På jobbet tyckte de att jag "strålade". Jag undrar hur det kan gå till när jag aldrig kännt sådan brist på livslust någonsin. Å andra sidan känns jobbet som ett bra ställe att vara på just nu. Inte för att jag gillar att jobba eller så, men det är ganska skönt att ha en massa saker att göra, hela tiden kan man springa iväg och göra något nytt, det tar aldrig slut. Man kommer aldrig till ett läge där man kan känna efter, om man inte tar sig en sån stund. Jag vill inte ta mig en sån stund.

Jag har städat hemma en massa också. Jag har bestämt mig för att städa helst två gånger varje vecka. En gång ordentligt, en gång bara lite dammsugare och dammtorkning, kanske våttorka golven. Jag har monterat ner köksfläkten och gjort ren den, jag fick slänga två scotch brite för att de blivit så äckliga av flott. Det var minsann dyr städning, aldrig att den förra hyresgästen kan ha rengjort den särskilt ofta. Det ska iaf jag göra, varje vecka istället för varannan som det rekommenderas. För säkerhets skull, för det kan börja brinna om den är för skitig.
Jag vet inte varifrån min städnoja kommer. Jag tror att det är för att det alltid är så rent hemma hos mamma och pappa. Kan inte hjälpa att jag avskyr att ha det smutsigt runt omkring mig. Jag har blivit en elak kontrollerande galning när det gäller städning. Jag räknar gångerna som JAG städat, jämför med när Henrik städat. Sedan kontrollerar jag det som han har diskat och anmärker på kalkfläckar, eller skrattar och frågar "har du diskat? det syns inte!". Sedan börjar jag som en maskin att prata om att det inte är någon mening att han diskar, för då måste jag ändå göra om det, så då kan jag lika gärna diska från början. Sedan ångrar jag mig och klagar på att jag känner mig som en städtant och en dagisledare. Jag får världens skulskänslor för att jag är så jävla elak jämt, det är som att jag inte kan vara nöjd, jag måste hitta felen, och sedan ligger jag och går sönder inuti, men är apatisk utanpå.
Jag önskar att jag bara kunde släppa det, det är ju inget fel på disken, den är ju ren, och det är inte bara jag som städar, men det är mest jag som panikstädar för att jag får ångest av att det inte ser ut som ett visningshem.
Sedan att vi inte har några städgrejer. Vi har bara en dammsugare och lite disktrasor. (Svamparna tog slut när jag gjorde köksfläkten. Vi har inte haft råd att köpa det just nu, men imorgon kommer lönen, och då ska jag shoppa mikrofibertrasor, sopborste och golvmopp. Kul.).

Så tänker jag att så fort vi har fått städgrejerna kommer allting att bli bra igen. Eller så fort vi har köpt plasma-TV:n och den nya soffan så kommer allting att bli bra igen. Så fort jag har sytt gardinen till köket som bara väntar på att jag ska ha råd att köpa sytråd, så kommer allting att bli helt underbart. Då kommer jag orka sätta på mig riktiga kläder, fixa till mitt hår, sminka mig, ringa till någon och vara lycklig.

Det är som att hela mitt liv bara är en väntan på att det ska sätta igång. Det är aldrig nu, utan uppskjutet till ett speciellt ögonblick när allting ska börja. Och besvikelsen när det aldrig gör det.


PS: Det var säkert fyra år sedan jag lyssnade på Accept, men ännu tidigare när jag var 17 hade jag en näst intill obehaglig fascination för Udo Dirkscnneider, jag tyckte på något sätt att det var lite läckert med en kort tysk kuk-rockare. Fan vet varför.