Har en grej som jag går och funderar på. Att förklara den skulle ta en bra stund. Kanske fem minuter bara, iofs. Hang on.

Jag vet inte riktigt vad jag vill göra av mig själv och mitt liv. Olika idéer dyker upp och fäster sig för något år eller två, men sedan är det som att de bara tynar bort och dör. Det är egentligen inte så att jag har svårt att behålla intresset, det är bara det att det hela tiden kommer fram nya saker jag borde ägna mig åt. Jag hör talas om utbildningar, yrken, arbetsplatser, möjligheter och de slår rot i mig tills jag börjar tvivla på det jag själv gör just nu. Det som andra gör måste vara bättre, (roligare, snabbare, bättre arbetsmarknad efteråt, etc), jag klarar inte av att göra bra val, jag behöver en heltidsanställd livscoach som alltid tar mina beslut åt mig. Nu är det förstås inte görbart på något sätt. Men däremot är en termins studieuppehåll för att ordentligt överväga alternativen görbart. Nu i höst. Men jag måste bestämma mig på en gång. Om jag snabbt tar chansen så kommer jag att ha ett jobb. Men om jag väntar sumpar jag det.

Efter kandidaterna i statsvetenskap och idéhistoria var den ursprungliga planen att jag skulle läsa masterprogrammet i statsvetenskap med inriktning på offentlig politik och organisation. Jag är intresserad av förvaltning och förvaltningspolitik (på ett närmast filosofiskt plan) och organisationsteori. Skiter i andra organisationer än de förment demokratiska förresten, om någon tänkte föreslå den privata sektorn. Det är i relation till demokrati och rättssäkerhet som organisationsteori är intressant. Skit samma, förresten. När jag läser statsvetenskap är jag bara så jävla på på det här. Kan inte se mig själv göra något annat. Tills jag läser idéhistoria. Och plötsligt funderar jag på allvar på att söka mastern i arkivvetenskap i stället. För tänk va mysigt att sitta bland en massa dammiga kvarlevor, jobba med ett upprätthålla en strikt ordning i ett underbart, vackert och estetiskt tilltalande SYSTEM och detta i asociala miljöer, möjligtvis under jorden, dit inget dagsljus kan nå. Alla som känner mig förstår hur mitt hjärta slår snabbare vid den tanken. Not in a Fritzl-way.

(Nu har jag lyckats framställa båda mina karriärvägar och mig själv i en otrevlig och dålig dager OCH gjort en politiskt inkorrekt referens på det. Jag är i mitt esse.)

Men vad ska jag välja? När ska jag välja det? Ska jag bara köra rakt på i 180 nu på en gång, eller ska jag vänta den där höstterminen, jobba lite och hoppas på att få den rätta magkänslan? Kanske prata ordentligt med en eller tre studievägledare också. Jag vet inte vad jag ska satsa på och känner mig liksom för gammal för att hålla på och ta en termins betänketid. Får man göra så vid min höga ålder? Och hur beter jag mig varje gång jag konfronteras med ett nytt karriärval som verkar kul?