Hypokondri innebär att du är övertygad om att du är sjuk eller är rädd för att drabbas av en allvarlig sjukdom, trots att du genomgått medicinsk utredning och fått lugnande besked.

Den senaste tiden har mina inbillade sjukdomar inte bara ersatt varandra. Nej, jag har snarast misstänkt minst två dödliga diagnoser åt gången. Att få veta att jag inte har livmoderhalscancer hjälpte mig inte ett skit. Oron har bara bytt fokus.

Och fast jag är så pass medveten om att den största åkomman jag lider av är livlig fantasi, så kan det verkligen ta överhanden för mig. Som i inlägget nedan. Visst känner jag mig yr, men jag har ju inte hindrats i min vardag av yrseln. Jag har inte behövt sätta mig ner för att inte ramla omkull. Jag har inte svimmat, ramlat, kräkts. Ändå är min första tanke hjärntumör. Jag vågar inte ens läsa om hjärntumörer, jag kan inte läsa ett ord om några allvarliga sjukdomar. När jag gör det känns det som att jag ska gå sönder, jag kan inte andas, jag måste fly någonstans där det inte finns någon information om någonting.

Information kan inte lugna mig, jag kan inte prata med någon om det, för jag säger aldrig som det är. (Jag skriver som det är, för det känns inte alls lika verkligt att skriva som att prata). Jag undanhåller vissa tankar bara för att jag skäms, men också för att jag är rädd att om jag säger att jag "kände en smärta vid ögat i några timmar" så kommer den jag pratar med (mamma, vårdguiden) att flämta till och skräckslaget utropa "åk till sjukhuset, nu!". Jag är så rädd för att min vetskap om mina hypokondriska drag ska förstöra min chans att upptäcka en verklig fara. Men ingenting får några normala proportioner. Jag kan inte ta att jag borde gå till läkaren om jag är yr jämt - kanske bara för att ta ett blodprov och se om jag har lågt hb. För minsta insinuation om att jag behöver läkarhjälp gör mig helt förtvivlad.

Och jag jobbar ju på sjukhus. För bara ett par år sedan skulle jag kunna påstå att jag kände väldigt stort förtroende för vården. Det var vid tillfället då min läkare hittade på att jag hade något fel på sköldkörteln, förresten. Anledningen till att jag skulle göra en biopsi av sköldkörteln var ju för att utesluta cancer. Cancer. Ett ord som jag i nuläget inte kan säga högt. Var jag rädd för cancer då? När jag faktiskt utreddes för det? Nej, inte särskilt. Jag var rädd för att behöva få en nål genom halsen. En helt rimlig rädsla. Cancer var jag övertygad om att jag inte hade. Och om jag hade det, då skulle jag kanske få operera bort sköldkörteln och äta hormoner resten av livet. Trist, jobbigt, inte önskvärt, men jag var inte rädd för det.

Sen hatar jag människor med sjukdomsinsikt som inte kan skärpa sig. Men det är tyvärr inte så lätt. Det krävs en sådan järnkoll på varenda liten tanke i mitt huvud för att förhindra att någon av dem utvecklas till dödsångest över en inbillad sjukdom. Men samtidigt orkar jag inte med mig själv. Jag orkar inte vara såhär jävla jobbig något mer. Jag förstör för mig själv och alla i min närhet. Alla mina sysselsättningar läggs på is, i väntan på att få klarhet i om någon liten smärta någonstans i min kropp eventuellt kan vara en dödlig sjukdom. Det går inte att leva så, då kan jag ju lika gärna vara dödligt sjuk, för det innebär samma upp-och-ned-vändning av tillvaron.