kvinnlighet
Den här skandalen kring 800-meterslöperskan Caster Semenya gör mig oerhört beklämd. Delvis för att det sköts så jävla osnyggt. Spekulativa löpsedlar basunerar ut hennes brist på kvinnlighet och frågar sig om hon inte är en man trots allt. Jag trodde, lite naivt, att en så delikat fråga skulle hanteras snyggare av media. (Till exempel: varför inte vänta med att skriva tills resultatet av könsutredningen fastställts?)
Plötsligt, i ljuset av hennes kropps brist på kvinnliga markörer, är hennes prestation (1.55,45) nästan omänsklig, eller åtminstone okvinnlig. Helt oavsett att andra kvinnor sprungit på samma tider och bättre, andra kvinnor som såg mer kvinnliga ut. Eller gjorde de det? Vad jag vet ifrågasattes inte deras kvinnlighet i alla fall. Så varför just Semenya?
800 meter är kanske den tuffaste grenen inom friidrotten. Du ska i princip sprinta - fast jättelänge. Enligt wikipedia om 800 meter i OS: It was included in the first women's track program in 1928, but suspended until 1960 because of shock at the exhaustion it caused the competitors. By contrast, without today's training regimes, male competitors of the day were expected to run themselves to exhaustion in competition. Min vilda gissning är att ingen aktiv elitlöperska på distansen 800 meter kommer att menstruera any time soon.
Men egentligen intresserar det här mig för att vi har på förhand bestämt oss för kategorierna män och kvinnor. Det finns inga andra, ALLA måste gå att passa in i antingen den ena eller den andra. Vi motiverar de här kategorierna medicinskt. Men medicinskt blir det allt mer komplicerat att avgöra vad som är kvinna och vad som är man. Gränserna suddas ut, kategorierna blir svårare att hålla isär, ju längre vetenskapen på området fortskrider. Det biologiska könet är precis som genus, en social konstruktion. Som Judith Butler redan konstaterat: genus är en helt onödig kategori för att beskriva det "sociala könet", könet är socialt, det är det enda kön som finns.
hundra meter
Åh vad jag älskar Usain Bolt. Kommer bli deprimerad om det visar sig att han är dopad. Undrar hur snabbt man själv skulle springa 100 meter? Det skulle vara kul att testa.
Undrar vilken löpdistans man egentligen har störst fallenhet för? Egentligen. Gud, såna här frågor gör mig galen.
suzy creamcheese - teddy and his patches
Henrik är en sportnörd av stora mått, kanske den värsta jag träffat förutom min egen mamma. Problemet är att det börjar smitta av sig på mig. Det är ok om det är VM eller EM i fotboll, eller sommar-OS. Då är det ju mass-psykos på riktigt. Man har en giltig bortförklaring, för vem gillar inte att se på en spännande match och dricka öl? Eller en kanske inte lika spännande 100 meters-final och dricka öl? Åtminstone öl-delen av konceptet?
Men nu har jag börjat kolla på längdskidor och skidskytte också. Det vidrigaste med vintersport är publiken. De står i minusgrader med fåniga mössor och hattar och så har de några jävla bjällror som de ringer i konstant. Jag får nästan alltid ett utbrott när jag hör de där bjällrorna. Det påminner mig om att människor är apor, och apor är obehagliga djur. Men förutom bjällrorna så är det, på något oförklarligt sätt, spännande. Jag kommer på mig själv med att lära mig namn och fatta sympati för vissa av åkarna. Jag är t.ex. alltid skeptisk mot Schweiz. Precis som i verkliga livet, är inte det fantastiskt?
Igår tog idrottsnördandet ett till steg, ett steg som eventuellt av nödvändighet kommer resultera i en backlash. Jag började intressera mig för handbolls-VM. Mot slutet av matchen mot Sydkorea kunde jag inte låta bli att ha ett fånigt leende på läpparna. Hurra, äntligen har vi ett handbollslandslag som går för något. Någonting precis så klyschigt, antagligen uppsnappat direkt från någon sportstudio, for genom mitt huvud.
Med anledning av detta, en favorit i repris. Fulaste landslaget från Varan-TV.
here comes the night - van morrison
Jag orkar inte fullfölja mitt löfte om en vidareutveckling på min sex and the city the movie-diss. Åtminstone inte idag.
Igår jobbade jag på kontorsjobbet. På lunchen gick jag på café, istället för att äta indiskt som vanligt. Jag åt en pasta med kyckling och läste en gammal metro från pärm till pärm. En äldre man kom in och beställde en gigantisk bit prinsesstårta. Sen slog han sig ner och började sleva i sig tårtbiten i en rasande fart. När han var klar rapade han högt av belåtelsen. Sen var min lunch slut. Jag mådde illa.
På vägen hem köpte jag några öl till matchen. Sverige förtjänade verkligen inte att vinna ändå. Jag var så jävla förbannad att jag skakade och skrek mer än vanligt. Jag blev nästan inte ens glad när de bytte in Källström, även om det i efterhand nästan var matchens höjdpunkt. Jag tänker inte säga att "Lagerbäck borde avgå" men han borde fan släppa loss lite. Och inte efter 80 minuter, utan helt grundläggande. Byta ut lite av hans favoritspelare, sänk medelåldern i landslaget, använd Källström och låt Anders Svensson sitta och nöta bänken. Jävla Anders Svensson, jag blir så jävla arg varje gång jag tänker på honom.
Som någon skrev på whoa angående Anders Svensson:
jag läste i tidningen att taco anders favoriträtt var typ nån biff av någon slag. snyggt sätt att försöka bli av med öknamnet, vi vet alla att han redan har en tacobuffe på rummet som väntar på hans tröstätande.
And that's that.
För övrigt har vår nya lägenhet renoverats om. Det är faktiskt min kära pojkvän, hans far, Oskar och lite min brorsa som stått för själva arbetet. Jag jobbar ju hela tiden numera och är inte särskilt händig, även om jag målat lite detaljgrejer på kvällarna.
Alla rum utom badrummet är nymålade, det nya golvet är nästan helt klart, (det blir i vardagsrum, sovrum, hall och arbetsrum), och alla lister är ommålade. Eftersom listerna är uråldriga och tidigare täckta av någon slags väv som är målad flera gånger om, och går fram golv till tak, kan vi inte med enkelhet plocka bort dem när vi lägger nya golvet, utan får istället lägga kvartsstavar och nya trösklar och sånt där. Det ska förhoppningsvis vara klart på måndag. Sen flyttar vi alltså in där.
Jag kan inte korrekt uttrycka min lättnad över den här renoveringen. Det såg helt för jävligt ut där när vi kom. Fruktansvärda tapeter och såna där beigemelerade plastmattor med fula fläckar i typ alla rum. Hål överallt, i alla väggar. En äcklig lukt som typ inte gick att vädra bort. Men nu när allt är ommålat så luktar det ingenting längre, och allt som var fult och anskrämligt är fint och nytt och fräscht.
Golvet är alltså ett laminatgolv, för det är billigt. Jag vet vad alla golvfittor tycker om laminatgolv, men det är det i vår nuvarande lägenhet och det är helt ok tycker jag. Dessutom får vi tillbaka pengarna på golv och färg om vi inte försökt att lyxrenovera lägenheten utan istället varit sansade i våra val. Det här blev det i alla fall:
Äh. Bilder senare. Nu ska jag upp till nya lägenheten och torka ur lådor och skåp och lyssna på någon fin playlist på min ipod.
Igår jobbade jag på kontorsjobbet. På lunchen gick jag på café, istället för att äta indiskt som vanligt. Jag åt en pasta med kyckling och läste en gammal metro från pärm till pärm. En äldre man kom in och beställde en gigantisk bit prinsesstårta. Sen slog han sig ner och började sleva i sig tårtbiten i en rasande fart. När han var klar rapade han högt av belåtelsen. Sen var min lunch slut. Jag mådde illa.
På vägen hem köpte jag några öl till matchen. Sverige förtjänade verkligen inte att vinna ändå. Jag var så jävla förbannad att jag skakade och skrek mer än vanligt. Jag blev nästan inte ens glad när de bytte in Källström, även om det i efterhand nästan var matchens höjdpunkt. Jag tänker inte säga att "Lagerbäck borde avgå" men han borde fan släppa loss lite. Och inte efter 80 minuter, utan helt grundläggande. Byta ut lite av hans favoritspelare, sänk medelåldern i landslaget, använd Källström och låt Anders Svensson sitta och nöta bänken. Jävla Anders Svensson, jag blir så jävla arg varje gång jag tänker på honom.
Som någon skrev på whoa angående Anders Svensson:
jag läste i tidningen att taco anders favoriträtt var typ nån biff av någon slag. snyggt sätt att försöka bli av med öknamnet, vi vet alla att han redan har en tacobuffe på rummet som väntar på hans tröstätande.
And that's that.
För övrigt har vår nya lägenhet renoverats om. Det är faktiskt min kära pojkvän, hans far, Oskar och lite min brorsa som stått för själva arbetet. Jag jobbar ju hela tiden numera och är inte särskilt händig, även om jag målat lite detaljgrejer på kvällarna.
Alla rum utom badrummet är nymålade, det nya golvet är nästan helt klart, (det blir i vardagsrum, sovrum, hall och arbetsrum), och alla lister är ommålade. Eftersom listerna är uråldriga och tidigare täckta av någon slags väv som är målad flera gånger om, och går fram golv till tak, kan vi inte med enkelhet plocka bort dem när vi lägger nya golvet, utan får istället lägga kvartsstavar och nya trösklar och sånt där. Det ska förhoppningsvis vara klart på måndag. Sen flyttar vi alltså in där.
Jag kan inte korrekt uttrycka min lättnad över den här renoveringen. Det såg helt för jävligt ut där när vi kom. Fruktansvärda tapeter och såna där beigemelerade plastmattor med fula fläckar i typ alla rum. Hål överallt, i alla väggar. En äcklig lukt som typ inte gick att vädra bort. Men nu när allt är ommålat så luktar det ingenting längre, och allt som var fult och anskrämligt är fint och nytt och fräscht.
Golvet är alltså ett laminatgolv, för det är billigt. Jag vet vad alla golvfittor tycker om laminatgolv, men det är det i vår nuvarande lägenhet och det är helt ok tycker jag. Dessutom får vi tillbaka pengarna på golv och färg om vi inte försökt att lyxrenovera lägenheten utan istället varit sansade i våra val. Det här blev det i alla fall:
Sen är det vitt i vardagsrummet och hallen. I arbetsrummet är det typ cappucino, (jag hatar såna här 90's färgreferenser, men jag kan inte beskriva den bättre än så). I sovrummet är det typ blå/grön/grått. Lister och lite annat är vitt.
Äh. Bilder senare. Nu ska jag upp till nya lägenheten och torka ur lådor och skåp och lyssna på någon fin playlist på min ipod.
suitcase blues - albert ammons
Min nya favoritsport är tyngdlyftning. Jag har kollat på nästan hela EM känns det som.
Jag älskar de kaxiga jävlarna som går in när alla andra har lyft sina tre, och börjar med mycket mer än de klarade. Jag älskar det. Jag älskar ryssarna som inte ger uttryck för en enda känsla. De ser lika sammanbitna ut hela tiden. Bara precis i lyften är deras ansikten förvridna. Sedan en snabb återgång från grimaserandet till ingenting. Jag älskade den där turken som egentligen kom från Bulgarien som inte hade några låsarmar och bara var råstark, som han pressade upp sig själv i rycken, jag är så sjukt imponerad, han hade ju liksom böjda armar.
Och så älskar jag kommentatorn. Han är så återhållen, men ibland blir han som berusad av passionen för tyngdlyftningen, och har i och med detta underliga ljud för sig.
Så får han SMS-frågor. Idag fick han frågan "Kollar Leif GW på europamästerskapen?" Han svarade utan att tveka att såklart Leif gör det. Då blev jag ännu mer försäkrad om vilken förträfflig sport tyngdlyftning är.
Igår kom en ännu bättre SMS-fråga. Det var Kerstin som oroade sig över att de sniffade ammoniak innan lyften, "det kan aldrig vara bra" menade hon. Jag höll på att dö av skratt. Det klart att det finns en Kerstin någonstans i Sverige som förfäras över något sånt. Jag hoppas innerligt att hon sitter och filar på en rasande insändare till någon lokaltidning.
Dessutom är jag övertygad om att jag har låsarmar. Det är lite antingen eller. Jag har cp-armar som är överböjliga. Möjligtvis är de jättebra på att låsa, möjligtvis är det helt tvärtom.
Jag älskar de kaxiga jävlarna som går in när alla andra har lyft sina tre, och börjar med mycket mer än de klarade. Jag älskar det. Jag älskar ryssarna som inte ger uttryck för en enda känsla. De ser lika sammanbitna ut hela tiden. Bara precis i lyften är deras ansikten förvridna. Sedan en snabb återgång från grimaserandet till ingenting. Jag älskade den där turken som egentligen kom från Bulgarien som inte hade några låsarmar och bara var råstark, som han pressade upp sig själv i rycken, jag är så sjukt imponerad, han hade ju liksom böjda armar.
Och så älskar jag kommentatorn. Han är så återhållen, men ibland blir han som berusad av passionen för tyngdlyftningen, och har i och med detta underliga ljud för sig.
Så får han SMS-frågor. Idag fick han frågan "Kollar Leif GW på europamästerskapen?" Han svarade utan att tveka att såklart Leif gör det. Då blev jag ännu mer försäkrad om vilken förträfflig sport tyngdlyftning är.
Igår kom en ännu bättre SMS-fråga. Det var Kerstin som oroade sig över att de sniffade ammoniak innan lyften, "det kan aldrig vara bra" menade hon. Jag höll på att dö av skratt. Det klart att det finns en Kerstin någonstans i Sverige som förfäras över något sånt. Jag hoppas innerligt att hon sitter och filar på en rasande insändare till någon lokaltidning.
Dessutom är jag övertygad om att jag har låsarmar. Det är lite antingen eller. Jag har cp-armar som är överböjliga. Möjligtvis är de jättebra på att låsa, möjligtvis är det helt tvärtom.