Jag har sytt en gardin till köket. Den blev jättefin, fast jag slarvade. Jag har inget tålamod när undertråden börjar jävlas, jag kör på okonventionella metoder, gasen i botten och sedan stryka allt till rätta.
Är ändå lite stolt över min gardin. Försökte leta upp digitalkameran så att jag kunde dokumentera underverket, men den verkar försvunnen. Måste fråga Henrik när han kommer hem från sin lunch och sin shopping.
Borde det inte vara jag som är ute på såna aktiviteter förresten?

Sen har vi fått två myrankopior. Två till är på väg, av någon anledning fick vi dem inte samtidigt. Jag lackar på sånt, när man redan fått vänta för att de ska få in dem i lager, ska man verkligen behöva vänta fyra veckor till för att få hälften av sin beställning? Hur svårt kan det vara att bara säga från början hur lång tid det verkligen kommer ta? Jag borde ringa upp Sverker Olofsson. Kanske slipper vi betala fullt pris om jag är tillräckligt bitchig.

Jag har jobbat hela helgen, som vanligt.
I fredags var jag på Erikas 27-årsfest, hade det jättetrevligt, och blev tydligen jätteberusad på en flaska vanligt vin, för jag har ingen alkoholtolerans att tala om längre. Minns att jag råkade höra Holes Malibu i bakgrunden och kände att det var dags att åka hem för att inte kräkas av jobbiga minnen utbasunerade ur högtalaren.
På lördagen vaknade jag klockan sju och fick trycka i mig diverse tabletter, fylla på mig själv med vätska, springa till bussen med hjärnan i smärtsamma konvulsioner mot tinningarna. Efter lite frukost på jobbet började berusningen återigen ta fart. Fick sitta på en innergård och röka och fokusera på någonting, stålsätta mig så att det skulle gå att jobba. Mina baksmällor är inte längre hanterbara. Tillslut var jag tillräckligt sober för att gå tillbaka in igen.
Ja, sen insåg jag att det var pingst och att jag därför har storhelgstillägg. Då blev jag genast på bättre humör över att jag trots allt släpat mig upp när jag nu mådde så dåligt.
Så: storhelgstillägg hela helgen, fy fan vad bra. Jag får skatteåterbäringen samtidigt som nästa lön, så då borde jag kunna klara att betala en hyra och betala in till vår fina matbudget. Helt klart.
Annars får Henrik kanske sälja sina fonder och då känner jag mig som en dålig flickvän. Men nu har jag faktiskt tänkt framåt och jobbat mer än jag egentligen har tid med i maj. Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv. Sen blir det ju sommar och då kan jag jobba jämt. Fast då får jag dåligt samvete för att jag aldrig är ledig, och när jag är det så är jag så trött att jag bara vill sova.

Nu ska jag göra något av ett halvt kilo nötfärs. Vanligtvis blir det biffar med nötfärs, parmesanost, balsamvinäger, kryddor och sedan inbakade hackade gröna oliver. Jag bryr mig aldrig om att spä ut färsen med mjöl och ägg och sånt, för jag är en riktig slösa. Men det vore trevligt att hitta på något annat för en gångs skull, men inte köttbullar. Så nu ska läsa recept på tasteline, för vi har ingen kokbok här ännu.

Jag hade fått pengar. Jag köpte gröna äpplen. Har tränat, hade världens huvudvärk i vänster tinning hela passet. Blödde näsblod ur vänster näsborre i omklädningsrummet. Nu börjar jag tycka att min vänstra ansiktshalva ser lite fulare ut än den högra också. Fattas bara att jag blir halt på vänstra benet och punkterar vänster lunga.
Sedan har jag försökt sminka mig och ska gå till Doors eller Anchor eller något sånt, och dricka en öl.
Ja, klockan är elva och anledningen till att jag inte har kommit ut ännu är att jag inte är nöjd med hur jag ser ut. Minsta möjliga anledning, för egentligen är det ju inte det som hindrar mig. Jag är väl lika ful som alltid. Men jag kommer ingenstans för jag vill inte egentligen.

Jag stör mina grannar med en ed banger-samling och önskar att jag vågade börja knarka.

På jobbet tyckte de att jag "strålade". Jag undrar hur det kan gå till när jag aldrig kännt sådan brist på livslust någonsin. Å andra sidan känns jobbet som ett bra ställe att vara på just nu. Inte för att jag gillar att jobba eller så, men det är ganska skönt att ha en massa saker att göra, hela tiden kan man springa iväg och göra något nytt, det tar aldrig slut. Man kommer aldrig till ett läge där man kan känna efter, om man inte tar sig en sån stund. Jag vill inte ta mig en sån stund.

Jag har städat hemma en massa också. Jag har bestämt mig för att städa helst två gånger varje vecka. En gång ordentligt, en gång bara lite dammsugare och dammtorkning, kanske våttorka golven. Jag har monterat ner köksfläkten och gjort ren den, jag fick slänga två scotch brite för att de blivit så äckliga av flott. Det var minsann dyr städning, aldrig att den förra hyresgästen kan ha rengjort den särskilt ofta. Det ska iaf jag göra, varje vecka istället för varannan som det rekommenderas. För säkerhets skull, för det kan börja brinna om den är för skitig.
Jag vet inte varifrån min städnoja kommer. Jag tror att det är för att det alltid är så rent hemma hos mamma och pappa. Kan inte hjälpa att jag avskyr att ha det smutsigt runt omkring mig. Jag har blivit en elak kontrollerande galning när det gäller städning. Jag räknar gångerna som JAG städat, jämför med när Henrik städat. Sedan kontrollerar jag det som han har diskat och anmärker på kalkfläckar, eller skrattar och frågar "har du diskat? det syns inte!". Sedan börjar jag som en maskin att prata om att det inte är någon mening att han diskar, för då måste jag ändå göra om det, så då kan jag lika gärna diska från början. Sedan ångrar jag mig och klagar på att jag känner mig som en städtant och en dagisledare. Jag får världens skulskänslor för att jag är så jävla elak jämt, det är som att jag inte kan vara nöjd, jag måste hitta felen, och sedan ligger jag och går sönder inuti, men är apatisk utanpå.
Jag önskar att jag bara kunde släppa det, det är ju inget fel på disken, den är ju ren, och det är inte bara jag som städar, men det är mest jag som panikstädar för att jag får ångest av att det inte ser ut som ett visningshem.
Sedan att vi inte har några städgrejer. Vi har bara en dammsugare och lite disktrasor. (Svamparna tog slut när jag gjorde köksfläkten. Vi har inte haft råd att köpa det just nu, men imorgon kommer lönen, och då ska jag shoppa mikrofibertrasor, sopborste och golvmopp. Kul.).

Så tänker jag att så fort vi har fått städgrejerna kommer allting att bli bra igen. Eller så fort vi har köpt plasma-TV:n och den nya soffan så kommer allting att bli bra igen. Så fort jag har sytt gardinen till köket som bara väntar på att jag ska ha råd att köpa sytråd, så kommer allting att bli helt underbart. Då kommer jag orka sätta på mig riktiga kläder, fixa till mitt hår, sminka mig, ringa till någon och vara lycklig.

Det är som att hela mitt liv bara är en väntan på att det ska sätta igång. Det är aldrig nu, utan uppskjutet till ett speciellt ögonblick när allting ska börja. Och besvikelsen när det aldrig gör det.


PS: Det var säkert fyra år sedan jag lyssnade på Accept, men ännu tidigare när jag var 17 hade jag en näst intill obehaglig fascination för Udo Dirkscnneider, jag tyckte på något sätt att det var lite läckert med en kort tysk kuk-rockare. Fan vet varför.

Jag promenerade runt och lyssnade på television personalities. Luften var helt tät av blomskräp, pollen och skit. Jag hade jättesvårt att andas, vilket var irriterande.
Det här vädret passar mig, jag hatar allt solsken. Vem fan tycker om att bländas och svettas? Det är bara folk i norden som längtar efter det.

Jag har mens för andra gången den här månaden. Jag blöder nästan hela tiden. Varje månad, flera gånger.
Jag hoppas att det ska vara cancer så att jag får dö snart. Tänkte kolla upp det lagom till vintern, så att det inte finns en chans att fixa det.
Men jag skulle aldrig ha sån tur. Dessutom ska man tydligen lukta helvete av sån där cancer. Man kan få ta bort hela livmodern. Man dör inte men får aldrig någonsin några barn. Det tycker jag vore extra kul om jag skulle råka ut för. Då skulle jag kunna tänka mig att börja se på skeenden i världen som ändamålsenliga, kanske med en bakomliggande intelligent designer.
Vet inte om cancer är min grej ändå.

Resten av dagen har jag bara legat och stirrat.

Jag försöker plugga och städa och sånt. Men jag har ingen lust med någonting. Jag vill ingenting.
Det enda jag orkade idag var att sätta mig i köket med en stor kanna kaffe och lyssna klart på min ljudbok i ipodhögtalarna. Nu har jag inget mer att lyssna på. Smart.
Jag funderade på om man kan åka någonstans skitlångt bort och plugga. Sen kom jag på att jag har lägenheten. Man kanske inte ska sticka så fort man har fått tag på en lägenhet. Man kanske borde vara glad på något sätt när man nu lyckats så bra med allt. Förutom att få någon att tycka om en det minsta. Men ändå. Skola jobb bostad pengar smak intellekt ... har jag ju lyckats med. Tycker att de flesta är idioter i jämförelse med mig, och kan sträcka mig till att tycka synd om dem. Stackars dem, de som har så dålig kapacitet. Undrar hur jobbigt det måste vara för dem.
Man kan ju nästan förstå varför ingen tycker om mig. I gengäld.

Å andra sidan tycker jag inte speciellt mycket om någon annan heller. Henrik är väl den som jag tycker om mest.
Han är den absolut smartaste, mest bildade person jag någonsin mött. Hans avsaknad av en sån där krystad moral som alla andra slänger sig med, utan att ha ägnat en enda tanke åt riktigheten i den, är det mest uppfriskande som finns.
Vi såg på ett program om två dvärgar som skulle ha barn. Deras foster fick hela tiden fick aborteras bort för att deras defekta gener, sammansatta, var livsfarligt. Vi skrattade så att vi grät. Fyfan vad de såg ut när de spelade dvärgbasket.
Jag kommer brinna i helvetet.

När Henrik också lämnar mig kommer jag nog att sticka.

Jag har levt utan internet i snart två veckor, och jag känner mig som en ny människa. Absolut inte på ett bättre sätt, utan på ett mycket sämre sätt. Jag har blivit neurotisk och stirrig, känt mig avskärmad från omvärlden, ensam och pestsmittad.
Jag har t.o.m. planerat min egen död, en raffinerad död med mycket stor tyck-synd-om-mig-potential.

Men så idag fungerade äntligen internet. Och det är ingen skillnad. Ingen som helst jävla skillnad.
Internet är helt sjukt tråkigt. Och anledningen till att jag är avskärmad från omvärlden är att omvärlden inte är intresserad av mig, för att jag är en person som inte tillför något.
Inte att jag saknar min mest effektiva kommunikationsväg.

När jag var på gula villan och firade att Henrik fått vg på sin uppsats kom det fram en jobbig, oönskad kille som satte sig vid oss och började lägga sig i allt som sades. Han fick ingen som helst uppmuntran att fortsätta, men han fortsatte likförbannat. Han försökte bara prata, ha en trevlig kväll med några främlingar och han förstod inte att de inte ville socialisera med honom.
Och då insåg jag att sådär är jag. Jag är helt oönskad, men lite för egenkär och korkad för att kunna förstå det.

Det enda jag egentligen vill är nog att avlastas från mitt psykiska illamående med hjälp av någon slags medicinering, och sedan sättas i ett rum med jättemycket böcker och stanna där resten av mitt liv.