Jag är helt ensam igen. Fan vad tråkigt. Plus att vi har fått våra nya datorer, så nu är mitt schackspel borta. Den ligger liksom i ett litet metallkoncept, så att säga, som Henrik slängde åt mitt håll när jag klagade om att schackspelet minsann är borta. Dessutom har vi ingen flash-spelare. Egentligen kan jag ju fixa en själv, men jag känner mig så ynklig när jag är själv. Jag vägrar kunna göra det. Jag tänker vänta tills Henrik kommer hem igen.
Och förbli ovän med de nya datorerna. Den gamla hade så många fina saker. Min musik, mitt schackspel o.s.v.

Igår gick vi på stan i regnet. Jag skulle ha lite sommarkläder. Jag borde känt behovet av ett paraply istället, men icke. Jag provade nästan allt på Gina Tricot, affären för fattiga människor, (som undertecknad förhoppningsvis bara tillfälligt kan sålla sig till).
För 350 kronor hade jag tre klänningar och ett par tights som man kan ha till klänningarna på kvällarna, när man är på landet och säkert fryser jättemycket. Det kändes så fint och så billigt. Och om någon säger "Ha! Du handlade på Gina Tricot!" så säger jag bara "Jaså, hur vet du det? Kanske för att du är där varje dag och har lagt hela deras utbud på minnet! I ditt ansikte!". Men sen kommer det där trycket som de envisas med att sätta utanpå kläderna, vid nacken, att avslöja mig. Vilken tur då, att jag är alldeles för mogen för sånt där.

Och imorgon ska jag klippa mig. Det ska bli skönt. Mitt hår gör just nu att jag ser ut lite som en a-lagare.

Veckans storhandling:
Vi bestämde oss för att åka till Willys, som vanligt, fast i Täby den här gången.
I Hallonbergen är det liksom ... för många barn. Det är barn och barnvagnar överallt. Varje familj har ungefär tretton rabiata och bångstyriga ungar där som klättrar i hyllorna och ligger längs gångarna och springer in i saker. Och jag får huvudvärk och hjärnsläpp i sådana miljöer, vilket leder till felköp. Som t.ex. femton burkar passerade tomater, istället för krossade, av oätligt märke. Eller tre kilo frysta haricot verts eller brysselkål eller något sånt.
Jag köpte iaf blockckoklad och kakao, för jag ska göra chokladmuffins. Sedan gick våra ägg nästan sönder för att den uttråkade Täbybruden som satt i kassan totalt saknade finess. Då blev jag arg, och sedan var jag det tills vi kom till Oskar, lånade en lång sladd till vår nya dator, (jag vet faktiskt inte vad det är för sladd och vad den gör, jag är pinsam), och fick reda på att huset på Gotland ÄR utrustat med kaffebryggare. Då blev jag väldigt glad och lättad. Jag måste kunna få kaffe, annars känns livet tomt och innehållslöst.
Jag tänkte göra en plåt med kladdiga chokladmuffins, nästan lite som kladdkaka, och sedan spritsa över grädde lite tjusigt och ha körsbär på toppen. Eller nonstop. Eller strössel. Sedan tänkte jag göra en annan plåt som ska vara lite mer som morotskaka fast muffins, med rivna morötter, hasselnötter, kokos och philadelphiaost.
Jag tänkte göra en plåt med vita chokladmuffins också. Men, vi får se. Jag kan ju inte baka hur jävla mycket som helst. Det blir ju löjligt. Särskilt eftersom jag bakar dem mest för dekoration, jag är inte så mycket för sötsaker, tycker mer om riktig mat.

Det var ganska skönt på mitt jobb idag. Precis lagom mycket att göra, och trevliga patienter. Då är det faktiskt riktigt kul. Ibland glömmer jag att det kan vara det också.
Jag läste om en indisk läkare som låtit sin femtonåriga son utföra ett kejsarsnitt på film, för att de skulle komma med i Guiness rekordbok. Smart. Och vilken idiotisk människa lägger sig under en femtonårings darriga kniv för att förlösa sitt barn? Eller var hon sövd och omedveten om det hela? Båda sätten är ganska vidriga. Men jag hittar ingenting mer skrivet om det just nu.

Överlevde midsommaren, och jag lyckades ta mig till jobbet i anständig tid och allt. Är ganska stolt. Jag menar, på midsommarafton hade vi trots allt en bag-in-box som jag drack mer än jag borde från.
Idag fick jag tokspel när min lönespecifikation kom. Det är en kombination av många räkningar och dåligt med pengar som gör mig väldigt illa berörd. Pengarna jag får nu jobbade jag ihop under maj, och då pluggade jag heltid, och jobbade alltså inte alltför mycket. Ändå tog jag alla chanser jag kunde att få jobba. Jag jobbade snäppet mer än jag egentligen hade tid med, just med mitt psykiska välmående den 26 juni i åtanke.
Men, det spelar ingen, eller en väldigt marginell roll, för efter alla nödvändiga betalningar, (hyra, mat, busskort, räkningar), har jag cirka 400 kronor kvar att leva av. Det är ju helt sjukt tråkigt. Jag behöver ju nya sommarkläder och en ny mascara. Och drinkar och pocketböcker. Lägenheten behöver en matta och en lampa.
Sen kom jag på att mitt underbara sparkonto är relativt välfyllt. Det tar visserligen emot att röra de pengarna, men det var för en sån här vansinnigt tråkig sommarmånad jag sparade pengar öht.
Och nästa månad är problemen borta. För då har jag inte alls en massa räkningar, och dessutom mycket, mycket mer pengar. Det stör mig lite. Dålig fördelning.

Jag försöker att bestämma mig för vad jag ska göra av 80 guldiga muffinsformar istället. Jag funderar på chokladmuffins med spritsad grädde och körsbär på toppen.

Nähä. Inget picnicväder idag heller. När ska det bli min tur? Imorgon blir det jobb igen, och sedan hela midsommarhelgen. Jag har valt det själv, så jag får stå ut med det. Vi ska ha lite middag hemma på midsommarafton, men jag måste lägga mig tidigt. Nästa år ska bli den första midsommaren i mitt vuxna liv när jag inte jobbar. Förresten finns det en midsommar då jag inte jobbade. En av sju år som jag jobbat.
Jag ringde till den enda chefen som inte redan gått på semester och försökte förhandla mig till att börja sent på midsommardagen. Jag sa att jag kan komma tolv, eller inte alls. Då föreslog hon, som en kompromiss, att jag skulle komma nio. Slutligen avgjordes frågan med 10.30. Jag berättade att jag jobbat sex av sju midsomrar, nej, jag sa att jag jobbat sju på raken. Att det var ett misstag att jag bokats på midsommardagen i år, och därmed inte borde ha någon skyldighet att komma in. Jag gör det bara för att vara snäll, och för att det ändå blir jag som får jobba livet ur mig dagen efter. (På mitt jobb är det nämligen fullt möjligt att bara skriva upp ett namn, vilket som helst, i en schemapärm, utan att informera vederbörande, och sedan är det den personens plikt att på ett magiskt vis känna till att den ska jobba, och sedan när den inte dyker upp, får man ringa och vara upprörd).
Känner mig därför som en dörrmatta, mer än tidigare, när en vilt främmande människa lyckas få mig att gå med på en så förnedrande deal.
Nej. Nu måste jag på allvar prata skit om mitt jobb, så därför blir det en upprörd promenad med Henrik.

Åh, jag är så stolt. Igår spelade jag och Henrik återigen schack. Bara det att den här gången var det tydligt att jag blivit så jävla mycket bättre på det. Henrik trodde att han skulle förlora, men så gjorde jag iaf ett misstag så att han vann.
Men ändå, han har spelat schack sen han var liten och varit med i turneringar. Jag har spelat i någon vecka. Det måste vara bra, på något sätt.

Vi har köpt en grill, jag har tränat, jag har jobbat, jag har haft horribel mensvärk. Nu vill jag helst bara sova.

Jag fick vg på tentan, det är nu bekräftat. Vg på hela kursen också. Jag kände mig brilliant i fem minuter.
Är ledig idag. Det var meningen att Henrik också skulle vara det, men han måste sitta och bokföra hela dagen, det är något viktigt inlämningsdatum för företag imorgon, eller nåt. Så var det med det.
Jag har numera jättetråkigt. Jag spelar schack mot en femåring som är dum i huvet.

Jag kom att tänka på mitt jobb, det vill säga platsen där jag kommer spendera mesta delen av sommaren.
Mitt jobb är befolkat av människor som gillar att sätta upp felstavade lappar överallt. Förutom felstavningarna använder de sig gärna av fel prepositioner. Jag stör mig, inte bara för att jag är en vän av ordning, utan också för att patienterna rimligtvis känner sig osäkra på graden av vårdsäkerhet när vårdgivarna inte kan stava eller bygga korrekta meningar. Vi borde, så att säga, inte skylta med vilka nollor som är anställda på avdelningen.
Så mitt nya projekt är att korrekturläsa alla lappar och skriva om dem. Alternativet hade varit att med en röd penna korrigera fel på den befintliga lappen, så att patienterna kan se att här finns minsann något mått av självkritik.
Men så har jag funnit källan till merparten av de pinsamma lapparna. Utan att alls vara utelämnande kan jag säga att hon har ett par foppatofflor på sig jämt. Det är omöjligt att identifiera någon på mitt jobb efter den upplysningen, eftersom ALLA på mitt jobb har foppatofflor, utom undertecknad.
De har spridit sig som ebola på jobbet. Alla har eller vill ha ett par, helst i någon gräslig färg. (Jag skulle känna mig osäker på graden av vårdsäkerhet om vårdgivarna har så pass dålig skosmak, också).
Den gladaste dagen i mitt liv var när någon rödögd stackare satte upp en kvällspress-artikel på anslagstavlan om att foppatofflorna fungerade som isolatorer, gav upphov till elektriska stötar och störde sjukhusutrustning, och några dagar senare att de även innehåller något cancerframkallande ämne.
Äntligen är det dödligt och borde förbjudas att ha på sig skitfula skor!

Man kan fråga sig varför jag ens jobbar kvar där när jag nu föraktar alltihop så mycket. Men jag utgår från att jag skulle förakta alla arbetsplatser på samma sätt. Det är något hos mig, snarare än hos någon annan.

Nu ska jag antingen städa eller läsa en bok jag fick av Gillis: The case of the good-for-nothing girlfriend.

Min tenta gick jättebra. Det är iaf vad jag tror. Det enda som verkligen irriterar mig är att jag inte lyckades besvara den sista frågan. Den gick ungefär: "Vad innebär distinktionen essentialism/konstruktivism i en feministisk samhällsanalys"., nånting sånt. Bla bla bla. Jag satt hur länge som helst och förstod nada. Först när jag struntade i frågan, lämnade in tentan och gick ut i solen, insåg jag mitt stora misstag. Det borde rimligtvis ha med biologiskt kön - socialt kön, kön - genus att göra. Jag led hela vägen hem, sen spelade jag hundra partier schack mot datorn och kom över det. Resten var inte så farligt, och inte en enda fråga om Wittgenstein som jag hade lagt sån möda på.

Sen dess har det varit lite besvikelser. Först skulle vi segla, men det skulle bli dåligt väder så det blåstes av. Sedan blev det inte alls dåligt väder, men vid det laget var jag istället uppbokad på jobb, så jag fick jobba i solsken, precis som jag satt inne och läste tills ögonen blödde i solskenet veckan innan. Grymt och orättvist.
Dessutom har några skumma mobilföretag belastat min mobilräkning med mystiska debiteringar som jag inte känner till. Företagen svarar inte på mail eller telefonsamtal. Och radiotjänst vill ha 500 spänn. Jag som typ bara kollar på Babewatch på kvällarna om det verkligen inte finns något annat att göra. Ska jag verkligen behöva betala så hutlöst mycket för det. Jag måste ju för fan klippa mig. Och köpa nya kläder.
Mitt senaste klädinköp: ett par dyra svarta strumpbyxor med söm bak, gick sönder första kvällen. Också en besvikelse.
Då är vi framme vid de stora missödena i mitt liv: två stycken myggbett på min högra vad utvecklades till två stycken gigantiska bölder, plus att hela det smalbenet svullnade upp och blev rött, min fot somnade p.g.a. strypt blodtillförsel, blodpropp misstänktes nästan, men nej då. Jag är bara så jävla allergisk mot myggbett, så när jag får några blir det kratrar och bölder av dem. Jag skojar inte: jag kunde inte ha mina vanliga byxor p.g.a. svullnaden. Jag hatar verkligen sommaren.
Pappa var schyst och kom och hämtade mig på jobbet när jag knappt orkade gå på mitt äckel-ben, vi skulle till ett apotek och köpa kortison men det var köer överallt, så pappa gjorde några olagliga svängar för att rädda oss undan detta. Det första jag ser efteråt är blåljuset i ögonvrån. Självklart är det en polis precis bakom oss. Så fick vi stå på Kungsholmstorg och prata med polisen och alla som gick förbi stirrade in i bilen där jag satt och önskade att jag kunde beama mig alternativt dö på fläcken. Det var en väldigt snäll polis trots allt, som inte gav oss några böter.

Igår på natten började, kanske på grund av allt otyg som händer mig, ångestattackerna igen. Jag låg och tänkte på vem som skulle sakna mig om jag dog. och kom fram till en lista på tre personer. Mamma, pappa och Henrik. Det kändes hårt att vara så oälskad och illa omtyckt. Resten skulle vara såna som skulle skriva "rip" i min gästbok på någon internetsida.
Sedan insåg jag att resten antagligen inte ens skulle märka om jag var död. Hur skulle de göra det? Det finns inget sätt för dem att få veta det om de inte såg en dödsannons. Och vad jag vet är jag den enda under 60 år som dagligen läser dödsannonserna.
Och inflyttningsfesten. Vilket enormt skämt. Vad tänkte jag på. Var jag verkligen tvungen att skicka ut bajsnödiga kort till alla, hemmagjorda kort, som ingen jävel har svarat annat än nej på hittills, det är som att jag vill förödmjukas. Det är som att lägga sig framför ett tåg. Jag ångrar mig så djupt att jag önskar att ingen ska komma alls. Om någon trots allt ändå dyker upp kommer de att få beskåda mitt misslyckade liv, avsaknaden av bekantskaper, social kompetens, in på porerna av det, och jag är faktiskt inte upplagd för någon sådan skärskådning just nu.

Nu har mitt ben börjat anta normala proportioner. Det är ju åtminstone skönt. Idag har vi tvättat flera månaders tvätt, jag har gjort en lyckad pasta, spelat ännu mer schack, druckit kaffe, läst DN, och slutat tänka på min egen död. Måste skaffa mig en plan i stil med att döda alla eller att ge mitt liv en hollywoodfilms-vändning där jag plötsligt blir snygg, rik, populär och alla andra står och gapar och förstår inte vad som händer.

Jag och Henrik har instiftat en fin tradition. Det vill säga storhandling varje vecka. Tack vare lite planering är det meningen att vi både ska ha mat varje dag och mer pengar över. Så igår körde vi iväg till Willys i Hallonbergen, gjorde ett stopp på Överskottsbolaget vid Järvanånting också. Willys är ok, men efter en promenad bland skumma konserver på ÖB kände jag att jag inte ville äta någonting den här veckan iaf. Vi kunde lika gärna åka hem, för jag har lite yoghurt och müsli, och det har funkat förut.
Det är så konstigt att lite dammiga konserver på ÖB gör mig så äcklad. Jag är ju nästan den mest avtrubbade människan som finns, på jobbet iaf. Där kan jag gå från en snittmamma som blött feta koagler till att äta blodpudding till middag fem minuter senare. Utan problem.
Förutom att jag typ aldrig äter blodpudding.

Men Willys var bättre. Mitt i alltihopa ringde Gillis, för han hade landat. Han har pluggat i Texas hela den här terminen, men nu är han äntligen hemma.
När vi kom hem till oss igen gjorde vi en sallad. Sen kopplade vi in ipodhögtalarna i köket och alternerade mellan min och Henriks ipod, spelade poker, stress, vändtia, o.s.v. med vår nya kortlek. Lite senare tog vi t.o.m. fram schackbrädet. Jag kan inte spela schack, men av någon anledning tycker jag att det är ganska kul ändå. Fast efter att Henrik besegrat mig ett antal gånger var jag skitsur och hatade schack.
Mina problem med schack är 1) att jag bara spelat schack två gånger förut, 2) jag spelar bara defensivt, eftersom jag inte kan tänka så många steg framåt, eftersom jag är så ovan.
Nu vill jag spela mer schack men Henrik är inte hemma.

Nya saker hemma hos mig: Vi har satt upp stringhyllan. Den kommer ursprungligen från min fars pojkrum i Härnösand. I den har vi numera cd-skivor. Tyvärr fick inte alla cd-skivor plats, så vi fick göra ett urval. Bland mina rök Subtonix och Raging Speedhorn allra först. Det är de två värsta skivorna jag har, förutom typ någon Burning Heart-samling som man fått gratis på Hultsfred.

Försöker att tentaplugga, och det är lite svårt av någon anledning. Det som jag läser om just nu är verkligen sjukt intressant, så jag förstår inte varför det inte fungerar att lära sig någonting.
En anledning kan vara att det finns massor att diska, och att någon verkligen borde torka golven här. Det är som att det är DÄRFÖR jag inte kan plugga.
Jag skulle t.ex. aldrig ha svårt att koncentrera mig på en engelsk sensations-dokumentär om feta människor under samma omständigheter.
Det går också bra att läsa DN från pärm till pärm fast det är stökigt. Det går alltid bra.
Idag läste jag t.ex. om en som hette Hanna Närding som skulle utforma lanseringen av ordet "snippa" för det kvinnliga könsorganet, a.k.a. fittan.
Jag har personligen aldrig saknat ett ord för min fitta, för när man var liten sa man det lite småäckliga "slida" och i skolundervisningen hette det "vagina", och sedan hette det kort och gott "fitta".
Jag förstår inte varför man, om man nu måste ha ett nytt ord, vill kalla det för någonting så mjäkigt som "snippa"? Vem fan vill ha en snippa? Det låter som en stor äcklig vårta som ens föräldrar försöker försköna genom att ge det ett gulligt namn. Meningen är att det ska vara en motsvarighet till "snopp". Men det är ju ett ord som bara är gångbart fram till sexårsverksamheten. Det kanske iofs är just till småbarn och deras föräldrar som snippakampanjen riktar sig. Men det är ändå ett väldigt töntigt ord, och att komma 2007 och gå ut med statliga rekommendationer för vad man ska kalla fittan för är också töntigt.

Dessutom har Alf Svensson, Thorbjörn Fälldin och ett gäng andra från alliansen minus folkpartiet under dagarna som gått skrivit det kanske mest förvirrande debattinlägg jag någonsin stött på. "Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel".
Jag har dissikerat inlägget flera gånger och petat runt lite, men jag måste säga att den röda tråden fattas mig.
Förstår faktiskt inte vad som är den egentliga poängen. Vore det inte lite tydligare att bara gå upp på RFSL med en yxa? Det kan väl ingen missförstå.