Jag har börjat med tandtråd igen, eftersom jag ville kunna vara ärlig om tandläkaren frågade om det och jag sa "ja". Jag är en tandtrådsperiodare. Efter ett tag brukar jag nämligen börja oroa mig för att mina pekfingertoppar ska trilla av. Det är en äcklig sak med mitt jobb. Nyfödda bebisar har ibland något extra finger och då knyter man tråd hårt runt roten på fingret. Efter ett par dagar trillar fingret av. Precis det tänker jag på när jag virar tandtråd runt pekfingertopparna. Men man måste ju offra lite. Min mamma har sagt att tänderna är det viktigaste man har. Det kändes fint när hon sa det till sitt eget kött och blod.

Ikväll ska vi förresten åka hem till mamma och pappa och träffa min moster som är på besök. Sedan ska vi åka hem till Emily och Chavah, de har nämligen flyttat till en ny lägenhet som jag ännu inte sett. Jag kommer att dricka vin. Jag kommer att ångra mig imorgon när jag ska läsa Weber. Jag har lärt mig det om honom nu. Det är inte svårt att läsa Weber, han är inte särskilt komplicerad. Men han skriver väldigt tungt och träigt, det är omständigt, han kommer in på sidospår, det är översatt från tyska, o.s.v. Därför måste man ändå tänka att det kommer ta mer tid än man tror. Men Gadamer tidigare i veckan var bara frustrerande. Att en text som handlar om förståelse kan vara så tvetydig och svårförstådd - fanns det någon dold avsikt med det eller? Det hela ledde till att jag började tänka mig att han hette Gargamel istället för Gadamer.

Nej, nu ska jag gå på en promenad, sedan ska jag kanske försöka klippa min lugg.

Jag tänkte att jag måste skriva något om Anna Odell, konststudenten som fejkade en psykos. Men hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på någonting att säga om det. Jag tror att jag i grund och botten tycker att hennes tilltag är ointressant, eftersom jag precis grävt ner mig i den psykiatrikritik som fanns under 70-talet i Sverige. I mitt läge blir det bara ett "jaha". Och innerst inne tänker jag "låt det döda ligga". Däremot vet vi ju inte vad Odells poäng egentligen var, eftersom hon varit ganska förtegen kring det. I alla fall kommer här en text som jag skrev för kursens räkning, som tar upp den här kritiken mot psykiatrin, som jag får en deja vu av när jag hör om Odell och debatten efter hennes aktion.

Denna text kommer att behandla journalskrivandet inom bland annat psykiatrin, med fokus på språket. Studieobjektet är en intervju med psykologen och läraren Sonny Tärnblom i Pockettidningen R, nummer 6, 1973. Pockettidningen R var ett samarbete mellan Riksförbundet för social och mental hälsa, (tidigare Riksförbundet för mental hälsa), Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare och Riksförbundet för miljöterapi. Gemensamt för dessa organisationer var att de representerade brukarnas intressen. Temat för det nummer av Pockettidningen R som jag har använt är ”maktspråk – om språket som medel för förtryck”. Numret inleds med en presentation av temat, där man ges brottstycken av redaktionens diskussioner om språket som maktmedel. Där framkommer olika idéer om hur språket är förbundet med samhällsgrupper, där de privilegierade grupperna ofta förekommer som tjänstemän, och de utsatta grupperna som dessa tjänstemäns klienter. Hur fungerar kommunikationen mellan dessa om de talar olika språk, så att säga? Vems språk blir norm, vem måste anpassa sig? I journalerna är det ju en förment neutral skribent vi möts av. Att samtalen som redovisas i själva verkat går att betrakta som en tvåvägskommunikation, där skribenten är en deltagare, göms i det för journalerna konventionella språkbruket. Intervjun med Tärnblom tar upp journalskrivandet i allmänhet.

För att få en jämförelsepunkt till intervjun med Tärnblom kommer jag att använda Erik Fredins diskussion om det terapeutiska samhället, från antologin Läkaren och samhället. Detta eftersom Fredins resonemang för tankarna till temat för Pockettidningen R:s tredje nummer 1973, alltså språket som ett maktmedel. Han menar att psykiatrin lånar begrepp och föreställningar från den allmänna kroppssjukvården, som är förknippad med en viss status. Den utgör ett mål för psykiatrin att nå upp till. Samtidigt ifrågasätter Fredin om de psykiska sjukdomarna verkligen är sjukdomar, kanske bör de snarare ses som konsekvenserna av ”den sjukes” omgivning. Psykiatrin är alltså ingen vanlig naturvetenskap, men den förklär sig i dess dräkt, vilket ger makt och döljer de politiska och sociala aspekterna av ”sjukdomen”. ”Den sjuke” är i stort sett maktlös inför psykiatrin, och i språket manifesteras denna maktasymmetri.

Fredin tar i sitt bidrag till Läkaren och samhället upp det psykiatriska språket som en fjärmande faktor mellan psykiatriker och patient. Samma problem ser Tärnblom för journalskrivandet:

Om man som lärare eller skolpsykolog ska skriva en journal så kan man naturligtvis använda hela den psykologiska begreppsapparat som finns. ”Aggressionshämning”, ”affektlabil”, ”distanslös” osv. Men då har man fjärmat sig från eleven. Det vore bättre och ärligare att skriva: ”Jag tycker inte om att Lasse svär och gormar så fort det är något. Jag orkar inte med det och jag tror att Lasse inte mår så bra när jag går på honom om det här."

Journalspråket leder alltså i värsta fall till att samtalsparterna fjärmar sig från varandra, istället för att bidra till en ökad förståelse för varandra. Fredin talar om hur patienten, som objektet för journalen, blir ett ”offer för ett språk och en begreppsvärld som alienerar ett du och ett jag”. Med termer som ”aggressionshämning” och ”affektlabil” kan journalskrivaren distansera sig från sitt ”objekt”, men dessa ord fungerar också för att permanenta ett tillstånd. Journalen blir ju en informationskälla för nya instanser, som måste förlita sig på att informationen i den stämmer. Problemet är att avgöra om ett uttalande är representativt för personens åsikter i alla lägen, eller om det högst tillfälligt uttalats i affekt.

… Men så här ruskiga kan konsekvenserna bli när man klipper ur bitar ur en individs liv och lägger dem bredvid varandra och ger dem samma dignitet. Lägger man dem som ett band efter varandra, då kan man öka förståelsen.

Tärnblom menar också att informationen måste följa en sekvens för att bli begriplig. Om vi matas med fakta, utan att förstå deras inbördes relation eller förstå vilka förutsättningar som låg bakom olika händelser, blir informationen öppen för många olika tolkningar. Journalerna måste redogöra för processerna, inte bara räkna upp fakta. Men det innebär också att journalskrivaren måste vara bekant med den problematik som det handlar om. I intervjun med Tärnblom frågar reportern:

Om vi tar den unge juristnotarien med erfarenheter från den högsta socialgruppen, som ska skriva om en person från socialgrupp fyra, i t.ex. en personundersökning – kan dom kommunicera med varandra?

Om språkbruken skiljer sig mellan grupperna, finns det också risk för missförstånd. Så vem är egentligen bäst lämpad att förstå sig på ”de utsatta”? Med Fredins synsätt på de psykiska sjukdomarna, som konsekvenser av faktorer som omgivning, relationer och erfarenheter, är kanske den tjänstemannen från de högre samhällsklasserna inte alls lämplig som expert. Frågan om vem som är bäst lämpad att möta människor med psykiska problem ställer psykiatrikern och andra experters roll på sin spets, och frågan ställdes från flera håll vid tiden för Läkaren och samhällets utgivning 1969. Tärnblom tar också upp frågan om vem som adresseras i journalerna. Vem ska läsa, vem behöver förstå? Journalernas språkbruk talar över huvudet på klienten, ibland med ord och termer som denne inte är insatt i. Genom att skriva på ett vardagsspråk och genom att trycka på att det är en kommunikation som journalförs, skapas ett fruktbart läge att arbeta vidare från.

… Men i det läget lämnar man ifrån sig makt som journalskrivare. Man presenterar sig själv: ”Så här är jag och så här är du.” Och det förutsätter en slags förståelse, att våga skriva om det svåra man har ihop.

Fredin talar också om maktfördelningen, i ett terapeutiskt samhälle mer specifikt. Han kopplar den till ett demokratiskt ideal. I det terapeutiska samhället ska makten spridas ut, lika för alla, och experternas allsmäktighet därmed försvinna. I förlängningen ska detta göra behandlingen mer effektiv, genom att patienten blir ett delaktigt subjekt. Både Tärnblom och Fredin ser alltså maktfördelningen som någonting som i grunden främjar behandling, även om Tärnblom i intervjun bara uttalat sig om maktfördelning i själva kommunikationen. Men de delar idén om att delaktighet och nedbrytandet av maktasymmetrier är önskvärda, inte bara i sig själva, utan för att de medför positiva konsekvenser för behandlingsverksamheten. Risken med att övergå till ett vardagsspråk i journalskrivandet blir ett tummande på objektiviteten. Men vilken objektivitet är det egentligen man gör avkall på?

Tidigare har man väl haft väldiga krav på objektivitet vid journalskrivandet. Fasta testrapporter, fasta etiketter. Men det är nog en illusion att man kan vara objektiv på det sättet. Journalskrivaren har ju silat den andra individen genom sin verklighet.

Journalskrivandet var i själva verket aldrig objektivt, enligt Tärnblom, den färgades alltid av personen som skrev, dennes föreställningar om världen, dennes erfarenheter och värderingar. Denna kritik kopplar jag till kritiken mot psykiatrin som vetenskap, och kritiken mot det positivistiska vetenskapsidealet i stort, som psykiatridebatterna kring 1970 tog upp. Om journalskrivandet inte är objektivt, utan färgas av värderingar, då är det också politiskt. Anklagelserna mot psykiatrin för att vara politisk går hand i hand med en ökad politisering i debatten. Fredins föreställningar om det terapeutiska samhället och psykiatrins roll i samhället i stort gränsar närmast till den politiska teorin. Terapi och demokrati hänger ihop. För Fredin är det terapeutiska samhället en slags mikroarena för demokrati, som idealt kunde avslöja någonting om ”demokratins sanna väsen” för den förment demokratiska världen utanför institutionen. Att bryta ner den vertikala maktaxeln på anstalten hade behandlingsfördelar, samtidigt som man kan ana att samma process i makroperspektiv, i det stora samhället, skulle kunna leda till en utbredd psykisk hälsa enligt Fredins resonemang.

Källor:
Pockettidningen R, nr 6, 1973
Anna Olsson - Myt och Manipulation, 2008

Det är fredag, alltså På spåret. Det är min fredagsrutin. Förutom det har vi städat hela lägenheten, sådär noggrannt, så att varje metallhandtag på skåpsluckorna glänser. Jag har suttit på knä i badrummet och skrubbat golvet tills fingrarna var skrynkliga.

Fredag alltså. Den där dagen som brukade innebära fylla och att man vaknade med ångest och betongkeps på lördagen. Eller har jag bara drömt det där? Någon gång var det ju så, men det känns helt avlägset och obehagligt, som att jag förträngt det och omöjligen kan minnas hur det verkligen var. Jag tror att jag har det bättre nu. Jag var aldrig något bra på att festa, jag är av naturen bitter och svår att älska.

Men jag hatar att jag är nöjd med att ha ett tv-program jag gillar på fredagar, så att jag är nöjd med att inte gå utanför dörren på hela kvällen. Ett tv-program som mina föräldrar också kollar på. Det enda plåstret på såren är att jag är förbannat bra på På Spåret. Så bra att jag återigen hade utklassat. Sätta "Rousseaus födelsestad" som ledtråd på en tiopoängare, det är nästan som gjort för mig. Eller det är ju för enkelt. Eller? Jag läser ju idéhistoria, så jag har inget perspektiv längre. Ska man kunna det, eller kan jag det bara för att jag gör det jag gör?

Det spelar ingen roll. Jag var bra. Så till av naturen bitter och svår att älska lägger vi till skitsmart. Så kan vi skylla andras problem med mig på att jag skapar komplex hos dem.

Henrik gjorde riktig lasagne till middag åt mig. ♥
Med riktig menar jag med bechamelsås istället för keso/pesto-röra som vi brukar göra lasagne med. Det går nämligen lite snabbare då. Och det är förresten också ganska gott, men alltså det här var något annat, det var himmelskt. Typ en matorgasm.

Pricken över i:et var att det fantastiska programmet Semestersvenskar gick på fyran, det är det nya Färjan. Jag sitter och gapar, helt hänförd åt vissa inslag i det programmet. Ibland måste jag kasta mig på fjärrkontrollen och byta kanal fort, för att någonting så pinsamt, att jag faktiskt inte skulle kunna genomleva en visning av det, obönhörligen varit på intåg.

Man vill liksom att de här människorna inte ska få komma tillbaka in i Sverige igen. Först tyckte jag att turisterna som bara "man vill ju ha svensk mat när man är utomlands" var de värsta. Men Semestersvenskar är så rikt på nyanser av vidrighet, att man omöjligen kan rangordna dem.

T.ex. har vi två gamla gubbar och tillika rockrävar som glider runt i stan med vidbränt gäddhäng och för små, turkosa shorts, som verkar leva på att hålla vid liv en myt om att de själva är kända. Ja, visst kan man låta "känd" vara relativt, men ärligt talat så måste vi dra gränsen någonstans. Idag fick vi också träffa på den oansvariga mamman som låter sin femtonåriga son tatuera sig. I Thailand. På TV. Då har man verkligen gjort sig själv till ett enkelt byte för allehanda moralister. Och så hade reseledarna fest. Det kändes som att reseledarna var "framåt och positiva" typer från Örkelljunga som tror att de "lever livet" - d.v.s. de jobbar med att vakta barn i Bamseklubben, i en prostitutionshärjad asiatisk svetthåla, och på nätterna går de ut och shottar Baileys tillsammans med andra skandinaviska reseledare. Living the dream. Ändå kände man medlidande med dem. Både på grund av deras bristande självinsikt och deras makabra arbetsuppgifter.

Min personliga favorit var ändå när man fick se vad som skulle hända i nästa avsnitt. En saklig mansröst berättar något i stil med ...
Och Mikaela drabbas av semesterresenärens värsta mardröm. Man får se en kvinna på en marknad, som äter något ur en misstänkt smutsig, stor behållare som en man verkar gräva i, eller basa över. Nästa klipp håller hon sig för magen, ser olycklig ut och säger typ: det är inte bara ur ett hål, utan ur alla hål.

Nästan så jag själv vill kräkas lite av upphetsning.

Imorgon ska jag gå till tandläkaren för första gången på flera år. Jag är skitnervös. Jag minns nästan inte hur man gör. Det som är bra med att allting numera kostar pengar är att de antagligen kommer fråga först, behandla sen. Inte som skräckupplevelserna när jag var liten, där jag blev föremål för plötsliga bedövningssprutor och annat. Men lite kinkigt att först betala en grundavgift för undersökningen, sen betala för eventuell röntgen och allt annat som tillkommer.

Just det, jag har aldrig haft några hål. Så jag vet inte ens hur ont det gör om något måste åtgärdas. Kan man kräva att bli nedsövd? Jag vill inte vara vid medvetande om någonting ska dras eller borras.

På tisdagar klockan 22.00 är det meningen att man ska skrika ut sin tentaångest i området där jag bor. Det är någon slags tradition. I normala fall är det högljutt och vedervärdigt, jag har flera gånger fått lust att leta reda på de som skriker och plocka dem en efter en.

Men idag tror jag att det bara var en stackare som skrek. Ett osäkert, falskt och sprucket skri som inte fick något gensvar.

Alla rövarhistorier man hört om folks gympalärare, slöjdlärare, bildlärare och hemkunskapslärare. De får mig att undra vad det är med de här lärarkategorierna som inte stämmer? Ska man kanske börja reagera när någon vill bli gympalärare? Vad har de för dunkla avsikter? En total psykologisk utvärdering innan man får komma i närheten av riktiga elever. Eller så är de här skolämnena som upplagda för att främja elevernas vilda fantasi.

Min första träslöjdslärare hade nog ingenting särskilt för sig. Det enda var att han hade ett mantra som löd "det ska va som att såga i smör", vilket var känslan man skulle få när man sågade, uppnåddes aldrig av mig.
Min andra träslöjdslärare hade många rykten om sig. Bland annat skulle han ha byggt en tunnel från virkessalen in till tjejernas omklädningsrum på gymnastiken. Be aldrig om hjälp, ha mycket kläder på dig, tappar du något på golvet, böj dig inte ner för att ta upp det - var de stående råden inför träslöjdslektionerna. I ärlighetens namn verkade han vara en helt normal människa utan underliga böjelser. Än idag undrar jag om det låg någon som helst sanning i ryktena.

Syslöjdslärarna kom jag helt enkelt inte överrens med, fast jag försökte. Den första berömde jag för hennes fina silverhår. Jag frågade om guldfärgen var slut. Det föll inte i god jord. Men jag var kanske elva år, och sällsynt naiv, jag menade verkligen ingenting illa, jag var övertygad om att hennes gråa hår var silverfärgat. Den andra syslöjdsläraren kunde säkert diagnostiseras för något. Vid ett tillfälle hade jag bett om att få gå på toa, och när jag kom tillbaka satt hon helt iskall vid katedern, bad alla sluta upp med vad de höll på med, och när det var helt tyst förkunnade hon att hon ringt polisen och anmält mig försvunnen. Jag hade varit borta i ungefär tre minuter.

Hemkunskapsläraren minns jag knappt. Men jag har för mig att hon var ganska gråtmild, lätt tog illa upp - och det ska man ju verkligen inte göra när det kommer till högstadieelever.

Jympalärarna byttes ut i parti och minut. (Det där rimmade). Första gympaläraren var en direkt överviktig skånska, som alltid ville demonstrera kullerbyttor - men förstod aldrig varför klassen började skratta under tiden. Hon kallade mig för "lilla dockan" och lät mig sitta på hennes kontor när jag hade huvudvärk. En gång protesterade jag och Emily mot höjden på de romerska ringarna, eftersom vi redan då var nästintill dvärgväxta. En annan gång sprang en kille in i mig och min ena tå gick ur led, jag fick faktiskt åka till sjukhus och fixa till det. En jävla tå.

Och bildlärare. Det skulle jag själv kunna tänka mig att bli. "Rita ett självporträtt" säger man i början på lektionen, sen smyger man iväg och fikar. Ibland kan man köpa lite frukt och lägga upp i en skål, då är det dags för stilleben. Vad gör man mer? Avstyr bråk, beställer hem material, sätter några betyg - helt godtyckligt i de flesta fall. Alla som försökt rita något får godkänt. Hur blir man bildlärare? Måste bli bildlärare.

Hade ni själv några underliga lärare?

Jag somnade efter lunchen. Vaknade upp med kuddskrynkligt ansikte och skavande kläder, och var jättegrinig. Tre-årings-humör. Sedan spelade jag lite tv-spel och det blev bättre. Lax till middag och det blev ännu bättre. Enda problemet nu är att jag inte är trött. Vilket inte ens är ett problem, för jag har en del läsning att göra.

Jag och Henrik fascinerades just över att diskussionerna på whoa verkligen inte utvecklats sedan man själv var en liten skitunge som fick ut något av att diskutera saker som "nynazism" och "utilitarism". Apropå det, idag på biblioteket, i kopieringsrummet, råkade jag ut för de där pretantiösa filosofistudenterna man blev varnad för innan man började läsa på universitetet. Bara det att man numera genomskådar dem på en gång. En av dem pratade högt om att han var utilitarist, för att uppnå den största möjliga lyckan, det var hans drivkraft. Jävla 1800-talsmänniskor.

Låten. Måste få en kommentar. Det är så underligt, jag hatade verkligen den här låten. För bara några år sedan rös jag av den. Men nu, när allting runt omkring den är helt överspelat, när den är gammal och inaktuell, så upptäcker jag att den faktiskt inte är så jävla dålig. Just nu har jag till och med fastnat på den. Jag vill ha hans kläder i videon, som myskläder. Gå till ICA i dem.

Det bästa med idéhistoria är verkligen att man kan svänga sig med så jävla många filosofer och vetenskapsmän efter grundkursen. Man kan typ rabbla kyrkofäder och mystiska grenar av kristendomen, as well as förstå sig på Spinoza och Wittgenstein.

Idag blir det dags att fördjupa sig på ytterligare en tysk filosof - Gadamer. Lucky me!

Jag har tagit en seg sovmorgon. Men jag vaknade ändå ganska tidigt, så nu finkammar jag internetz i godan ro. Är inne på tandvårdssidor. Läser någon kurslitteratur på tandläkarlinjen om tandlossning. Är en kombination av tristess och uppriktig oro som leder mig dit. Jag borde portförbjudas på 1) hälso och sjukdomsrelaterade sidor och 2) andra utbildningars kurslitteratur som ligger uppe på nätet.

Snart, och det känns som om det är en evighet kvar, ska jag gå över till Lantis, universitetets lunchrestaurang, och möta upp Henrik. Efter att ha ätit blir det läsning i förbokat grupprum resten av arbetsdagen.

Igår återupptäckte jag Karma police, verkligen många år sedan jag lyssnade på den, kanske i tvåan på gymnasiet? Det var Timo Räisänens version av Creep från På Spåret som fick in mig på Radiohead-området.

Jag ägde På spåret. Tog skiten på 10 poängs-nivåerna, inga problem. Synd att man inte är känd, så hade man kunnat vara där och utklassa lite.

Jag får lite hybris av det. Är på sätt och vis ganska bildad. Nej, nu är jag sådär ödmjuk igen. Jag är faktiskt riktigt allmänbildad. Jag fattar ibland inte själv vart vissa kunskaper kommer ifrån. Vart fan har jag lärt mig det här? Det måste vara någon typ av inaktiv inlärning, det lägger sig i ryggmärgen och aktiveras vid stimuli.

Sen störde jag mig som fan på Siv Malmqvist. Hon höll verkligen på att sabba för sig själv vid varenda fråga. Sitter och himlar med ögonen åt de rätta svaren, påstår att hon är helt säker på att Vättern är Sveriges djupaste sjö, vilken skola gick hon i? Hon borde retroaktivt flunka grundskolan.

Men helt sysslolös kunde jag förstås inte vara. Jag rekar inför "projekt: badrumsinredning". Istället för att få panik över allt man vill fixa iordning hemma, så tänkte jag koncentrera mig på en sak i taget. Nu blir det badrummet först och främst.

När vi flyttade in i lägenheten ville vi kräkas över de där beigemelerade plastmattorna som låg i varje rum. Så vi la nytt golv, men badrummet kunde vi förstås inte fixa riktigt lika enkelt. Våtrum är ju tydligen så jävla speciella. Därför är vi fast med en vidrig gultonad plastmatta. Kaklet är vitt med två bårder i ful-likgiltighets-beige och mes-blått om varandra. Det är uppenbart att golvet och bårderna inte är anpassade för varandra. Alla färger man stoppar in i rummet skär sig omedelbart mot antingen golvet eller bårderna. Badrummet är dessutom för litet för att få plats med någon förvaringsmöbel. Det skulle funka med någon vägghylla, men då måste man ju borra och jag vågar inte orsaka några fuktskador eller så. Läget är alltså lite dystert.

Så nu rekar jag kakeldekor. Jag tror på rött eller orange. Blir man av med bårderna har man i alla fall ett problem ur världen. Utöver det matchande matta, draperi och handdukar. Det borde kunna bli ganska billigt för en dramatisk förändring. Gud vad jag längtar tills jag får pengar. Utlovar härmed före och efterbilder när det är färdigt.

Finns det någon som har något tips på (billigt) kakeldekor, snygga duschhyllor (finns dem?), eller något annat badrumsrelaterat, så blir jag jätteglad för alla tips. Eller om någon vet om det är enkelt att sätta upp och ta bort kakeldekor?

Jag tänkte ännu mer på det där med stress. En stor del av stressen när man pluggar kommer från att man alltid har någonting man borde göra. Är man någon gång klar, finns det ju alltid något mer som man skulle kunna göra. Sysselsättningen flyter ut över veckorna, tar över helgerna och kvällarna och koloniserar till slut hela livet. Jag läser i sängen, på bussen, i soffan, medan jag äter frukost, lunch och middag. Det finns inget fackombud som åker hem till mig och kontrollerar mina arbetsförhållanden, för det är på sätt och vis jag själv som är min arbetsgivare, det är jag som har hittat på att det är synd att slösa bort dyrbara minuter när man äter - då kan man ju lika gärna plugga samtidigt.

Steg ett är att röja undan för att kunna ha lediga kvällar och helger. Jag och Henrik har därför nu börjat boka grupprum på universitetsbiblioteket ett par gånger i veckan och gå dit och jobba istället för att göra det hemma. Det är en otroligt oinspirerande plats utan en distraktion så långt ögat kan nå. Där kan vi inte göra något annat än att plugga. När man går därifrån, då är man klar för dagen, punkt slut.

Världens lättnad att den här helt uppenbara lösningen äntligen nådde även mig. Så nu sitter jag här och lider i min sysslolöshet, men helgen är till för rekreation har jag hört talas om.

Avdelningen för självutlämnande och långtråkigt.


Nu har jag varit stressad i flera år. Jag vet inte hur många. Jag har alltid tyckt om att vara stressad, jag får en kick av det, jag blir fokuserad och kan uträtta stordåd. Till exempel i skolan. Jag börjar medvetet i sista minuten med alla skoluppgifter för att få den där kicken. Jag sitter och skriver hela natten, fullproppad av kaffe och nikotin, och producerar vad som alltid brukar ge högsta betyg.

I början var jag stolt, glad, tyckte att jag själv var fantastisk när jag klarade det här. Men efter ett tag var det normalt. Jag var inte alls glad över att ha lyckats, det skulle jag ju göra, det var ju självklart. Och när jag får ett helt vanligt, godkänt betyg - då flippar jag. När jag fick 1,4 på högskoleprovet grät jag och bestraffade mig själv i veckor framåt. Det kanske inte verkar så utåt, men inombords tär det här på mig. Jag känner mig helt värdelös. Jag är mina prestationer. Inget annat. Jag är inte särskilt söt eller snygg, vissa kan möjligtvis tycka det, men jag själv har räknat bort mitt utseende som någonting att stoppa i pro-kolumnen. Då har jag bara mina andra förmågor kvar, och jag måste således prestera max, för alltid, amen.

Jag har inte varit ledig i någon längre tid på flera år. Är jag ledig från skolan, då jobbar jag. Är jag ledig från jobbet, då ringer de från mitt andra extrajobb och då åker jag dit och jobbar. Gud förbjude att jag någon gång sa nej, för det går bara inte. Jag tror att andra skulle se ner på mig och tycka att jag var svag om jag plötsligt inte orkade. En enda gång har det hänt att en tjej på mitt jobb frågade om det inte blev mycket med allt jag skulle göra, och jag bara ler och hostar upp min favoritklyscha: det är bara kul när det händer saker omkring en. Så kul att ha många grejer på gång. Det är bara skönt att vara lite stressad.

Jag skulle läsa 150% i höstas, men jag hoppade av halvtidskursen i juridik. Det blev också föremål för självbestraffningar. Alla orkar läsa 150% + ha två extrajobb i min värld, utom jag. Att jag hoppade av den var så pinsamt att jag nästan inte vågade berätta om det.

Men det är inte bara där jag tycker att jag måste prestera. Jag har en tvångstanke om att mitt hem måste vara kliniskt rent. Jag städar som en galning, jag får ångest av att se smuts. Då har jag inte varit tillräckligt noga, och då är jag återigen värdelös. Dessutom måste jag äta lagad mat två gånger om dagen och halvfabrikat är bannlysta. TIll slut lagas inte all mat från scratch i alla fall - det hinner jag ju inte - med följden att jag känner mig värdelös. Helst ska jag alltid ha något bakat, om någon skulle komma förbi, vilket ju aldrig händer, för det har jag sällan tid för. Trots det har det hänt att jag stått mitt i natten och bakat muffins. I fall att. Jag vore ju värdelös om jag var tvungen att springa och köpa något färdigt. När jag hade min fest var det samma visa. Låg i soffan och grät innan folk kom för att jag bara hade bakat två sorters cupcakes och en sorts kakor, jag hade verkligen misslyckats rejält igen. Inte för att någon annan än jag brydde sig om det, inte som om någon skulle klaga eller typ lämna festen av besvikelse. "Bara två sorters, vad är det här för något?"

Sen får jag absolut aldrig själv äta av det jag bakat. Det är totalt förbjudet. Jag bakar, stoppar i påsar, lägger i frysen. För syns skull. Jag får ångest om jag inte tränar tillräckligt ofta. Man måste ju hinna träna. Får ångest över att jag inte har råd att förnya mitt gymkort, så jag går långa promenader istället. Måste gå de där promenaderna. Annars är jag värdelös. När jag kommer hem från promenaden är jag superstressad. Jag har slösat bort 1½ timme på mig själv och mitt eget välbefinnande, när det finns massor av viktigare saker att ägna sig åt.

Den senaste tiden har jag bara inte orkat. Orkar inte skriva en uppgift natten innan den ska lämnas in, ingenting blir tillräckligt bra, har en tvätthög på ett ton som jag aldrig orkar tvätta, det ser ut som skit i hela lägenheten, jag tycker att det är jobbigt att bara tvätta håret, jag köper frysta maträtter från Findus och kör dem i mikron. Jag får ångest av att se allt jag ska läsa och skriva och lära mig, jag har utvecklat någon slags telefon och mail-fobi, för att jag är så rädd att någon ska höra av sig och vilja att jag ska åka in och jobba någonstans, jag inbillar mig att jag har olika farliga sjukdomar - sen blir jag förbannad för jag har inte tid att hålla på och behandlas mot något. Min yrsel kan tyvärr inte bero på en hjärntumör, för det har jag inte tid med.

Jag är verkligen sjuk i huvudet. Jag försöker inte gnälla över att jag har mycket att göra. Jag försöker inte påstå att jag har mer att göra än någon annan. Eller att jag varit så himla duktig. Bara att jag under så lång tid aldrig varit ledig, aldrig släppt på kraven, inte ens när jag kommer hem. Så nu ska jag typ försöka lära mig att jag inte måste vara bäst. Jag ska klara av att ta ett godkänt betyg på en tenta, 1,4 på högskoleprovet ska inte vara en anledning för mig att bestraffa mig själv, jag ska kunna säga nej till jobbtillfällen utan att ha dåligt samvete, sluta städa så förbannat jävla mycket, sluta baka en massa skit, sluta mobba mig själv så jävla mycket.

I förrgår hände det obehagligaste ever. Jag trodde att jag fick en hjärtattack. For real. Det var kväll, jag satt och tittade på vårens schema eller något sånt, ingenting särskilt egentligen. Plötsligt fick jag ont i hjärtat, eller i bröstet, i den regionen. Bröstsmärtor, alltså. Min puls stegrade till max, det kändes som att hjärtat höll på att explodera. Jag ställde mig upp och försökte säga något till Henrik men jag hade svårt att få luft, jag kunde bara andas korta, ytliga andetag. Jag vinglade mot soffan och satte mig där. Jag vet inte hur lång tid det som gick, men jag var övertygad om att jag skulle dö. Det kändes som om jag skulle blunda så skulle jag svimma och kanske aldrig vakna igen. Jag ville ringa till larmcentralen, men jag visste att det skulle gå över, innerst inne.

Sen satt jag och försökte andas långsamt, gjorde allt jag kunde komma på för att få ner pulsen. När det värsta var över bläddrade jag i H&M-katalogen och pekade på saker som jag skulle vilja köpa = det mest normala i världen, vilket faktiskt fick det att kännas ok igen. Efteråt var jag helt utmattad och försvagad.

Sedan vågade jag inte somna, jag var liksom rädd att jag skulle dö i sömnen. Igår vågade jag inte vara själv hemma när Henrik skulle åka på begravning. Jag fick åka hem till mamma. Jag vet inte vad jag ska göra om det händer igen. Jag kanske inte är lika cool då, jag kanske får panik och inte kommer på den sansade tanken att sätta mig ner och försöka andas lugnt och långsamt.

Jag antar att jag måste ringa till min läkare och försöka få en tid. Jag antar att de måste göra EKG eller något. Jag kanske håller på att dö. Jag är fan helt jävla övertygad om det.  Jag måste ändå snart kolla upp varför jag är yr jämt och ständigt. Och, jag vet att det inte är en hjärtattack. Hjärtattacker går inte över om man teknik-andas och koncentrerar sig. Det är jag ganska övertygad om. Jag tror inte att jag är i någon riskgrupp för det heller, direkt.

Ok, det var dagens pensionärsinlägg. Ha det fint.

Nattens irritationsmoment.

- Föräldrar som kallar sin barn för barnens ålder. Exempel: "min sjuåring tycker om fisk men treåringen vägrar".  Ger associationer till den från kvällstidningar välkända och lite obehagligare "35-åringen". Men det är ok, för på det här viset slipper man hålla koll på vad folks barn heter. Man kan bara föreställa sig en lintott i lämplig längd och allting faller på plats. För man är ju i regel så nyfiken så man knappt kan bärga sig, när det gäller att få information om vilken av ungarna som äter respektive inte äter fisk.

- Ambivalenta kärlekspar på facebook. Ok, ni gör slut och blir ihop minst en gång om dagen. Hur ni orkar med det, det begriper jag bara inte. Särskilt med tanke på att ni varje gång måste gå in på facebook och ändra på all information. Slog det er någonsin att det sedan går ut på newsfeeden till alla på er vännerlista. Jag vill väldigt gärna kunna gotta mig i att andras förhållanden går åt helvete, men varenda jävla gång den där lilla hjärtsymbolen dyker upp så är det samma gamla strulpar som blivit ihop eller gjort slut.

- Bana 8, värld 3 i Super Mario Bros 3. Den med den där stora fisken som äter upp en. Jag är så jävla förbannad på den just nu.

Idag fick jag två betyg, så äntligen ramlar de in. Inte helt pjåkiga heller - B. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att B är bra. Eller att C är bra. Eller att man klarar sig om man får D. Nej förresten, om man får E har man väl godkänt? Den här betygsskalan gör mig galen.

Sen tittade vi på en engelsk dokumentär om en man som ville förlora oskulden och åkte på sex- och intimitetsskola i Amsterdam. Jag satt beredd med skämskudden, men samtidigt var det någonting rörande över hela scenariot. Jag har oerhört svårt för engelska dokumentärer, åtminstone de som femman och trean köper in. Kretsar ofta kring teman som dvärgar, sex, udda sex, överviktiga människor, feeders, sexhotell, människor som pruttar hela tiden och inte kan kontrollera det, (den har jag sett två gånger). Sen har vi de brittiska städtanterna, de brittiska modetanterna som numera även tar upp size-frågan, den brittiska du-är-vad-du-äter-tanten, (lite mer hardcore än Anna Skipper, de måste bajsa i en plastlåda och sedan analyseras bajset),  och såklart min favorit, när en brittisk underklasstjej och en brittisk överklasstjej ska byta liv med varandra. Sån hatkärlek.  I byta-liv-med-varandra-programmet filmas alltid underklasstjejen i kallt ljus mot gråa, trista bakgrunder. Hon jobbar på en sunkig bar, äter korv med vita bönor till frukost, lunch och middag, bor med sin stora familj i ett pyttelitet, risigt hus. Alla röker inomhus.

Så. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna åka till London, som jag ibland får för mig att jag vill. De här realityprogrammen har liksom sänkt det önskemålet till botten.



* Förresten så ska Paul Simon ha haft Arethas röst i åtanke när han skrev "Bridge over troubled water". Jag vet inte vilken version som är bäst, egentligen.

Såhär känns min yrsel: som om jag var ett vattenpass och världen omkring mig sket fullständigt i om hyllan sitter rakt eller inte. Eller som om jag står och vippar på en bräda i vatten som flyter. Som om världen tippar baklänges. Eller framåt. Just nu ganska mycket åt sidan.

Men jag har inget annat än just yrsel. Och jag kan gå och stå och leva och göra saker. Det är märkbart men inte outhärdligt.

Jag ska försöka komma iväg till preventivmedelsmottagning imorgon, om jag hinner. Någon måste karva ut min p-stav. Jag upptäckte att yrsel var en vanlig biverkning på den, för övrigt. Men kanske underligt om den biverkningen sätter igång nu. Biverkningarna på min p-stav är helt sanslösa. Den här listan gör mig mörkrädd. Jag kan inte fatta att jag frivilligt opererat in den här skiten.

"Biverkningar
Mycket vanliga:
Acne, huvudvärk, viktökning (check), bröstspänningar (check) och smärta, infektion i slidan, oregelbundna blödningar (check).
Vanliga:
Håravfall (check), yrsel (check), depression (check), känslomässig labilitet, nervositet (check), minskad sexuell lust (check), minskad aptit, magsmärtor, illamående, gaser, inflammation i slidan, smärtsamma menstruationer, viktnedgång, influensaliknande symptom, värk, extrem trötthet, värmevallningar (check), smärta vid stället för implantatet, reaktion vid stället för implantatet, äggstockscysta (check).
Mindre vanliga:
Klåda, klåda i underlivet, hudutslag, överdriven hårväxt, migrän, ångest (check), sömnlöshet (check), sömnighet, diarré, kräkningar, förstoppning, smärtsam vattenkastning, urinvägsinfektion, obehag i slidan (t.ex. flytningar), bröstförstoring, mjölkutsöndring ur brösten, kramper i underlivet (check), ont i ryggen, feber, ödem (vätskeansamling/svullnad), allergisk reaktion, inflammation och smärta i svalget, snuva, ledvärk, muskelvärk, skelettsmärta.
När du använder Implanon kan blödningarna bli mer oregelbundna eller helt utebli.
Vid insättning och uttagning av Implanon kan man få blåmärken, och i sällsynta fall smärta, klåda eller infektion. Ett ärr kan uppkomma eller en böld bildas vid insättningsstället. En domningskänsla (känselbortfall) kan förekomma. Om implantatet inte har satts in korrekt kan det stötas ut eller förflytta sig. Kirurgi kan bli nödvändigt vid uttag av Implanon."


Jag ska specifikt be om att aldrig någonsin mer behöva äta hormoner. Nåja, man kan ju inte vara säker på att det här var biverkningar, de kanske hade kommit alldeles av sig själva, men orka utsätta sig.
Jag tror att jag ber om en kopparspiral. Nackdelar: svimmar av smärta vid isättandet, varje mens känns som att föda barn.

När ni gråtit klart, och vill bli tröstade. Det här är helt sant. I Sovjet kom Run DMC före färgfilmen.

Dessutom. Vad är det med alla människor som blir upprörda när deras boksamling bestånde av tragiska och "sanna" berättelser visar sig gå att ifrågasätta? Snart kommer Dave Pelzer komma ut som pedofil eller något sånt, hundratals medelålders kvinnor i mellanstora svenska städer iklädda foppatofflor kommer att storma sanningsministeriet och kräva upprättelse. Buhu. Här har de suttit på sina Ikea-soffor med en rykande het kopp te och en bit lyxig mörk choklad och grinat ögonen ur sig helt i onödan.

Vem läser böcker på det sättet? Böcker? Man läser inte forskning så, som uppenbarligen har mycket högre krav på sig. Jag kan verkligen inte förstå det här. Jag måste helt enkelt vara för hjärntvättad av postmodern kunskapsteori.

Beställ hem lite rapporter från BRÅ och grina till. Det är ett tips.


  

En sak som jag inte förstår med den här sanningen om Gömda-skandalen ... varför outa sig som kvinnomisshandlaren från Gömda, om man nu lidit så jävligt av anklagelserna i den boken? Om jag vore han skulle jag vara rätt nöjd med att inte på riktigt heta "mannen med de svarta ögonen" i passet.

För jag hade iaf ingen aning om vem han var. Nu vet jag däremot precis. Jag såg honom nyss på TV.

Den 6 oktober skickade jag in kompletteringsuppgifter till en lärare. Jag hade varit förkyld och missat två seminerier, ergo jag var tvungen att skriftligen bevisa att jag läst kurslitteraturen till de här seminarierna. Han skickade direkt ett mail tillbaka och bekräftade att han tagit emot filerna, och att han snart skulle sätta betyget.
Efter det hände ingenting. Veckorna gick. Jag skickade några mail och frågade om betygsättningen, men ville inte vara för tjatig. Jag hade ju trots allt själv varit sen.

Nu har det här hängt över mig, och som jag skrivit förut, knappast legat mig i fatet. Jag får inte registrera mig på c-kursen, och jag får antagligen inget studiemedel från CSN. (Det här löser ju sig i det ögonblick som betygen kommer in, men stressen är olidlig).

Ikväll kommer jag att träffa läraren i fråga, och därför hade jag planerat att ta upp det här på riktigt, och få ett slut på det. Men så idag, på morgonen, hade han mailat mig och undrat vart mina kompletteringar var. Va? Han hade ju själv bekräftat att han tagit emot dem, och detta var mer än tre månader sedan. Till samma kurs hade vi dessutom två examinationsuppgifter som skulle mailas in, och jag minns att han inte hade fått den ena av dem, trots att jag skickat den. (Jag dubbelkollade, jo, den var med). Den fick jag också höra om, och skicka in på nytt.

Nu ska jag kanske inte gnälla. Och jag är ledsen över att jag tjatar om någonting så långtråkigt på bloggen. Men det grämer mig som fan. Hela vårterminen, min lägenhet och min förmåga att kunna betala för maten jag äter, hänger på en skör tråd just nu. Jag skickade idag på nytt in mina kompletteringsuppgifter. Alltså borde den här härvan snart redas ut. Mailet är positivt, för nu löser det sig. Men jag vill på något sätt få rätt i det här. Nu är det jag som är idioten, nu verkar det som att jag inte skickar in saker, nu verkar det som att jag strular. Fast jag fixade det här, den 6 oktober närmare bestämt.

Sensmoralen är: var aldrig någonsin för finkänslig eller dumstolt för att tjata och vara obekväm.

Blir alltid lika glad av den här. Vilket skulle bevisas.

Börjar skita mer och mer i den här bloggen. På allvar nu. Det är ett meningslöst tidsfördriv på många sätt. Särskilt när det känns som att jag måste skriva här, oavsett om jag vill eller inte, för att behålla det mycket blygsamma antal läsare som ändå går in här. Och då skriver jag någon skit om att det är tråkigt att laga mat, bara för att skapa illusionen av rörelse. Ingen bryr sig väl om det. Även om det är ett på allvar frustrerande faktum att man kommer vara tvungen att laga mat resten av sitt liv om man inte råkar bli ekonomiskt oberoende helt plötsligt.

Men det som jag tycker borde vara intressant, det får inte en enda kommentarjävel. En löst hållen text som gav ingångar till såväl kläder som identitetsskapande praktik, som olika vårdideologiers syn på patient och personal - ingen brydde sig. Det fanns hur mycket som helst i den texten, den var som en innehållsrik tankespya, s.a.s. Kanske är det problemet, den här bloggen är för mycket av en spypåse, jag lämnar bara ett grumligt och illaluktande innehåll som folk i bästa fall pity-kommenterar. Om jag skapade lite skarpare kanter, orkade driva en tes lite hårdare, skulle någon i alla fall hata mig. Men jag har ju drivit vissa teser, och haft vissa åsikter som jag inte ryggar en millimeter från. Som lett till något inlägg om genus i språket, och en lista över de vanligaste antifeministiska argumenten och hur man gör för att låtsasrapa den som framför dessa argument i ansiktet.

Nej. Nu återgår jag till verkligheten istället. Jag har en helt förjävlig träningsvärk i armarna efter att ha satt världsrekord i spjutkast på Wii:et.

Ok. Inga betyg ännu. Ingen panik. Jag vet ju att jag är klar med kurserna och att betygen kommer att rapporteras in. Säkert innan veckan är slut. Men idag skulle jag registrera mig på C-kursen, och detta utan några inrapporterade betyg. Den gick inte. Jag får, efter mycket snack, börja på dispans. Det är ok, för jag vet att det här löser sig. Det är bara omständigheterna som arbetar emot mig.

Men sekreteraren på institutionen var väldigt ... mekanisk i sin handledning av ärendet.

Hon: Men ... du har inte några betyg. Du har inte läst.
Jag: Jo, jag har bara haft kompletteringsuppgifter som släpat efter. Jag får snart betygen, det kommer att lösa sig.
Hon: Utan betyg kan du inte registrera dig på c-kursen.
Jag: Ok, men kan jag registrera mig senare då? Jag kommer att få betygen, men de är inte inne i systemet exakt just nu.
Hon: Du har inga betyg.
Jag: Ja, ok, det vet jag.
Hon: Du måste ha betyg för att registrera dig på c-kursen.
Jag: Jag vet det. Men jag får inte tag på lärarna, vet du om någon av dem är här idag? De kanske kan skriva ett intyg att de håller på att sätta betygen eller nåt?
Hon: Om du inte har tagit poäng kan du inte få något studiemedel.
Jag: Ja, jag är redan ganska uppstressad över det. Men jag undrar bara om jag kan få registrera mig senare?
Hon: Du måste ha betyg.
Jag: Ja, och de kommer att komma, jag har blivit färdig med allt och väntar bara på att få betygen. Det här har snart löst sig.
Hon: Du måste ha betyg.

Computer says no.

Lista på saker jag ska köpa när jag får pengar, och inte måste tumma på min återstående femhundring och överväga varje inköp noga, och under förutsättningar att min sega lärare skickar in mitt betyg någon gång, så att CSN förstår att jag visst tar poäng och inte bara sitter och rullar tummarna.

- Ansiktskräm! Jag har typ jordens fetaste ansiktskräm. På sommaren är jag helt grisig i ansiktet efter att ha applicerat den. På vintern så bara sluuurp, så har en hel näve med ansiktskräm absorberats på en halv sekund. Nu är den nästan slut, således.
- Kanske ett busskort. Men jag är så snål. Så jag tänker att det snart är så varmt att man vill vara ute och gå jämt. Men då underskattar man vilka sträckor det ändå blir. (Hemifrån till jobbet, 11 km).
- Gymkort. Jag ska köpa gruppträning och spinning på det riktiga gymet, och köra styrketräningen på vårt källargym i området, för Ivan och Henrik ska börja träna där, och så kan de coacha mig att lyfta tyngre än vad jag gör annars.

Det var nog allt.

Plugghelger är de värsta helgerna. Det går inget bra på TV, "bra" tänker man. En distraktion mindre.

Men sen sitter jag där, framför The League of extraordinary gentlemen, en film jag dels redan sett, dels inte direkt älskade, men är för dagen helt hänförd. (Vad som helst, utom analskolan). När den tagit slut hamnar jag mitt i filmen om Ike och Tina, och efter det Scream 2. Jag hade lika gärna kunnat gå ut, alltså.

Utvilad är det sista ordet jag skulle beskriva min dagsform på.

Förresten kan jag inte bestämma mig angående Miss Li. Jag älskar hennes röst och hennes utseende. Men jag tycker att Oh Boy-låten är vedervärdig. Till exempel. Och i början förstod jag inte att Miss Li och Lykke Li var två olika personer, vilket försvårade ett ställningstagande. Men vad ska man tycka, egentligen.

Hur orkar man egentligen laga mat varje dag? Lunch och middag, för frukosten är fil för min del. Men det är ju så jävla jobbigt. Man gör ju ingenting annat än att laga mat. Jag sparar undan lunchportioner, jag försöker att bara laga det snabbast möjliga, jag försöker att spara in matlagningstid på alla möjliga sätt. Ändå känns det som att mina dagar är fyllda med matlagning.

Om det bara var att laga maten. Nu är man ju tvungen att diska och städa undan också. Det tar en jävla tid, särskilt om man är perfektionist.

Och nu har det här helvetet resulterat i ett jävla blogginlägg också. Kanske det tråkigaste blogginlägget ever. Måste man äta lagad mat hela tiden? Måste man äta varierat? Jag tror att jag ska koka 15 ägg ikväll, så kan jag äta knäckebröd med ägg hela veckan. Jag vill inte se en skärbräda eller en diskborste igen.

Nytt år, nya sjukdomar. Idag har jag varit yr i sju dagar. På nyårsdagen kändes yrseln väldigt naturlig. Jag låg i fosterställning och världen omkring mig gungade, det enda jag behövde göra var att blunda och koncentrera mig på att inte spy upp hotellfrukosten. De andra yrseldagarna hade också, på sätt och vis, sina naturliga förklaringar. I stil med: för lite sömn, för mycket sömn, för långt mellan måltiderna, för snabbt mellan utomhuskyla och inomhusvärme.

Men idag kopplade jag ihop yrseldagarna med varandra och tänkte tanken att: såhär yr, det ska man nog inte vara.

Eftersom jag knappt har råd att äta tomatkross, så har jag tyvärr inte råd att gå till min kära husläkare, som annars mer än gärna hade remitterat mig vidare till nya, dyra undersökningar. (Hon fick mig en gång att sitta i ett väntrum märkt "Onkologen", i en kulvert på Sankt Görans sjukhus, stärkt av en stecolidtablett, för att få genomgå en biopsi av sköldkörteln, a.k.a. en fet nål rakt genom halsen. Jag grät tills biopsiläkaren tyckte att jag väl kunde göra ett ultraljud innan det blev tal om cellprov, och så blev det. Ultraljudet var utan anmärkning, blodproverna var normala. Hela episoden var helt i onödan.)

Jag vill inte gå till henne igen. Vem vet vad hon har i kikaren för mig. Hon kommer skicka ner en kamera i magen på mig one of these days. Och detta oavsett vad jag söker hjälp för. Det krävs lite mer än konstant yrsel för att jag ska komma krypandes till hennes kontor igen. Så jag tänkte att det kanske är järnbrist. Det borde vara järnbrist. Lider inte alla kvinnor av det? Jag dricker mycket kaffe, menstruerar (gjorde nyligen) och det är vinter. Skriker inte det järnbrist? Hoppas.