovsorden i DN. Känner en blandning mellan stolthet och skam över stoltheten. Så lätta var orden. Ibland tänker jag att jag ska göra högskoleprovet igen. Jag kan ju inte ha blivit sämre? Jo, det kan jag. Men i alla fall.

Nu laddar jag inför joggingrundan. Helt musikfritt. Sedan är första joggingveckan avklarad. Nu blir det bara varmare och varmare. Ska köpa ett par rosa shorts från Nike till sommaren att springa i. Och en massa linnen med boxarrygg. Det känns ganska avlägset nu, när jag joggar med mössa, långbyxor, dubbla långärmade tröjor, och åtminstone inledningsvis har lust att gråta för att jag inte har vantar och halsduk också. För det är så jävla kallt. Men det blir varmt sen.

I natt hölls jag vaken av en efterbliven korridorsfest i huset intill. Jag ville ringa polisen och säga att "någon spelar den där jävla In the jungle jättehögt och det är mitt i natten" och hoppas på att varken volymen eller tidpunkten bidrog till ett snabbt ingripande, utan blott den konstaterat dåliga smaken.

Har en grej som jag går och funderar på. Att förklara den skulle ta en bra stund. Kanske fem minuter bara, iofs. Hang on.

Jag vet inte riktigt vad jag vill göra av mig själv och mitt liv. Olika idéer dyker upp och fäster sig för något år eller två, men sedan är det som att de bara tynar bort och dör. Det är egentligen inte så att jag har svårt att behålla intresset, det är bara det att det hela tiden kommer fram nya saker jag borde ägna mig åt. Jag hör talas om utbildningar, yrken, arbetsplatser, möjligheter och de slår rot i mig tills jag börjar tvivla på det jag själv gör just nu. Det som andra gör måste vara bättre, (roligare, snabbare, bättre arbetsmarknad efteråt, etc), jag klarar inte av att göra bra val, jag behöver en heltidsanställd livscoach som alltid tar mina beslut åt mig. Nu är det förstås inte görbart på något sätt. Men däremot är en termins studieuppehåll för att ordentligt överväga alternativen görbart. Nu i höst. Men jag måste bestämma mig på en gång. Om jag snabbt tar chansen så kommer jag att ha ett jobb. Men om jag väntar sumpar jag det.

Efter kandidaterna i statsvetenskap och idéhistoria var den ursprungliga planen att jag skulle läsa masterprogrammet i statsvetenskap med inriktning på offentlig politik och organisation. Jag är intresserad av förvaltning och förvaltningspolitik (på ett närmast filosofiskt plan) och organisationsteori. Skiter i andra organisationer än de förment demokratiska förresten, om någon tänkte föreslå den privata sektorn. Det är i relation till demokrati och rättssäkerhet som organisationsteori är intressant. Skit samma, förresten. När jag läser statsvetenskap är jag bara så jävla på på det här. Kan inte se mig själv göra något annat. Tills jag läser idéhistoria. Och plötsligt funderar jag på allvar på att söka mastern i arkivvetenskap i stället. För tänk va mysigt att sitta bland en massa dammiga kvarlevor, jobba med ett upprätthålla en strikt ordning i ett underbart, vackert och estetiskt tilltalande SYSTEM och detta i asociala miljöer, möjligtvis under jorden, dit inget dagsljus kan nå. Alla som känner mig förstår hur mitt hjärta slår snabbare vid den tanken. Not in a Fritzl-way.

(Nu har jag lyckats framställa båda mina karriärvägar och mig själv i en otrevlig och dålig dager OCH gjort en politiskt inkorrekt referens på det. Jag är i mitt esse.)

Men vad ska jag välja? När ska jag välja det? Ska jag bara köra rakt på i 180 nu på en gång, eller ska jag vänta den där höstterminen, jobba lite och hoppas på att få den rätta magkänslan? Kanske prata ordentligt med en eller tre studievägledare också. Jag vet inte vad jag ska satsa på och känner mig liksom för gammal för att hålla på och ta en termins betänketid. Får man göra så vid min höga ålder? Och hur beter jag mig varje gång jag konfronteras med ett nytt karriärval som verkar kul?

Jag står inför en musikmässig utmaning. Jag håller nämligen på att komponera spellistor som man kan ha med sig ut i joggingspåret. Först måste jag visserligen köpe en pytteliten mp3-spelare och ett par såna där hörlurar med en töntig skena runt örat på, så att lurarna sitter kvar och inte ramlar ur hela tiden. Tills vidare joggar jag ju ändå med Henrik så vi kan småprata och avslutningsvis stöna och skrika lite medan vi tränar.

Anyway. Joggingmusik är en utmaning eftersom att jag både är kräsen och i stort behov av motivation i form av musik när jag tränar själv. Vore det bara att lägga in en timme låtar som jag älskar hade det ju förstås inte varit ett problem. Nej, det måste dessutom vara låtar med lite driv i, med typ rätt BPM. Jag minns en session på stairmastern till min käre Morrissey och det var en plåga, helt enkelt. Det blev helt fel. Det går inte att träna till vad som helst, bara för att det är musik som man tycker om. (Med styrketräning är det nog inte lika kräset). När man är tillräckligt inbegripen i träningspasset har man dessutom en tendens att dras till de mer publikfriande hitsen. Man kan alltså inte slänga in någonting man aldrig hört, mitt i allt (trots perfekta BPM), för det måste vara något man hört och gillat. Man orkar inte springa ur sig det sista till en halvdan, menlös låt, som inte säger en någonting. Kriterierna är således låtar som motiverar, driver och har typ rätt bpm. Och som man själv gillar. För mig känns det som att klassiska punkdängor är självklara på den listan.

Just nu är jag på gång med en lista som ser ut ungefär såhär:

Around the world - Daft Punk
Tainted Love - Soft Cell
Born to run - Bruce Springsteen

De första stapplande stegen a.k.a. uppvärmningen. Tempot är ännu lugnt och behagligt. Efter de här tre låtarna börjar allvaret.

Barracuda - Heart
Slicka uppåt, sparka neråt - Ebba Grön
Tommy Gun - The Clash
Commando - Ramones
20 eyes - Misfits
You're going down - Nashville Pussy
Fatty Fatty - Bad Manners

Ett längre block vidrigt springande. Högre tempo och högre puls. Avslutas med lite käck andra vågen-ska, I really love you fatty, varpå det är meningen att jag ska tänka *not* och springa för allt vad fetthatet är värt. Observera att just Bad Manners-låten ligger sämst till på min lista. Den är glad och troligtvis nice att springa till, men det känns som en förnedringsakt att springa till glättig ska som eventuellt handlar om fett. Jag är ingen heltids-masochist. Än.

Run to the hills - Iron Maiden
Who am i - Beenie Man
Eye of the tiger - Survivor
Balls to the wall - Accept
Criminally insane - Slayer

Nu ska det vara förjävligt tungt i benen och dessutom vidrigt parti med massor av uppförsbackar. Lägre tempo men mycket, mycket tyngre. Maiden måste ju få vara med någonstans. Eye of the tiger är med för att det är ... Rocky. Är osäker på ordningen och osäker på Slayer-låten. Finns ju så många bra Slayer-låtar. Men man vill ju samtidigt inte få en hjärtattack mitt i skogen.

One more time - Daft Punk

Pressar man ur sig den allra sista spillran av energi till. Sedan ska benen kännas som spaghetti. Återstår nedvarvning och lite annat.



Så där har vi en tidig föregångare til den spellista som kommer att bli en av dem som jag springer till. Men jag behöver ju fler. Jag kommer ju hata den där listan efter ett tag. Har ni några tips på bra springlåtar? Kom med dem, genast, i så fall.

Vaknade upp helt ensam och med världens jävligaste mensvärk. Låg och tyckte synd om mig själv i säkert en timme. Kom att tänka på att jag har typ två kilo müsli med äckliga, torkade bananbitar i, som jag måste äta upp. Så inte ens någon rolig frukost hade jag att se fram emot. Nu återstår veckor av att peta bort äckliga bananbitar.

Men sen kom Henrik hem och vi hade bestämt oss för att vi skulle springa idag. Så vi gav oss ut och jag gnällde och gnällde hela uppvärmningen. Sen joggade  vi i 40 minuter i skogen och efteråt var jag glad igen. Sista sträckan kom en serie med kullar, och vissa av backarna är riktigt branta. Benen känns verkligen som seg kola uppför de där backarna och jag har lagt till med ovanan att svära högljutt åt backarna. Den underliga känslan av att man orkar lite till om man får skrika fan samtidigt.

Och resten av dagen vigs åt skolarbete. Kanske en öl på det.

Jag måste planera min sommar nu. NU. (Det är bråttom). Så att jag kan veta när jag ska jobba och när jag ska vara ledig. Men det har ingen någon förståelse för. Jag framstår som en neurotisk organiserar-typ som måste planera livet in i minsta detalj tre månader i förväg.

Ok, det är inte långt från sanningen. Men man ska acceptera människors olikheter. Utom när det gäller dålig smak.

Nu ska jag gå och träna lite cardio.

1. Nu är knäna normala igen. Lättnad! Jag går omkring och böjer på dem som funnes det ingen morgondag.
2. Jag spiller kaffe överallt. På klänningen, golvet, bordet, handen, you name it. Som tur är: inte över hemlånat riksdagstryck från 40-talet ännu.
3. Jag får tillbaka 6275 på skatten. Tack, tack. Ett välbehövt tillskott till mina sommarbesparingar.
4. Nu ska jag klicka lite på H&M.

Vissa skrattar ju åt Stefan och Krister. Och vissa skrattar åt Hey Baberiba. Båda två är helt oförklarliga för mig. Jag tycker faktiskt att det är så märkligt att skattepengar borde läggas på att upprätta en myndighet som tar hand om det här med god smak. Så var det sagt. Nu slutar ju förstås inte bedrövligheterna där. Hela tiden kommer det fram nya "komiker" och "underhållare" som, öppet och utan skam, vädjar till det lägsta hos människan. Jag pratar förstås om Achmed the dead terrorist. Som tydligen ska uppträda i Sverige. Det är skandal. Det hade aldrig hänt om vi hade haft lite mer disciplin och lite mindre flummig frihet på kulturens område. Fy fan.

Var på en promenad, men vädret hatade mig och gav mig snö och kraftiga vindar rätt i ansiktet. Det var ju soligt när jag gick ut .... Mina knän känns stela efter löpningen igår. Hoppas att det inte ska bli några problem med dem. Min kondition är i bättre skick än mina knän, om man säger så, så det är svårt att inte överanstränga dem. Men så länge man inte har ont utan bara känner av dem efter passet är det väl lugnt? *Dör av oro*

Så fick jag ett upplyftande telefonsamtal. Har bokat in heltidsjobb fyra veckor i sommar. Juli. Precis där jag ville ha det. Jag blev överlycklig. I ♥ money.

Otrevlig upptäckt: våran balkong är full av fågelbajs.

Sju veckors icke-rökande och jag har ju inte behövt vara på balkongen, (och inte riktigt brytt mig om dess vedermödor), tills solen sken idag och man ville sitta där ute och dricka kaffe. Nu måste jag inhandla ordentliga plasthandskar så att man kan våga tvätta bort äckleriet. Och köpa en staty av någon stor jaktfalk som ska monteras upp vid räcket. Det har varit några fräcka fågeljävlar som jag sett sitta och glo där ute. Någon brun sort, som även brukar prassla i buskar en hel del. Är ingen ornitolog, så jag har ingen aning. Henrik säger koltrasthonor.

Är det olagligt för mig att skjuta dem med luftgevär? Innifrån min lägenhet.

Jag har ett skitgammalt MSN på min laptop. Antagligen från en tidigare ägare, d.v.s. någon på Henriks mammas kontor. Brukar ändå inte vara inne på MSN, men det här såg verkligen old school ut. När jag skickade över en bild till Henrik berättade MSN för mig att det brukade ta ungefär en minut att skicka över en bild i en storleken på ett 28k modem.
När man använder ett 28k modem som referens för hur lång tid något kommer ta att ladda ner, då måste det vara gammalt.

Jag älskar Stadium. Stadium måste vara min lycko-affär. Varenda gång jag är där lyckas jag träffa rätt på något fantastiskt erbjudande som inte utannonserats innan. Varenda gång. Idag åkte vi till Täby Centrum för att spana in täbbs och köpa lite nya träningskläder. Jag köpte ett par löpskor som var nedsatta 200 kronor. Sedan, när jag stod i kassan, kom ett butiksbiträde springandes med någon slags vätskeavledande joggingstrumpa som jag tydligen skulle få på köpet, om skorna hade kostat sitt ursprungliga pris. Men jag fick dem ändå. Och så fick Henrik också ett par.

Sedan gick vi till Stadium nummer två för att de hade större utbud av träningskläder. Jag skulle köpa en långärmad träningstop för 199 kronor, men i kassan blev det bara 49 kronor. Jag vet inte om de gjort något fel, men jag sa inget. Älskar Stadium. Sedan var vi så glada att vi bestämde oss för att testspringa skorna lite. Visserligen ingen härlig vårrunda, som jag hade fantiserat om, utan en snöig, isig vinterrunda i nästan-mörkret. Men det var skönt ändå.

Nu ska jag äta pizza och sedan plugga. Ciao.

Måste bara berätta om den pinsammaste grejen som hänt mig på klubb. Det här var några år sedan, på Stomp It på Alcazar, där det spelades whatever skinheads listen to. Och vid just detta tillfälle var det någon typ av ska.

På dansgolvet fanns det en blond attention whore, som skankade loss för allt hon var värd, men det verkade inte generera den uppmärksamhet hon var ute efter. Hon stannade upp och såg snopen ut. Var e grabbarna såg hon ut att tänka. Skankar ja' inte säxit nog? Nej, det är omöjligt att vara sexig samtidigt som man skankar. (True story). Det är liksom ingen sex-dans. Men det såg hon ut att vara för dum i huvet för att fatta. Så istället kollar hon sig omkring, drar av sig t-shirten och börjar hoppa omkring som en Gwen Stefani-wannabe på speed i en svart push-up i spets. I några låtar. Sedan stannar hon återigen upp och utvärderar sitt drag. Tröjan åker på igen. Det var allt.

Varför? Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och fråga henne. Vill hon ligga med någon, fick hon ligga med någon, vill hon att alla killar ska tycka att hon är sexig, har hon daddy issues, förstår hon sig på "det sociala spelet", var det någon slags utlevd voyeurism-fetish ...? Varför gjorde hon det. Har hon någon aning om att jag än idag måste vända blicken mot marken i skam över hennes fräcka tilltag.

Äter quinoasallad och ska ut i solen på lite promenad med en termos kaffe och min pojkvän. Resten av dagen ska jag slita mitt hår över vetenskapsteoretiska petitesser. Imorgon provar jag något skumt hippiepass a la yoga. Det blir spännande. Tror att man måste vara barfota.

Önskar mig snygga, muskulösa armar. Dags att börja styrketräna på allvar kanske.

Det blev tulpaner och solsken.



Mitt hår har växt ut och jag vet inte vad jag ska göra av det.



Chinese takeaway-lådan innehåller alla mina plastiga mod-smycken.



Hårblommor. Om man måste akutfixa det otympliga håret.



Jag hade rutig kjol och vi fick en ny spegel.



Jag fläckade ner tre klänningar med stänk från granatäpplen. Det var värt det.

Spinningpasset igår mördade. Kunde knappt stå på benen efteråt. Jag raglade hem och slängde ihop någon slags gryta på lök, vitkål, champinjoner och paprika. Och en färdig sötsur sås på det. Jag hatar sötsur sås. Den förstörde alltihop. Hade helt glömt bort hur äckligt det var. Sedan skrev jag en hel del och gjorde femhundra quiz på facebook. Somnade vid fyra - ganska illa. Sedan fick jag hur som helst gå upp och gå till tvättstugan på morgonen för att tvätta träningskläder.

Jag har två presentkort på typ spa-behandlingar (den ena är en behandling på centralbadet, den andra är en valfri behandling på salong, typ vad man vill) som jag måste ta och gå på snart. Så att de inte går ut. Jag hade tänkt belöna mig själv med det någon gång när jag varit ... jag vet inte ... duktig. Men jag är ju aldrig det, så det har inte funkat.
Dessutom vill jag inte gå själv. Jag skulle inte kunna koppla av helt själv i en sailor-bikini anno 2006 på ett spa. Jag skulle bli, om inte utskrattad så åtminstone utstirrad. Egentligen borde jag bara gå dit, jag har ju lovat mig själv att utsätta mig för situationer som jag i normala fall undviker för att jag är en blyg liten tönt.

Ett till vårtecken är ju annars alla aningslösa människor som vill komma i form inför beach 2009 och ber om hjälp på internet. Igår såg jag en sådan fråga på ett forum, där en kille i tjugoårsåldern fick tipset att börja ta trappen istället för att åka hiss. Jag vet inte om jag är ensam om att tycka att det är ett helt sjukt tips till någon som rimligtvis är på en peak rent åldersmässigt. En tjugoårig fullt frisk kille får väl inte ut något av att gå i en trappa då och då? Ok om man är 80 år gammal eller väger 300 kilo - då kanske trappan är en utmaning. Är man ung och skadefri kan man ägna sig åt betydligt tyngre träning än att byta ut hissen mot trappor. (Annars kan man springa upp och nedför trappan en längre stund, iofs).

Nästan vår nu. Höll visserligen på att blåsa bort och frös så att jag hackade tänder på vägen från universitetet. Man måste ju våga hoppas. Keep the faith.

Nu blir det: plugga, kaffe, knäckebröd, spinning, plugga lite mer, lägga sig tidigt, upp på morgonen och gå till tvättstugan. Har slagit vad med Henrik om att en viss mängd papper ska vara färdigskrivna på söndag. Jag är lat, men tävlingsfixerad. Orkar egentligen inte göra ett skit, men tävlar vi om det så är jag på.

Ett sånt jävla väder. Helt underbart. Det enda är att jag får lite panik över att jag inte har några "vårkläder". Jag har min fodrade parkas, det kanske börjar bli lite för varmt för den. Har typ tjugo kappor, men ingen som jag vill ha. Hur hände det här?

Idag har jag inte rökt på 6 veckor.

Jag har faktiskt lärt mig hela koreografin på step up-passet. Det här var tredje gången. Jag får nog äta upp att jag har dålig koordination trots allt. Så himla dålig är den nog inte. Nästa gång ska jag ta mig fan sätta hela koreografin OCH göra det snyggt också. För det där med grace är fortfarande inte min grej. Förresten känner jag mig som en jävla utomjording i den där aerobics-salen. Det är påfrestande att bara hålla instinkten att fly i schack.

Lyssnar på Sophia Somajos The Laptop Diaries på repeat och är helt överväldigad. Egentligen är det inte min smak, men jag har ändå fallit handlöst.

Idag är det S:t Patricks Day, så jag känner mig obligerad att gå ut och dricka öl. Hur fan hände den, den här irlandifieringen av 20-somethings i Sverige? Varför känner jag att jag måste fira det här, jag är ju inte irländsk katolik direkt.

Men NEJ, jag ska inte ha någon öl. Skärpa sig. Jag ska gå på step up om en timme ungefär, ska försöka få i mig lite av min grymma vegetariska lasagne innan dess och förhoppningsvis inte få håll av den. Efter det är det skriva som gäller.

Jag äter, som det tydligen heter, demi-vegetariskt. På ett ungefär. Det innebär att jag äter laktovegetarisk mat + fisk och skaldjur. Det finns ingenting principiellt bakom det, utan det är främst ur bekvämlighetssynpunkt (bor ihop med en vegetarian, men kommer aldrig kunna avstå helt från fisk). Jag skulle nog inte vägra äta kött om jag var hembjuden till någon, jag vill bara inte ha det som en vana. Det har helt enkelt blivit så att jag äter den mat jag vill äta den mesta delen av tiden.

Tyvärr har jag nu råkat ut för ett fisk-dilemma. Jag har egentligen inga principer bakom min kost skrev jag ju precis, men jag kan ju inte undgå att ibland gratulera mig själv för min utmärkta kosthållning, som både är hälsosam, samtidigt som jag inte supportar den galet energikrävande och miljöförstörande köttindustrin = miljöpoäng. Om det inte vore för den där jävla fisken.

Fisk är ju tydligen så himla bra att äta, och särskilt fet fisk. Tyvärr är fet fisk också särskilt utsatt för biologisk magnifikation, miljögifterna anrikas ut av bara fan i t.ex. lax. Det gör att lax potentiellt är direkt skadligt för hälsan att äta. Om det är något jag är rädd för så är det att få i mig tungindustrins restprodukter via maten. Skulle inte direkt börja odla mitt salladsland i Teckomatorp, så att säga.

Förutom det är fisk ofta ett ganska dåligt miljöval. Bestånden fiskas ur, utortningshotade arter flaggas, rovfiske sker, EU lurar västafrikanska stater på torskfisketillstånd för struntsummor (för att ta upp ett etiskt och politiskt problem också). Är fisken inte utrotningshotad så kan man ge sig fan på att den fiskas i Stilla Havet och frystransporteras hela vägen till Sverige, så att det också blir ett dåligt miljöval.

Ja, ni ser ju. Ska man våga äta fisk som det ser ut idag? Som kvinna i barnafödande ålder (check) så rekommenderas jag faktiskt av Livsmedelsverket självt att avstå från mycket av den fisk som jag äter idag. Och finns det en fisk i svensk handel som inte behöver ge mig dåligt samvete varken för min hälsa eller för miljön? Jag måste få veta det här innan jag blir en full blown vegetarian.

Dåliga saker som händer på gymmet.

- Folk frågar om de har en sån där röv-maskin.
- Roxette-låtar i technoversioner som får en att omeddelbart droppa pulsen under spinningpassen.
- En hurtig kvinna i 50-årsåldern rycker upp dörren till omklädningsrummet ... och står sedan i dörröppningen (och man bara stäääng då för fan) och dricker vatten ur en flaska som är märkt "smittförande".
- Några tjejer i omklädningsrummet pratar om vilka pass de ska köra och bestämmer sig för att ta två på raken. Perfekt, det är precis två timmar. Om man tränar längre än två timmar börjar man ju lägga på sig fett. För alla vet ju hur feta maratonlöpare är.

Sitter och dricker kaffe, upptäcker och återupptäcker musik på spotify, läser bloggar och försöker uppbåda lite inspiration att hålla på med uppsatsen.

Och så tänker jag på vilka träningspass jag ska gå på i veckan. Fyra i veckan är ganska lagom för mig just nu, men jag hatar dagarna utan träning. Då går jag bara omkring och är frustrerad. Känns som att jag verkligen behöver få utlopp för något och det är bara träning eller massmord som fungerar. Det senare kommer leda till fängelsestraff. Så har det varit sen jag slutade röka, så jag tror att jag tar ut mitt röksug på träningen. Först när jag tränat en timme och står i duschen och känner endorfinkicken är jag tillfreds med livet. Det är en ganska bra trade egentligen. Förutom att mitt nya beroende tar mycket mer tid i anspråk.

Idag har jag jobbat och det känns verkligen i benen. Är det inte spinningen så är det åtta timmars gå-omkring-och-fixa-grejer-på-jobbet. Idag var jag på en förlossningsavdelning, då är det mycket blod som ska fixas. Blodpåsar som ska hämtas, blod som ska ph-testas i en maskin på en annan avdelning, blod över en förlossningssäng och en massa instrument som ska tvättas bort. Dagens tips: blodfläckar tar du bort i kallt vatten. Och jag har ont i benen, alltså. Känner mig alltid som om jag blivit målgrupp för vätskedrivande medel efter ett arbetspass. Måste ha minst fem liter som skvalpar i högra vaden. Imorgon kommer det vara borta och jag kommer känna mig skitsnygg, i jämförelse.

När jag kom hem från jobbet hade Henrik gjort allt som jag i hemlighet drömmer om ska vara gjort när jag kommer hem. D.v.s. det var rent och prydligt, ljusen var tända (positivt då vi saknar en hel del välbehövda lampor i vardagsrummet), sängen var bäddad och på köksbordet stod en bukett tulpaner i en vas. Tulpaner och ordning och reda är det bland det bästa jag vet.

Förra veckan drack jag för mycket alkohol. Och det äckliga är att det känns som att det ligger kvar och ruttnar i kroppen i minst en vecka. Ofräscht. Jag känner mig som om jag är Christer Pettersson i en vecka efter mitt överdrivna alkoholintag:

Det här med att hitta snygga träningskläder har visat sig vara ganska svårt. Om man inte känner sig snygg i neongröna underligt skurna linnen så är det typ svarta intetsägande tygsjok som gäller. Alternativet är att dra sig från funktioner som fuktavstötande, värmeavledande (allt som gör träningen behaglig således) och mot 80-talsretron eller hiphopen. Om man orkar kan man faktiskt pulla off en Flashdance-outfit. (Och det var det en tjej på passet igår som gjorde). En del av mig önskar att jag också vågade mig på att visa mig offentligt i en body och benvärmare. Vore inte det karaktärsdanande? En annan del av mig är ganska nöjd med mina starka hämningar.

Nu behöver jag iaf lite smakråd. Jag tycker att de här byxorna är awesome. Henrik tycker att de är ... lila. Vem har rätt?

Henrik får aldrig lämna mig. Jag skulle aldrig klara det, jag skulle aldrig klara av att vara singel. Först skulle jag förstås vara upptagen med sorgen, saknaden, och allt det där. Men när det väl lagt sig skulle det gå upp för mig att: nu är jag singel. Jag utgår från att jag då har tre alternativ:

1) "Gå ut och ragga".
2) Kontaktannons.
3) Fortsätta vara singel/Slutar försöka hitta någon ny. Vilket leder till ytterligare två alternativ:
     3 a) Bli bitter. Äga många katter.
     3 b) Nära romantiska fantasier om att den rätte finns där ute och väntar på mig. Hyra Notting Hill varje vecka. Känna mig hipp om jag vräker i mig glass från Ben & Jerrys.

Alternativ nummer ett, "gå ut och ragga". Det passar bara inte mig. Dels är jag riktigt dålig på att ragga. Det handlar om att jag har svårt att se andra i ögonen, svårt att börja prata med andra (vad ska man prata om med en total främling?) och svårt för att fastna för någon som man bara sett i några minuter. Jag fastnar för folk när man träffat dem fem gånger, pratat och har någon verklig empiri bakom det faktum att man fastnat för någon. Dels hatar jag gå ut-delen i att "gå ut och ragga". Då måste man snygga till sig, betala inträden, kanske köa om det vill sig riktigt illa och sedan ska man stå och "dansa" och spana efter andra. Lyckas man under de här ogynnsamma förutsättningarna locka till sig någon annan människa är det ändå för hög volym för att man ska kunna prata med varandra. Man hör inte vad den andra säger. Och ärligt talat är jag för gammal för att låtsas att jag hör. Jag kommer bara stå där och skrika "va?". Det kommer bli så romantiskt.

Alternativ nummer två, "kontaktannons", översätts i nutid till spraydate eller match.com. Jag har redan spraydate, inte för att jag håller mina dörrar öppna, utan för att kunna studera marknaden. Det är en otroligt obehaglig upplevelse. Antingen får man gymbiffen78 att vilja "camma" med en, eller så blir man kontaktad av någon pretentiös loser som såg att man gillade bauhaus och tror att man är intresserad av arkitektur, bara ok lite (men menade bandet) men inte så att jag stalkar ner andra människor på internet på grund av det. Så intesserad är jag inte av någonting. Förresten finns det en massa seriösa människor där också, som är 43 år och verkligen måste hitta någon NU innan deras kroppar ruttnar bort. När de skriver att de vill ha mysiga hemmakvällar och gå på skogspromenader så dör en liten del av mig. Snälla, låt det inte bli mig.

Alternativ nummer tre lockar allra mest. Det är ungefär som jag har det nu. Minus katter, romantiska komedier och glass då, men jag har ju å andra sidan min Lily & Marshall-hysteri. Kanske är det ganska skönt, egentligen. Om man i alla fall inte är kär i någon, liksom. Man är sin egen, en solipsist, som aldrig behöver kompromissa. Hmm ... Problemet är bara att jag suger på att vara ensam. Jag måste berätta allt för någon. Och vem kvalificerar sig bättre för att passivt mottaga meningslös information än en partner? Ingen annan skulle gå med på att man ringer bara för att säga att man har skoskav eller att man åt en svingod lunch. Jag skulle kanske börja prata för mig själv och bli inspärrad på mentalsjukhus efter ett tag som singel. Jag vet inte varför, men jag är bara övertygad om att alla andra är bättre rustade än mig för att vara ensamma. Det måste ha blivit något fel på mig.

Spinningpasset igår kändes som en kvart. Det var frustrerande käckt och hysteriskt - men hur går det till när tiden förkortas på det där sättet? Det borde vara någonting positivt, för "tiden går ju fort när man har roligt", men det var alldeles för kort tid för mig. Jag njuter något perverst av att svettas och plåga mig upp till maxpuls, och vill dra ut på eländet.

På fredag provar jag ett 75 minuter långt spinningpass. Jag är bjuden på tapas hemma hos Ida på fredagkvällen och måste förtjäna alla avhopp från dieten med blod, svett och tårar. Plus att det ska bli ett intressant experiment. Om jag klarar 75 minuter så ska jag prova ett 90-minuterspass innan midsommar. Och blir jag helt hooked på det här med att konditionsträna under väldigt lång tid så får jag väl börja åka runt och ta såna där spin-a-thons, där man spinnar i åtta timmar eller så. (När ska man gå på toa?)

Men idag ska jag gå på det där step-passet och skämmas över min dåliga koordination, vakna upp imorgon med helvetisk träningsvärk. Pepp.

Idag ska jag

... gå på ett seminarium om att skriva c-uppsats. Jag ska sitta och ha panik över att jag inte kan komma på något bra uppsatsämne. Förhoppningsvis kommer jag att komma därifrån med massor av tips och förslag. Men i värsta fall har jag bara skämt ut mig inför en grupp människor. Oh well.
... göra ett storkok fisk med tomatsås och ris och portionera ut det i matlådor.
... köra ett spinningpass.
... tvätta träningskläder.

Jag undrar var man köper snygga träningskläder egentligen? Nåväl, kanske inte snygga men åtminstone inte helt galet tråkiga och avtändande?

Och det här såg man på när man var liten. Får äntligen closure angående min fascination för fingeravtryck.





Vilken jävla skorsten.

Ni vet hur man ibland trotsar sitt bättre vetande och smider planer om hur ens nya liv ska bli - ett nytt liv där man äter hälsosamt, tränar, går upp innan solen och aldrig dricker alkohol - ett fullkomligt analt prestationsångest-liv som man mår bra av på cellnivå men ingen annanstans? Ett sådant liv planerar jag för min kommande vecka.

Jag har skapat ett worddokument, *annaskippersfitta.doc*, och jag har börjat skissera strukturen för mitt energiintag dag för dag, minus vilka träningspass jag planerar att utföra. När livet slutligen blivit helt inrutat i ett nät av planerade energiintag och energiuttag, enkelt kvantifierbara, kommer jag att uppnå någon typ av djupare tillfredställelse. Det bara vet jag/känner jag på mig/hoppas jag innerligt.

Sidoeffekter av att planera sitt nya tråkiga liv: man kommer på att om man planerar sina måltider i förväg in på minsta kalori, är det ganska lätt att i samma veva förutse vilka varor man behöver, vilket underlättar storhandling och ekonomisk planering. Man skulle kunna spara så jävla mycket pengar, faktiskt.

OMG. Det är internationella kvinnodagen och hittills har ingen upplyst mig om att det är orättvist att det inte finns en internationell mansdag. Vad har ni för er? Pågår det någon innebandyturnering/korvätartävling som man inte hört talas om?

Under onsdagkvällen drabbades jag av underlig information. Flera stycken människor som jag tidigare uppfattat som besittandes en helt decent musiksmak blev direkt uppretade när jag påstod att U2 är ett dåligt band. Jag trodde att U2 låg på samma lista som Celine Dion, Bryan Adams och Michael Bolton, d.v.s. att alla människor som utvecklat en viss smak och kommit upp sig ovanför den omeddelbara stinkande avgrunden av best of-cds man köper på Statoil, kommit överrens om en sådan kanon av musik som vi överlämnat till radiostationer som Lugna Favoriter och Mix Megapol.

Har jag helt misstagit mig? Finns det verkligen någon slags brasklapp som gör det rumsrent att gilla U2? *Tänker på Bono och kräks*

I onsdags gick vi ut. Först satt jag och Henrik hemma och drack öl till en spellista på Spotify som vi döpte till pepp! och som innehöll fantastiska låtar som You give love a bad name med Bon Jovi. (Så pepp). Men egentligen var tilltaget idiotiskt, för jag behöver verkligen inte förfesta. Jag har redan världens lägsta tolerans och blir berusad ungefär när jag börjar på min tredje öl.

Vi åkte till Tiki Room och mötte upp de andra. Jag drack den billigaste drinken som vanligt, (Red Tide), men vadå, den råkar vara godast också. Det finns alldeles för mycket spyframkallande kokosnöt och ananas på den där drinklistan för att man ska kunna känna sig riktigt safe med att beställa vad som helst. Jag dricker bara fräscha drinkar och drinkar med en fetthalt på 7% och med en ananasbit i är i det närmaste ofräscha. Euh. Vi gick till Doors också. Som om drinkar inte räckte, ungefär.

Och ikväll skulle jag dricka vin. Jag hade köpt ett dyrt vin som skulle passa till maten ju. Men jag ska köpa en flaska läsk istället så att jag ska kunna börja helgen med ett tidigt spinningpass imorgon. Så mycket bättre. Min lever salutes me.

Idag har jag inte rökt på fyra veckor. Ganska duktigt faktiskt.

I morse drabbades jag av den där lustiga grejen som kan hända när man inte varit och tränat på ett tag. Mina ben bar mig inte, för under natten har alla muskler dragit ihop sig och stelnat till på det viset. Jag kunde helt enkelt knappt ta mig upp ur sängen. Och nu, när jag går, så går jag på lätt böjda ben hela tiden. Jag kan inte sträcka ut benen helt ännu. Ska ta tag i det någon gång under dagen.

Gårdagskvällen åkte vi till tragiska shoppingcentrumet i Arninge. Vägen var kantad av brungrått snöslask. När vi kom fram bestämde vi att vi skulle gå in på Rusta och "kolla". Det luktade som ett garage där inne. Avgaser och däck, fast de sålde hygienprodukter och köksgeråd. Jag hade kollat upp en billig matta (350 kronor) där på internet innan vi åkte. Men i verkligheten såg den ut att kosta 5 kronor. Jag visste inte att en matta kunde se så billig ut. Den såg ut som en stor musmatta med hår på. Jag kände mig smutsig. Sedan gick vi ganska snabbt därifrån och gick till systembolaget istället. Jag ska nämligen dricka vin på fredag, helt oavsett vad alla kalorikalkyler har att säga om saken. Jag ska för fan dricka öl eller dylikt ikväll också. Sån jävla dekadens. Tur att jag köpte det där träningskortet i alla fall.

Nu ska jag tvätta mitt hår som jag inte haft anledning att tvätta på x antal dagar. Det har separerat sig i stripor och jag är övertygad om att man kan utvinna olja ur det.

Trotsade mitt slöa sinnelag och gav mig iväg på ett träningspass idag igen. Har bestämt mig för att jag måste pröva åtminstone två nya klasser, så idag provade jag step. Ni vet, ett pass med en step up-bräda. Ärligt talat hette passet basic step och var anpassat för nybörjare - vilket var tur. För det visade sig att jag har väldigt, väldigt dålig koordination. En annan sak som var tur, var att jag befann mig ganska långt bak i salen, så jag tror inte att så där jättemånga såg mig misslyckas totalt med enkla stegkombinationer.

Men vad fan. Det var ganska roligt, så jag går dit nästa tisdag igen. Jag kan väl i alla fall inte bli sämre?

Men vad fan. Jag har blåmärken mellan benen.

Och ja, det är för spinningen. Det gör så jävla ont.

Ursäkta bloggtorkan. Jag kommer inte på så mycket att skriva om just nu. Eller en del saker förstås, men det är ämnen som jag blir illamående av. Till exempel den där pms-debatten, har ni märkt den? Jag tycker självklart någonting om det, men det känns meningslöst att påpeka det. Varför sparka in den öppna dörren? Det har så många andra redan gjort.

En del av mig har ändå redan bestämt sig för att börja koncentrera sig på de roliga sakerna i livet, istället för att slösa bort energi på att människor är idiotiska. Människor kommer ändå fortsätta vara idiotiska. Tills någon samlar alla idiotiska människor till en specifik del av världen (förslagsvis med en bajskorv eller något annat som de säkerligen dras till) och atombombar bort just den landmassan ... så kommer de väl att fortsätta finnas.

Det här är min vecka. Den kommer att bli awesome.

- Jag ska börja konditionsträna regelbundet igen, för guess what, nu har jag köpt ett gymkort. Det kommer att bli awesome.
- Gillis och Ericka har gift sig och kommer att åka upp från Malmö till Stockholm imorgon. Så får man träffa dem, innan Ericka åker tillbaka till Texas för att fixa uppehållstillstånd och annat tråkigt.
- Jag är inbjuden på porterstek och vinkväll hos en jobbarkompis. Awesome.
- På onsdag har jag inte rökt på en månad - under samma tid som jag aldrig varit i närheten av att röka en cigarett, aldrig varit i närheten av att häva mitt beslut, aldrig varit i närheten av att misslyckas.
- Jag och Henrik ska åka till Ikea, se ner på folk och köpa lite gardiner.