Min tenta gick jättebra. Det är iaf vad jag tror. Det enda som verkligen irriterar mig är att jag inte lyckades besvara den sista frågan. Den gick ungefär: "Vad innebär distinktionen essentialism/konstruktivism i en feministisk samhällsanalys"., nånting sånt. Bla bla bla. Jag satt hur länge som helst och förstod nada. Först när jag struntade i frågan, lämnade in tentan och gick ut i solen, insåg jag mitt stora misstag. Det borde rimligtvis ha med biologiskt kön - socialt kön, kön - genus att göra. Jag led hela vägen hem, sen spelade jag hundra partier schack mot datorn och kom över det. Resten var inte så farligt, och inte en enda fråga om Wittgenstein som jag hade lagt sån möda på.

Sen dess har det varit lite besvikelser. Först skulle vi segla, men det skulle bli dåligt väder så det blåstes av. Sedan blev det inte alls dåligt väder, men vid det laget var jag istället uppbokad på jobb, så jag fick jobba i solsken, precis som jag satt inne och läste tills ögonen blödde i solskenet veckan innan. Grymt och orättvist.
Dessutom har några skumma mobilföretag belastat min mobilräkning med mystiska debiteringar som jag inte känner till. Företagen svarar inte på mail eller telefonsamtal. Och radiotjänst vill ha 500 spänn. Jag som typ bara kollar på Babewatch på kvällarna om det verkligen inte finns något annat att göra. Ska jag verkligen behöva betala så hutlöst mycket för det. Jag måste ju för fan klippa mig. Och köpa nya kläder.
Mitt senaste klädinköp: ett par dyra svarta strumpbyxor med söm bak, gick sönder första kvällen. Också en besvikelse.
Då är vi framme vid de stora missödena i mitt liv: två stycken myggbett på min högra vad utvecklades till två stycken gigantiska bölder, plus att hela det smalbenet svullnade upp och blev rött, min fot somnade p.g.a. strypt blodtillförsel, blodpropp misstänktes nästan, men nej då. Jag är bara så jävla allergisk mot myggbett, så när jag får några blir det kratrar och bölder av dem. Jag skojar inte: jag kunde inte ha mina vanliga byxor p.g.a. svullnaden. Jag hatar verkligen sommaren.
Pappa var schyst och kom och hämtade mig på jobbet när jag knappt orkade gå på mitt äckel-ben, vi skulle till ett apotek och köpa kortison men det var köer överallt, så pappa gjorde några olagliga svängar för att rädda oss undan detta. Det första jag ser efteråt är blåljuset i ögonvrån. Självklart är det en polis precis bakom oss. Så fick vi stå på Kungsholmstorg och prata med polisen och alla som gick förbi stirrade in i bilen där jag satt och önskade att jag kunde beama mig alternativt dö på fläcken. Det var en väldigt snäll polis trots allt, som inte gav oss några böter.

Igår på natten började, kanske på grund av allt otyg som händer mig, ångestattackerna igen. Jag låg och tänkte på vem som skulle sakna mig om jag dog. och kom fram till en lista på tre personer. Mamma, pappa och Henrik. Det kändes hårt att vara så oälskad och illa omtyckt. Resten skulle vara såna som skulle skriva "rip" i min gästbok på någon internetsida.
Sedan insåg jag att resten antagligen inte ens skulle märka om jag var död. Hur skulle de göra det? Det finns inget sätt för dem att få veta det om de inte såg en dödsannons. Och vad jag vet är jag den enda under 60 år som dagligen läser dödsannonserna.
Och inflyttningsfesten. Vilket enormt skämt. Vad tänkte jag på. Var jag verkligen tvungen att skicka ut bajsnödiga kort till alla, hemmagjorda kort, som ingen jävel har svarat annat än nej på hittills, det är som att jag vill förödmjukas. Det är som att lägga sig framför ett tåg. Jag ångrar mig så djupt att jag önskar att ingen ska komma alls. Om någon trots allt ändå dyker upp kommer de att få beskåda mitt misslyckade liv, avsaknaden av bekantskaper, social kompetens, in på porerna av det, och jag är faktiskt inte upplagd för någon sådan skärskådning just nu.

Nu har mitt ben börjat anta normala proportioner. Det är ju åtminstone skönt. Idag har vi tvättat flera månaders tvätt, jag har gjort en lyckad pasta, spelat ännu mer schack, druckit kaffe, läst DN, och slutat tänka på min egen död. Måste skaffa mig en plan i stil med att döda alla eller att ge mitt liv en hollywoodfilms-vändning där jag plötsligt blir snygg, rik, populär och alla andra står och gapar och förstår inte vad som händer.