Dags att tala om ett lite allvarligare ämne. Det ska handla om kön i språket.

Till att börja med skulle jag vilja påstå att yrkestitlar så som läkare, lärare, tjänsteman och länspolismästare i allt högre grad uppfattas som könsneutrala, i takt med att det blir vanligare att även kvinnor innehar dessa titlar. Att kalla den yrkesutövande kvinnan för läkarinna, lärarinna, tjänstekvinna och länspolismästarinna klingar ”fel” i mångas öron och krånglar även till på grund av att de innebär en extra stavelse på slutet. Att någonting klingar ”fel” har att göra med att vi är ovana att höra orden, precis som många andra ord som vi ännu inte vant oss vid.

Tanken på att särskilja kön inom yrkeskategorier på detta sätt kan stöta på en del viktiga motargument, så som att en sådan särskiljning tar förgivet ett system med enbart två kön som inte tillfredställer den som valt att leva mer gränsöverskridande, samt att särkskiljningen skulle kunna innebära en hierarki där läkaren står över läkarinnan i status – språkbruket skulle kunna tydliggöra det som lönestatistiken redan gjort sorgligt uppenbart. Att vi låter en språklig representation av mannen ligga kvar i dessa titlar bekymrar oss däremot inte, eftersom att de är norm. Mannen är norm.

Big deal, tänker du nu. För du tänker inte på att läkare, lärare, tjänsteman och länspolismästare är den manliga formen av ett ord. Det är just det som är min poäng, vi är helt ok med att kvinnor ”upphöjs” till att kallas för den manliga formen. För en man att ”nedsänkas” till en kvinnlig form är däremot inte lika ok, och det förstår vi. Vi kramar om den känslan och låter orden få en manlig form, för den är ju även neutral för våra öron, eller hur?

Därför finns det ibland diskussioner kring vad man ska kalla mannen som valt att bli sjuksköterska, barnmorska eller dagisfröken. De här orden klassificeras mer eller mindre direkt som kvinnliga. Det faktum att det inte längre heter ”dagis” och ”dagisfröken” utan ”förskola” och ”förskollärare” alternativt ”barnskötare” kanske kan få illustrera en sådan förment könsneutral språkförändring. Vi kallar det alltså inte förskollärarinna eller barnsköterska. Bara det faktum att vi behöver diskutera vilket kön titlarna implicerar, så att någon man inte, gud förbjude, känner sig utsatt och obekväm med det nedköp i status han gjort när han tog sig an ett visst yrke, uppenbarar det här logiska glappet kring vad som är könsneutralt, kvinnligt eller manligt.

Mannen är människan, det urmått för världen att mätas från. I takt med kvinnans upphöjning till att ingå i begreppet ”människa” låter vi bli att låtsas om att vi också kallar oss för man, för mannen fortsätter trots allt att vara urmåttet. Det institutionaliseras och reproduceras i språkbruket och avslöjas i vår attityd till detsamma. De manliga titlarna låter könsneutrala i våra öron och de kvinnliga titlarna blir otidsenliga, känns ”omoderna”, luktar kön på lång väg.

Det är väl uppenbart att ämnet inte lämnar mig oberörd, utan jag blir förbannad över det. Samtidigt kan jag inte erbjuda någon tillfredställande lösning.

Förresten har jag klippt lugg igen. Allt är som vanligt. Jag har en sån jävla stor panna så jag ser ännu mer ut som en kromosomfelsmänniska utan min lugg.



Och ja. Jag kan inte se avvslappnad ut på bild. Antingen gör jag ovanstående surmin. Lite plutiga läppar och lite I don't give a fuck tror jag i min enfald att bilden kommer att utstråla. Istället utstrålar jag det mest föraktliga av allt: dumhet. Jag ser dum ut. Jag ser ut att vara tappad bakom en vagn. Och så ful då förstås, men den var ju självskriven. Dum och ful, tack ansikte, för att det är vad du genast signalerar till min omvärld.

När jag inte gör surminen gör jag andra, överdrivna miner. De här bilderna hamnar aldrig på internet, förrän nu då. Till exempel:



Men. Då kanske ni tänker att de allra bästa bilderna på mig är tagna när jag är helt omedveten om fotografen, när fotografen inte är mig själv. Så är det tyvärr inte. Så fort jag inte gör mig till ser jag fantastiskt nog ännu värre ut. Jag ser ut som om jag borde ta mig hem till där jag bor, i en annan del av Köping. Varenda bild av mig är således en besvikelse, en spark i skrevet på min självkänsla. Och de värsta bilderna är de som hamnar på facebook. Som om man inte redan ville slå huvudet blodigt mot en tegelvägg vid blotta åsynen av sin egen spegelbild, så ska man dessutom vara tvungen att vältra sig i eländet på internet. Sitta och grina medan man untaggar alla bilder. Fundera på att ta en överdos alkohol + sömntabletter. Så allvarligt känns det. Det känns som att de vill att jag ska ta tillbaka allt jag går omkring och hoppas om mitt eget utseende.

Så, detta är ett meddelande till allmänheten. Hej alla. Jag har gett upp nu. Jag erkänner: jag är ful. Jag tänker inte försöka falsifiera denna tes något mer. Därmed behöver ni inte belägga den i form av mer bildbevis.

Och förresten. Den som säger, skriver eller tänker att "åh sådär skriver hon bara för att hon vill att man ska tycka att hon ä snygg" - nej. Jag är 25 år inte 14, jag håller inte på med sånt där längre. Jag har helt enkelt kommit till den rationella insikten att jag inte är snygg enligt gänse föreställningar om denna egenskap. Jag kanske är snygg i Henriks ögon, men inte i mina egna och, låt oss inte hymla om det; inte i särskilt många andras heller.

Idag försov jag mig. Det känns lite pinsamt att fortfarande vara som ett lågstadiebarn när det gäller enkla saker som att vakna av en väckarklocka. Tack vare detta missade jag mitt seminarium och sitter med ytterligare en kompletteringsuppgift, som om jag inte redan hade tillräckligt mycket att göra. Det handlar om mentalitetshistoria och Annales-skolan, haha, analskolan som jag kallar den för. Lågstadiebarnet i mig har uppenbarligen tagit mer av mitt väsen i besiktning.

Henrik har varit jättedum mot mig. Han lurade ut mig i tron att jag skulle få äta skolmatsinspirerad lunch på Lantis på universitetet. (Skolmatsinspirerad - det är lågstadiebarnet igen!) Istället tjatade han till sig att gå på ett av HÖRS äckliga fik. HÖRS är inte benämningen på någon elakartad infektionssjukdom utan en fortkortning för typ högskolerestaurangerna eller något sånt, och de har i princip monopol på att kränga iväg ätbara grejer på universitetet. Nog för att jag är ytterst skeptisk till marknadens förmåga att förse oss med ett kvalitativt utbud, men HÖRS är inte lösningen. Jag är deras svurna fiende.

I alla fall. Idag upptäckte jag att sexan, som ett av caféerna heter, hade ditchat sin sunkiga thaimat totalt. Istället fanns där i matväg kylda portioner från Operakällaren som alltså ska värmas i microvågsugn. Eftersom den maten såg ut att vara vacuumförpackad framstod den inte som särskilt aptitlig. Men efter en titt på resten av utbudet; torra mackor, en vissen sallad, och några mystiska wraps med mismatchinnehåll, så tog jag ändå en sån där maträtt från Operakällaren. Jag menar, Operakällaren, det måste ju vara lite bättre än typ Findus provkök. En kycklingpasta kostade 69 kronor. Ok, det var ju inte så billigt. Men jag höll på att dö när tjejen i kassan pekar mot ett annat rum och säger att "microvågsugnarna hittar du där ute". Vadå, så jag ska värma den själv? Jag ska köpa en liten portion vacuumförpackad sörja för hela 69 kronor, och sen ska jag stå och köa för att få värma upp den i en microvågsugn, vars innerväggar antagligen är helt fläckiga av gamla matrester. Det måste ju vara hälsofarligt. Men framför allt är det oförskämt. När jag betalar mer än 60 kronor för mat så förväntar jag mig lite mer service än så. Har man en kundkrets bestående av studenter så ska man kanske inte köpa in Operakällarens rester.

Fan vad irriterad jag blir. Jag skulle vara bäst i världen på att förse studenter med mat. Jag vet vad studenter vill ha, de vill ha kaffe och de vill komma undan med allt så billigt som möjligt. Hur svårt ska det vara att ringa in sin målgrupp när man har lokal på fucking universitetet?

Nu tog jag ut den här ilskan på Henrik, så jag skäms lite. Men medge att det måste ses som tecken på bristande omdömesförmåga att bjuda med sin flickvän till ett sådant sjapp.

Äntligen har jag fått svar på under vilka förutsättningar världens sämsta blandskiva kan komma till. Genom att låta svenska OS-truppen välja ut sina favoritlåtar att peppas av, samla ihop dem på en skiva och ge ut den under namnet "pepp-hits!" har man lyckats med att skapa den kanske sämsta skivan någonsin. Jag är imponerad.

Låtlistan innehåller bland annat detta:
1.THE POODLES-Raise the banner
2.TINA TURNER-The best
3.CAROLA-Genom allt
4.SURVIVOR-Eye of the tiger
5.SANNA NIELSEN-Vågar du vågar jag
6.WHITESNAKE-Here I go again '87 remix
7.EUROPE-Final countdown
8.ADAM TENSTA-My cool

Jag tycker att man borde spinna vidare på det här spåret. Blandskivor och sport kombinerat kan ge upphov till oväntad humor. Man borde låta fler idrottshjältar tillkännage sina favoritlåtar och man borde sätta igång omedelbart. Jag skulle i alla fall helt klart köpa skivor som "Svenska handbollslandslagets favoritballader" om jag stod där på Statoil en galet ensam höstnatt med en lightglass som enda sällskap i denna grymma värld. Bara för att få känna mig överlägsen.
(Låten i rubriken är ett försök att sänka garden lite).

Jag fick aldrig tag på mina Chloe-skor, vilket på sätt och vis är bra: min ekonomi är inte körd i botten. Däremot hittade jag ett par högklackade oxfords på H&M men de fanns inte i min storlek, så bekymret fortsatte. Tills idag då jag ursprungligen på jakt efter en adventsstjärna, klev in i ellos magiska postorder-värld. En pågående rea fångar min blick och plötsligt hittar jag en ganska bra sko. Inte perfekt, men till förnöjsamhet för den som tröttnat på att leta.

Jag har bytt profilbild, till Schopenhauer. Jag är inte Schopenhauer, eller ens i närheten, vare sig av hans utseende eller hans geni, men jag är precis lika ouppskattad. Jag känner verkligen för honom, precis som jag känner för Herakleitos.
Jag känner för Nikanor Teratologen också, men det finns liksom ingen poäng med att göra det, för han skulle antagligen hata mig för att jag är så vansinnigt obildad. Därför är det lättare att beundra någon som för länge sedan är död och inte har någonting att säga till om.

När jag tittar på Gilmore Girls, (som jag för tillfället ser om, igen, vet nästan inte vilken gång i ordningen), irriterar jag mig så otroligt på att Rory då och då får mindervärdeskomplex och tycker att hon själv är dum eller åtminstone obildad. Det är ju lätt för henne, för hon är med i en tv-serie och manusförfattarna kan alltid se till att motsatsen snart bekräftas. Annat är det för människor som mig själv. När man väl har insett hur okunnig man är kan man nästan inte komma ur situationen, för det vore en övermäktig uppgift att tillgodogöra sig allt det man menar sig sakna. Det är ju inte direkt som att ha missat ett kapitel i en gymnasielärobok. Det är ju att ha missat världsandens utveckling, om man nu tror på en sådan.
Inte för att man år 2008 kan ha en rimlig förväntning på att kunna gå igenom all lärdom there ever was, varför jag undrar om inte medeltiden hade varit en ganska lagom tidsålder att leva i, trots allt. Vi måste slå ner innan boktryckarkonsten och innan Bysans fall, i Europa, kanske i Frankerriket (jag har för mig att Karl den store hade en del bildningsambitioner för sitt folk), och gärna födas till en man. Att det här inte kan bli gjort känns som en stor sorg.

Nu måste jag ju vara selektiv, och välja vad jag ska lära mig. Men jag kanske väljer fel och sen sitter jag där i en diskussion och bara "Hehe, Aron, du menar Sartres typ kompis? Inte läst något av honom, hehe". Som en jävla idiot, vad ska jag säga till mitt försvar? "Jag är mer inne på Frankfurtskolan". Men det är inte ens sant. Jag är bara framme och duttar lite på allt, och lär mig ingenting egentligen. Jag lär mig bara massa namn och ytliga genomgångar av vilken filosof som tänkt vad och ungefär när. Jag vill lära mig, både brett och djupt, men jag har liksom inte tid. Nu är jag inne på idéhistorian, men liksom what about litteraturvetenskap? Och språk! Jag ligger verkligen efter. Jag började på latin men det var inte ens kul.

Dessutom är en klassisk bildning inte längre uppskattad. Arbetsgivare vill bara ha personer som sållat ut all kunskap till det enda som är absolut nödvändigt för arbetet (för att det är tidssparande, så kan man genomgå ett färdigt utbildningsprogram på tre år). Kunskapen ska vara praktisk och inte teoretisk. Men eftersom praktisk kunskap generellt ses ner på så hyvlar man av de teoretiska ämnena och får yrkesutbildade akademiker, perfekt avvägda för att möta arbetsmarknaden. De må vara oförmögna att sätta in sina kunskaper i ett större sammanhang eller brista i teori, men det skiter väl marknadskrafterna i (för det mesta).

Om resonemanget ovan stämmer så har jag ingen anledning att sukta efter en klassisk bildning förutom för att tillfredställa min egen fåfänga. Då har problemet upplösts.

Men sen har jag inget annat intresse. Jag tycker inte att det är intressant med arbetsgivare, arbetsmarknad, arbete. Jag känner inte för det alls. För mig är det lika ostimulerande att vara ekonom som att sitta i en kassa. Den enda poängen med det är att tjäna pengar för att kunna äta mat och bo någonstans med tak och element, dricka en öl då och då. Jag kommer aldrig trivas på ett jobb, för att jag likt Herakleitos avskyr människor och för att jag likt Schopenhauer negligeras av andra människor, varför det inte gör mig någon större skillnad var jag jobbar.

Här kom alltså ett till långt och osorterat ångestvrål, som jag egentligen inte vill ha sagt någonting med. Eller har jag sagt att tillvaron är meningslös? För det är den, det är bara ett tidsspann fram till döden, fyllt av tristess, kvävda förhoppningar och misslyckanden. Och det största skämtet ut av alla är att vi är rädda för att dö, och innerst inne tror att världen berövats en viktig komponent i och med vår bortgång. Ha.

Jag har budat till mig en sminkväska. En sådan har alltid saknats mig. En stor sminkväska till en ful människa.

Den nya, heta dissen: ta bort folk som vän på facebook. Den är väldigt smidig. Tyst och behändig.

Eller, det kanske inte ens är en diss? Jag kanske bara råkar ut för människor som vill vara väldigt sanningsenliga med sina vänner-listor på internet? Den måste utgöra den perfekta representationen av de verkliga förhållandena. Har man inte pratat med varandra på ett tag så är man förstås totala främlingar för varandra. Jag tänker överföra det här konceptet till det verkliga livet. Jag kommer att se förvånad ut och utbrista "Vi har nog aldrig presenterat oss för varandra, hej, jag heter Sofia, trevligt att träffas" om tillfället ges. "Jaha, vi har setts förut, det var intressant, jag raderar nämligen alla minnen av personer som inte ingår i mitt dagliga umgänge".

Över till ett glättigare ämne: hudvård. Jag önskar att jag var kemist eller åtminstone kemistuderande, så att jag kunde konfrontera de där damerna i vita rockar på Åhléns gatuplan med lite tuffare frågor än "jaha, så kollagen är bra för mig?", varpå de svarar "ja" och sen är diskussionen över.

Om man som jag är hyfsat övertygad om att de flesta skönhetsprodukters påstådda verkningar är kvalificerad bullshit är det väldigt sorgligt att man bara kan gå runt med den misstanken i tysthet. Vad är en kräm? Det är en emulsion, det fick jag lära mig på högstadiekemin, det vill säga fett och vatten. Självklart någon bakteriedödande komponent också, annars skulle man väl gå omkring med variga infektionsbölder i hela ansiktet efter ett tags krämanvändning. Och det huvudsakliga syftet med min egen krämanvändning är att jag inte ska bli helt torr, särskilt på vintern. Där har jag ju en jättebra utgångspunkt för krämvalet: jag vill ha någonting som består av fett och vatten och någonting bakteriedödande. Det borde ju kvalificera de flesta krämer.

Men tanken på att det kanske finns små forskarteam ute i världen som arbetar febrilt på att komma på lösningar på allsköns hudproblem gör det hela svårare. Tänk om det finns en kräm där ute som är perfekt? Som skulle kännas som siden och absorberas av huden på en hundradels sekund. En veckas användning och så skulle omvärlden stöna av vällust och bara "lyster!". Lyster är ett sånt där ord som schampon och hudkrämer helst bör associeras med.

Det är verkligen den postmoderna världens alkemi det här. Hoppfull, skamlig och fåfäng.

Näst efter att själv göra slut är en av världens värsta upplevelser när ett par man känner gör slut. Det är som att en liten värld går under och aldrig mer kommer tillbaka. Jag avskyr det. Och nu har det hänt mig. Det är så hemskt.

Det får det mig att tänka på hur det känns att bli dumpad.
Den första tiden är så vidrig. Man vaknar upp på morgonen och har i sömndrucket tillstånd lyckats glömma bort att det hänt, så att man slås av det om och om igen.
Och hur man upptäcker att hela staden är besudlad av minnen, för man har ju såklart lyckats vara överallt så att varenda plats är ett "senast jag var här var jag med honom". Man måste nästan göra om allting fast själv eller med en kompis, bara för att göra nya minnen och tränga tillbaka de gamla.
Och allt jobbigt spel, att gå ut på krogen och försöka lura sig själv och omvärlden att man är helt ok med allt och över det, och att man kollar efter andra. Fast alla andra är såna jävla idioter, så det slutar med att man sitter och pratar med en kille som säger någonting i stil med: "tjejer kan ingenting om musik, å själv gillar jag red hot chili peppers" och sen går man därifrån och han är helt surprised att man inte kastat sig i hans armar eftersom han ser sig som en sån gudagåva. Istället går man hem och börjar fundera på varför man lyckats slarva bort den enda vettiga människan i hela världen och tänker tankar som att resten av mitt liv kommer jag att vara ensam om jag inte vill dela mitt liv med en person som har en IQ på 85 och tycker att Spelet av Niel Strauss var världens bästa bok, och fortfarande tycker att Metallicas Black Album är den bästa skivan i världen, för att det blir högstadiet all over again. Så man kan lika gärna dö för man har redan fyllt sin kvot av lycka.

Jag vill liksom aldrig mer i hela livet bli dumpad eller ha såna där problem. Inte för att någon vill det, men just jag orkar inte det. Jag kommer inte ta mig igenom en till sån där period.

Ett nytt lågvattenmärke i bloggen: skunkformulär och youtube-videos för hela slanten kommer det kännas som efter detta.
Men det här är så bra. Toy Dolls - She goes to Finos.

VAD GÖR DU JUST NU: Funderar på om jag ska gå med pantflaskor till ICA och köpa en Cola Light att pressa lite lime i, ELLER om jag ska ramla ner i soffan och kolla på dagens femte Gilmore Girls-avsnitt. Livet är fullt av möjligheter!

ÄR DU PINSAM PÅ FYLLAN: Absolut! Jag gör bort både mig själv och andra. Står och dreglar och hänger över någon och försöker prata om att vi ska hylla trummaskinen, eller någonting annat, (ofta musikrelaterat), och så brukar det dyka upp bilder på Facebook efteråt och då gråter jag alltid och kastar saker omkring mig tills Henrik tröstar mig och untaggar mig på alla bilderna. Henrik är alltså min pojikvän, inte min personliga assistent. Men vi kanske borde höra av oss till kommunen om det där.

ÄR DU BLYG: Jag var blygare förut. Men ja, ganska.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG: 12-tiden. Jag älskar att inte ha någon tid att passa.

NÄR KRÄKTES DU SENAST: Det var nog ett år sedan. (?)

VARFÖR HÅNGLAR MAN: För att man har HIV men tycker att kondom är som att "äta kola med papperet på".

VILKEN LÅT LYSSNADE DU SENAST PÅ: Jag lyssnade på Slayer, Hell Awaits-skivan.

BOR DU I STHLM, GBG ELLER MALMÖ: Jovars.

HAR DU SAGT "JAG ÄLSKAR DIG" TILL NÅGON IDAG: Ja! Varje dag.

KYSS PÅ FÖRSTA DEJTEN: Ja helst av allt knullar man ju också på första dejten, om man inte har HIV och tycker att kondom är som att "äta kola med papperet på". I så fall ska man nog ligga lågt. Men seriöst. Jag hatar såna där principer som typ "på tredje dejten är jag redo för lite french kissing - inte innan dess". Så jävla ospontant och osexigt. Har man såna principer kommer man att köpa böcker med titlar som "Tantrasex for dummies" eller "Så kryddar du ditt sexliv" lagom till ettårsjubileumet.

VAD TYCKER DU ÄR ÄCKLIGT: Levergryta, och dermoidcystor.

VEM FICK DU SMS IFRÅN SENAST OCH VAD STOD DET: Från jobbet. De ville att jag skulle jobba. Men jag kunde inte just den dagen.

VEM RINGDE DIG SENAST: Dolt nummer.

LÄTT ATT FÖRFÖRA DIG: Nej, jag märker inte sånt där.

HUR SVARAR DU I TELEFONEN: "Hallå" (Fy fan. Jag svarar typ likadant som resten av Sverige. Nu måste jag dö.)

VAD HAR DU FÖR INTRESSE: Kläder, väskor, skor, musik, öl, filosofi och idéhistoria, seriemördare, film, sydstaterna, mat, rita, internetz, kaffe.

VAD SKA DU GÖRA IMORGON: Det är fredag imorgon. Jag tror att jag ska gå upp sent, duscha, dricka kaffe, gå över till biblioteket och lämna tillbaka en bok, ringa Emily och kolla om vi ska göra något. Annars ska jag göra klart en skoluppgift. Kanske åka in till stan och leta efter sånt där papper som man tapetserar skafferiet med. Jag vill ha rött och bardotrutigt. Henrik har sagt nej, men jag tycker verkligen om tapetserade skafferier.

HAR DU FINT HÅR: Jag har ett bad hair year.

VAD HAR DU ÄTIT IDAG: Kycklingfajitas. Det blev helt sjukt gott.

TV-SPEL: Guitar Hero.

VAD SKA DU GÖRA NU: Ringa Henrik och kolla om han kan köpa Cola light på vägen hem.

Jag har cravings efter läsk, men jag orkar verkligen inte gå och handla. (Plus att jag äger ungefär fem kronor tills klockan tolv i natt). Det bästa vore om Coca cola light lime fortfarande fanns. Det var den bästa läsken. Jag har visserligen massor av lime hemma, så om jag köper vanlig Cola light kan jag bara pressa i lite lime, men det är inte samma sak med färsk lime! Det måste vara det där limesmakmedlet, det är det enda som duger.
Plus att det står två flaskor med "läsk" i kylen som folk glömde i samband med festen. En Schweppes Russian och en "Bitter Lemon"-nånting. Jag funderar på om jag ska prova ett glas ändå. Det är ju nästan läsk. Men samtidigt är det ju verkligen inte det. Så det enda de här flaskorna bidrar med till mitt liv är att sukta mig. Det är så nesligt.

(Jag har aldrig använt ordet nesligt förut, tänk att jag har såna ord. Jag går runt med dem i det tysta och det är bara i bloggen som jag verkligen kan ge utlopp för mitt mobbade ordförråd. I min förra blogg använde jag uttryck som "slut å sötebrödsdagarna". Jag tror att det var då det började gå utför.)

Veckorevyn.com ger mig en till färdigformulerade-alternativ-plåga. Det ligger en riktigt ond person bakom de här.

Ser du på Desperate Houswives?
- Ja, hemmafruarnas mörka hemligheter förgyller min tisdagskväll.
- Ja, i pauserna på andra tv-program.
- Ibland, när jag hinner.
- Nej, har inte kanal 5.

Jag skulle vilja svara: Nej. Bara. Det räcker kort och gott så.
Men till mitt "nej" vill jag inte ha en lam ursäkt om att jag inte kan se på just den kanalen. Jag kan se serien, jag bara vill inte. Det är som att en kille som jag inte gillar frågar ut mig, och jag skulle svara "nej, jag har pojkvän". Som om jag genast hade gått ut med honom om jag inte hade pojkvän, och det intrycket vill jag inte ge.
Till mitt Nej kan det däremot tillfogas andra anledningar som att "jag blir galen av den idiotiska berättarrösten" eller "än är jag inte helt hjärndöd". Om man nu måste lägga förutfattade meningar i svarsalternativen.

Igår. Plötsligt hände något. Under en svindlande kort stund, en sekund, några sekunder, förnam jag en känsla eller insikt eller kanske ett kall. (Hur ska jag kunna veta vilket? Jag är ju en modern människa). Jag kände att jag förstod Judith Butler.

Först så bara "åh nej, genus, nej jag menar åh nej, post-genus, här kommer queerteorin, ska vi dekonstruera språket, ska vi ha performativa kön-and-what-not". Jag ville dö innan jag satte igång att läsa henne, för jag tänkte att nu blir det svårt. Nu kommer jag sitta här med min medelmåttiga hjärna och försöka banka in svåra begrepp. (Man märker i förra inlägget att jag tror att jag och Forrest Gump ligger på samma intellektuella nivå).
Sedan läste jag och sedan ville jag krypa upp i Judith Butlers famn. Hon är typ en dvärgväxt retorikprofessor i pottfrisyr och för stor kostym. Hoppas att jag inte missar någon annan viktig varibel i hennes identitet med den beskrivningen. Nu låter det som att jag är sarkastisk, men jag är alltid beyond sarkastisk. Jag är alltid helt allvarlig, och sedan skrattar jag åt mig själv.

I alla fall. Det klart att föreställningen om en uppdelning i biologiskt kön och kulturellt genus är meningslös. Det biologiska könet är inte fördiskursivt! Det finns också bara i kraft av diskurser. Vi kan säga att kromosomerna är si eller så, att könsorganet är utväxt eller inväxt, att hormonerna är blablabla, (öh, ja, enligt en medicinsk diskurs) men för att kunna klassificera krävs kategorierna man och kvinna och de finns inte utanför diskurserna. För att kunna säga att du är av honkön krävs att vi redan kognitivt format begreppet honkön. Det är inget tinget-i-sig-könsuppdelning som vi bara gett en språklig representation. Under antiken tänkte man ju sig en enkönsmodell - kvinnan var en inkomplett man. Uppdelningen i två kön är alltså inte ahistorisk, akulturell och för evigt sann, amen.

Slagen av denna tanke, för jag ska erkänna att jag aldrig varit så clever att jag kommit på den själv, och ändå har jag suttit och skrattat åt Descartes teckningar av människokroppen och definitivt kommit i kontakt med alla möjliga uttryck för dualismen medvetande - materia, själ - kropp, genus - kön. I alla fall: slagen av denna tanke kände jag mig som mig själv igen. Det varade alltså bara i kanske någon sekund, men det var väldigt vackert. Jag mår lite bättre nu.

Det finns verkligen ingenting som biter på min sinnesstämning. Inte ens musik och promenad, kombinationen som brukar kunna fixa alla lows, kan hjälpa mig. Jag försökte, jag går bara runt i cirklar och har en jobbig, malande ångeströst i huvudet som jag ärligt talat börjar bli rätt trött på. Det fungerar inte att vara ensam alls, för då sätter den igång. Det har gått så långt att jag utvecklat närmast en fobi för att vara ensam, för då finns det ingen som kan fungera som en rationell motpol till mina känslostormiga crazy-resonemang.

Det går som vanligt ut på att jag är värdelös intellektuellt och socialt. Och att livet i sin helhet är meningslöst. Särskilt för mig som alltså inte kan uppfylla ens någon slags minimistandard. Sen går det här runt i cirklar. Plus att jag är sjuk också. Jag är sjuk hela tiden, jag måste snart bosätta mig i en sån där plastbubbla för att jag inte klarar av att leva i en miljö som inte är totalt steril. Jag kanske har aids? Ja, det har jag säkert. Eller någon annan stigmatiserad sjukdom. Kanske lite utbränd? Alla jag känner hatar mig - nej förresten, det är inte sant. De känner ingenting för mig. Hatar - ha, där smickrar jag verkligen mig själv. Skulle jag kunna väcka känslor hos andra? Vilket stort skämt. Det är hybrisen igen. Jag tror verkligen att jag är något. Om jag hade lite rimligare förväntningar på omvärlden skulle jag kanske må lite bättre? Om jag kunde acceptera att jag är helt värdelös och helt meningslös. Då skulle jag inte tro att folk kanske brydde sig om mig och sen bli besviken varje gång motsatsen bevisas. Varför har jag ingen dragning åt att finna sanningen? Jag vill bara lura mig själv. Det gäller allt. Jag tröstar mig själv med små lögner om att jag inte är dum, inte är ful, att andra inte är likgiltiga inför mig. Jag måste ha de här lögnerna för att överleva. Jag skulle inte orka. Det är bara så, jag orkar inte med det här livet om jag måste leva helt sanningsenligt. Samtidigt är det när överrensstämmelsen mellan min lilla drömvärld och verkligheten kraschar ihop som jag mår som allra sämst.

Så är det just nu. Jag vill verkligen inte låta otacksam, för jag har Henrik och jag har en lägenhet, och jag får chansen att studera och jag behöver banta snarare än jag är i behov av mat. Så jävla fint. Så jag vet att det här i andras ögon är en disney-depression, eller en höst-depression. Och folk är jävligt duktiga på det, att förringa andras känslor. Det är alltid skrattretande när någon är deprimerad. För att ni andra är så duktiga på att rätta in er i ledet och tycka att livet är komplett när man får slicka en arbetsgivares stjärtskåra. Jag skäms för er, jag skulle aldrig vilja byta.

Det är otroligt tabubelagt att inte må bra. Visst finns det en mer-pengar-till-psykiatrin-diskussion i samhället, men det är bara för att folk är rädda för att psykiskt sjuka människor ska begå vansinnesdåd. På det stora hela är det ändå ingen som gör något annat än att titta bort och se väldigt obekväm ut om man uttrycker att man inte är lika lycklig som i en Beach Boys-sång. Mår man dåligt och vill prata med någon man känner om det får man höra att "de inte är en expert" och att man ska "vända sig till en psykolog". Den bästa är: "ring psykakuten!". Och allting som inte är rosenskimrande och glättigt ska behandlas med terapi eller tabletter. Det får liksom inte ingå i livet att man periodvis inte är lycklig, att man krisar, att man är ledsen. Det ses som någonting sjukt och onaturligt som det krävs experter för. Man tolererar det i en viss utsträckning, sen stöter man bort det. När jag och mitt ex gjorde slut var jag extremt nere och avbokade två jobbpass för att det enda jag gjorde om dagarna var att grina och jag kände mig inte i stånd att jobba. Responsen jag fick var total kyla. Det passade sig absolut inte att hänge sig åt en känsla och sörja någonting som gått en förlorad. Rätta takterna var att bita ihop och prestera. Enda undantaget: ett sjukintyg från en läkare. Det blev väldigt obekvämt för alla att jag hade sagt rätt ut att jag mådde dåligt och över något så banalt. Senare skämdes jag för att jag hade betett mig så larvigt.

Jag vet inte ens var jag vill komma längre. Inte ens med det här inlägget.

Jag fastnar ofta vid formulär, enkäter och små omröstningsfrågor med färdigutformade svar. Jag intresseras av vilka begränsningar man ger informanten genom att styra svarsalternativen. Det samma gäller för den information man blir tvungen att fylla i om sig själv när man går med i en internetcommunity. Vilket kön du har, kanske vilken sexuell läggning du har, kanske även religiös och politisk åskådning. Någon slags drop-down-menyernas strukturella tvång. Nåja. Tillbaka till omröstningsfrågorna nu.

Visst, det är för det mesta banala omröstningar som inte kommer att ligga till grund för några nya vetenskapliga rön, utan snarare de där oskyldiga frågorna på tjejtidningarnas hemsidor jag pratar om här. Men det intresserar mig alltså ändå. Det är klart och tydligt uttalat vad man väljer mellan. Men de alternativ som utelämnas har just ... utelämnats. De är inte valbara, de är icke-alternativ, och de utgör ibland små tecken på vilka vi förväntas vara och inte vara.

Idag fann jag den här på Ebba von Sydows blogg, angående konceptet "mirakelkräm":

Tror du på ansiktskrämernas reklam?
A - Jo, jag lägger gärna pengar på en lyxig och bra kräm!
B - Nja, egentligen blir man väl lurad - men jag köper det ändå!

Oavsett vilket alternativ vi väljer har vi alltså gått med på att konsumera krämerna. Det finns inte med i föreställningsvärlden (kring Ebba von Sydows bloggläsare åtminstone) att man skiter i att köpa krämen. Till och med i alternativ B, där vi vet eller misstänker att krämerna inte fungerar har vi inte slutat köpa dem. Som om krämkonsumerandet var en tom ritual. Och det är precis det jag tänker mig att det är i den bloggens målgrupp.
De är de där smarta tjejerna som äter gröt till frukost och har uppnått en perfekt balans mellan feminism och fördelaktigt utseende. De är hälften smarta, hälften snygga. De skulle aldrig i livet köpa hem ett sånt där bälte från tv-shop som genom elektriska impulser tvingar musklerna till arbete. Men de kan köpa en kräm som forskats fram av ett okänt forskarteam på ett okänt forskningsinstitut ifall en likadan kräm ramlat ur Sienna Millers it-väska. Inte för att man förväntar sig en babylen hy utan skavanker tack vare den, utan för att äga den. Själva förpackningen skulle säkert räcka, som symbol.

Den här skönhetsorienterade "vardagslyxen" som jag som kvinna prackas på irriterar mig. Jag försöker inte säga att jag är så vansinnigt annorlunda att jag inte uppskattar avkoppling, eller inte känner smaken av choklad. Men att jag skulle känna mig "lyxig" av att smörja in mig i en kräm, ha i en hårinpackning eller ha ett dyrt läppstift - det är ju helt befängt. Jag måste ha missat den dagen då då den känslan sammankopplades med de här tingen. Det vore att påpeka det uppenbara att säga att det gynnar skönhetsindustrin att kvinnor känner såhär.

Ta en myskväll för dej själv mä' ett varmt bad, några döftljus å en go' bok (ja rekommenderar allt mä sophie kinsella) och smörj in rej mä en lyxi kräm.

Jag drömde att jag hoppade från en byggnad. Mitt i hoppet kom jag på att den kanske inte var tillräckligt hög. Jag kanske inte skulle dö, bara bryta varenda ben i hela kroppen. Vilket misstag. Sedan såg jag mig själv utifrån kroppen. Jag bröt verkligen varenda ben i kroppen, (och dog), för mina ben var som jello. Jag tror att jag har inspirerats av ett CSI-avsnitt i detta.
Jag vill ha ett litet piller som man dör av snabbt och behändigt när man äter. Jag vill ha det i en burk och bära det med mig överallt. Så att jag kan bestämma själv när det är dags. Jag skulle ta det innan våldtäkt, innan flygplanet kraschar, vid besked om äcklig, obotlig sjukdom. När läkarna bara "din prognos är bla bla bla" skulle jag lyfta upp handen för att tysta dem. Ni bestämmer inte över mitt liv. Ni kan planera er jävla terminalvård för er själva. För jag tänker inte vara med, alls. Jag tar mitt piller. Jag kan krypa ner i en kista och göra det på en gång, så slipper ni paja ryggen.

Jag tror att min livslust skulle återuppstå om jag fick ett sånt piller. Om jag bara kunde vara säker på att jag fick bestämma, att jag kunde förekomma all helvetisk slump, och alla degenererade individer som antagligen är förutbestämda att ge sig på kvinnor. (Biologiskt, socialt, who cares).

Jag kom på att det inte fanns någon mening med livet typ i högstadiet. Jag har aldrig trott på en Gud, även om jag har försökt mig på "religiösa" upplevelser. I alla fall: ingenting har bitit på mig. Jag tror inte, jag saknar närmast förmågan. Jag accepterade bara att det inte fanns någon mening. Jag var inte ledsen över det. Men den senaste tiden är jag enormt ledsen över det. Inte så att jag tänker vända mig mot ett religiöst samfund eller så. Jag tror fortfarande inte, kan inte, men nu inser jag att det finns en tröst att få, som jag aldrig kan få. Jag kan gå runt i min kalla, rationella värld och aldrig få veta om mitt liv hade varit rikare, lyckligare, bättre om jag hade trott istället. Jag hade kanske varit en helt annan människa. Jag kanske hade vetat att jag skulle brinna i helvetet, men det skulle i alla fall finnas en mening, mina handlingar skulle ha räknats. Nu är de bara handlingar rakt ut i tomma intet, som ingen ser, eller hör, eller bryr sig om. Så vad är poängen? Vad väntar jag på?

På söndagkvällar får jag för mig att jag ska sminka mig för skojs skull. Till exempel prova en cool 20-tals-make up med sorgsna, smala ögonbryn, som Clara Bow. Men sen orkar jag inte. Jag ser för hemsk ut i allt. Det är inte ens roligt att försöka.

Jag kommer inte in på min mail! Det är skitjobbigt. Då måste jag maila min lärare från någon lite mindre seriös mailadress. (Jag har ett par stycken för att ha möjlighet att starta upp alternativa konton på communities, vigda åt att utgöra mitt entourage av låtsasvänner som håller med mig i allt jag säger). Men jag kan ju inte maila min lärare från typ "[email protected]" och fortfarande ha hedern i behåll.

Eller vem försöker jag lura? Vilken heder försöker jag ge sken av att fortfarande ha i behåll. Hade vi levt på medeltiden hade jag fått sänkt min nacke mot stocken för länge sedan.

Ikväll gjorde Henrik middag åt mig. Det var kanske det godaste jag ätit i hela mitt liv. Jag väger typ tre kilo mer nu. Det var värt det.

Jag har kommit i julstämning för övrigt. Lite väl tidigt kanske, men jag har faktiskt sett att det börjar säljas julgranskulor och annat i butikerna, så helt fel ute är jag nog inte. Brukar ha väldigt lite till övers för julen, eftersom jag traditionellt arbetar då och får storhelgstillägg - därför har jag inte haft anledning att bry mig om julen. Men nu känns det som att det vore trevligt att vara ledig istället, äta fet mat och dela ut julklappar. Och sjunga med i julsånger. En julspellista på ipoden och lite lagom med pynt. Kanske en glöggkväll och kanske lite pepparkaksbak. Det låter så himla trevligt. Och så långt ifrån att röja bort sin lever och ligga med ångest i två dygn.

Jag kommer antagligen vara så över det lagom till december.

Det här blir en hekisk vecka för mig. Till att börja med har jag min fest på fredag, samma dag har jag ett seminarium. Så alla förberedelser inför dessa båda storheter måste liksom hända ... nu. Min vana trogen sitter jag och sippar på ljummet kaffe och skrattar åt Viktor Barth-Krons fyndiga formuleringar på Stureplan.se's Innelista istället för att ägna annat än några skuldmedvetna tankar på min egen att-göra-lista.
Men ok, igår kväll bakade jag kakor till festen. Se där - alltid något. Jag har också kommit på fyra låtar till min fest-spellista. (Fyra! Wow.) De är visserligen så bra att de hade kunnat få gå på repeat hela kvällen, men det vore att gå emot alla konventioner på detta område och jag vågar inte chansa.

Uppenbarligen är jag i stort behov av en planering.

Tisdag (Idag)
- Läsa Sartres Svart Orfeus och Cesaires Om kolonialismen.
- Ta fram bakgrund på Sartre och Cesaire. Besvara frågor.
- Fixa spellistan.
- Ringa mamma och delegera bort lite av allt bakande inför festen. Annars: Baka livet ur mig.

Onsdag
- Åka in till stan tidigt. Köpa kakfat, klänning, kavel, en el-visp (kan vara bra, annars lär jag vara svettig och jävlig efter att ha fixat all cupcake-frosting en halvtimme innan festen börjar). Kort sagt; köpa allt som jag glömt köpa innan.
- Boka frisör. Skatboet ska väck. Jag kanske till och med hinner klippa mig på onsdag?
- Läsa Fanons Svart hud, vita masker och Saids Orientalismen. Kan jag nog göra på kvällen.
- Ta fram bakgrund på Fanon och Said. Besvara frågor.

Torsdag
- Städa lägenheten.
- Fundera över Sartre, Cesaire, Fanon och Said. (Kan jag göra när jag städar eller gör någonting annat också). Om någon känner för ett intellektuellt samtal kring dessa fyra inbjuder jag till en diskussion då. Vi skrubbar rent kakel och pratar. Ta med egen dammvippa. Om jag sätter upp en lapp med det här erbjudandet på typ Kulturvetarlinjens anslagstavla på universitetet kommer en gänglig kille i kostym med armbågsförstärkningar i mocka definitivt att ringa upp.
- Åka till systembolaget, eller delegera bort systembolaget.
- Sätta upp en lapp i hissen om att jag ska ha fest? Frågetecken, eftersom alla andra har fester utan lappar i hissen. Om jag sätter upp en lapp kanske jag inbjuder till kritik.
- Göra allt som återstår.

Fredag
- Vara i skolan mellan 10-12.
- Gå hem, göra mig iordning.
- Göra frosting till cupcakes.
- Blanda ihop bålen.
- Ta mig en lugnande whiskey

När man, som jag, lånar all kurslitteratur i den utsträckning det är möjligt, får man på köpet alla tidigare låntagares kladdiga marginalnoteringar. En gång lånade jag, i lite mer privata ärenden, en biografi om Fransisco Franco som var i det närmast fullklottrad med kommentarer till texten. Kommentarer som inte undanröjde att personen bakom dem verkligen beundrade Franco och var missnöjd med att han inte i boken framställdes som den verkliga hjälte han var. Det var utrop om att Francos meningsmotståndare var "tjocka" och direkta ingripanden i texten med okontrollerat rasande handstil: (SIC!!!), överstrykningar och nya ordval, för att göra oss efterkommande läsare uppmärksamma på vilken smörja det rörde sig om. I alla fall så gjorde det här biografin om Franco flera snäpp mer underhållande. Det är lite som att hitta en skatt, att låna en bok som någon blottat sina tankegångar i marginalen på.

Den här sortens marginalanteckningar förekom även i Freuds Vi vantrivs i kulturen. Uppenbarligen är jag inte den första att tänka:

Halvvägs igenom Freud, helt och hållet klar med linsgrytan (den var fab), och lite slötittande på TV, (vad fan har hänt med TV? Det här kan man ju inte betala pengar för!), så kunde jag förstås inte göra det jag skulle utan hamnade återigen framför datorn. Blondinbella ska sluta blogga, (äntligen, nästa person som säger att flickebarnet är så duktigt borde vara tvungen att gå om grundskolan), och jag hoppas att det kommer leda till en nytändning för bloggarna. Det som man brukar kalla för bloggosfären börjar allt mer kännas som en härsken och torkande ceasarsalladdressing (inte helt olik den som figurerar på de flesta bloggerskors salladsbladslunch), och det vore roligt om någonting med substans fick komma fram. Istället för det rådande föraktet för djupare tankegångar än typ "Stina-Lee filosoferar kring rasism" eller det klassiska "djupa" inlägget mellan varven av sallader, chailattar och handväskor, ett inlägg som oftast handlar om självkänsla och känns ctrl-c:ad ur en självhjälpsbok.

Inte för att jag tror det. Det är ju en värld av och för sextonåriga tjejer och så förstås de företag som har sextonåriga tjejer som målgrupp.

Idag var kanske världens bästa höstdag. Jag önskar att jag hade bilder för att bevisa den tesen, men tyvärr har jag en dålig pocketkamera som behöver sin risiga pocketkamerablixt i nästan alla situationer. Den kan tyvärr inte göra naturens skönhet rättvisa. (Eller min egen skönhet heller, för den delen).
Vi gick i alla fall en promenad på närmare två timmar, och stannade i Bergianska för att köpa kaffe. Vi tänkte också att de skulle ha någonting ätbart i stil med en macka. Men tyvärr fanns det bara bärpajer och franska chokladtårtor - ett litet frieri till den sockerberoende massan som förväntas vara out and about i grönområdena runt Stockholm på en söndag.

Nu ska jag ta det lugnt, läsa och bli bjuden på linsgryta som Henrik ska laga. Plus att jag har köpt asmycket kantareller som jag måste hitta ett användningsområde för.

Igår drog jag på fest. Det var väldigt trevligt. Jag träffade folk som jag inte träffat på alldeles för länge, och avslutade alltihopa med att prata om religiös tro med en taxichaufför. Det gick på en femhundring att åka taxin hem. Det var ganska dyrt att blidka min nyvunna våldtäktsnoja. Jag såg på Efterlyst förra veckan, och nu tror jag att det lurar en våldtäktsman eller åtminstone en rånmördare, i varje buske.
(Jag minns en sommarnatt för sju år sedan när jag istället för att ta den där taxin från Hässelby Gård helt sonika började gå. Jag väntade på nattbussen, men den kom inte och jag hade ett nytt band i min freestyle (old school) så jag gick hela vägen till Brommaplan tills nattbussen hann ikapp mig. Helt själv. Helt omedveten om att jag borde vara rädd och försiktig.)

Idag är jag, underligt nog, inte bakis. Helt fantastiskt. Jag verkar till och med lyckas med konststycket att släpa ut Henrik på en promenad. Så det är vad jag ska göra nu. Sen ska jag läsa ut Freuds Vi vantrivs i kulturen. Ciao.

Jag verkligen borde börja odla ett distinikt karaktärsdrag. Jag tänker på Nietzsches mustasch förstås, som förutom att vara helt sjukt jävla stor också är ett jättebra kännetecken - du kan inte missa Nietzsche som karikatyr, hur usel tecknaren än är. Annat är det med mig. Jag ser ut som fem miljoner andra tjejer med lite mörkt hår och inget-speciellt-i-övrigt. Om jag ändå hade haft en gigantisk näsa. Eller varit glosögd. Nu får jag dras med att vara dussinmänniska, medelmåtta, vem-som-helst.

Just nu borde jag verkligen läsa till mitt seminarium imorgon. Det vankas Nietzsche och Weber, och det är ju kul. Men istället funderar jag på att ta dagens andra långpromenad, för jag har lagt in tre gig på min nya iPod. Och om jag inte får gå promenaden tycker jag att jag åtminstone kan få ägna mig åt att planera nästa drag i projektet att vaska ner det bästa som hänt världen musikmässigt till 80 gig. Men världen är inte rättvis.

Mitt andra projekt är att välja ut musiken till min fest. Jag inser att jag kommer att behöva ägna mig åt en del publikfrieri. Jag vill ju trots allt inte att alla ska åka hem klockan tio för att de har blivit så deprimerade. Dessutom måste jag planera vad jag ska bjuda på i matväg. Jag bjuder aldrig på mat, som i en middag. Däremot för och efterrätter, som gärna får se snygga ut. Jag tänker mig ett Marie Antoinette-överdåd av smördegsknyten, västerbottenkex, cupcakes, tårtor, o.s.v. Som ingen orkar äta men som ser snyggt ut. Faktum är att jag borde sätta mig ner och skriva upp alla matidéer och planera hur jag ska ha tid att laga allt.

Vad som helst för att slippa göra det man måste.

Nu är hemtentan inne. Min essä om att tolka en text idéhistoriskt var ... en uppradning av floskler. Det gjorde ont i mig att behöva lämna ifrån mig någonting så ovärdigt, men jag var ju tvungen. Fritt hållna uppgifter är alltid svårast.

Så just nu slits jag istället mellan två diskussioner. Den ena handlar om Annah Björks krönika om hiphop i Stockholm City från september i år. Det är en otrolig sammankoppling mellan enstaka fall av kvinnomisshandel och våldtäkt och hiphop i allmänhet, Snoop Doggs visning av sin porrfilm i början på en konsert i synnerhet. Det finns egentligen inget rimligt sätt att bemöta någon som har så livlig fantasi. Men jag lovar att om vi köper förutsättningarna för hennes slutledning så kommer vi snabbt kunna konstatera flera musikgenres som är kvinnoförnedrande. (Och när vi väl gjort det kanske vi kan förbjuda dem också). Om Annah förde ett korståg mot kvinnoförnedrande musik i allmänhet vore det kanske snyggare om han gav sig på en lite vitare genre: hårdrocken kan nog ge ett minst lika gott underlag som hiphopen i de här frågorna. För just nu känns det mest som att hon snubblar omkring på gränsen till det rasistiska.

Den andra diskussionen förs i ett begränsat rum, nämligen ett litet forum på internet, och handlar om huruvida kvinnans frigörelse är av ondo eller inte. De enda som har någonting substansiellt att tillföra diskussionen är valtaliga män som verkligen tycker att kvinnans frigörelse är av ondo. Så långt ifrån bitches and hoes-jargongen man någonsin kan komma. De talar om att det kvinnliga är lika mycket värt, men att det skiljer sig och måste få skilja sig. Kvinnan vill vara i hemmet och ägna sig åt familjen. Men om kvinnor både har en kvinnlig essens och ges valfrihet i och med det moderna systemet - borde inte det här problemet vara obefintligt? Måste vi reglera kvinnors liv för att bäst uppfylla deras innersta önskemål?

Självklart är det (några) män som tycker så här, och som tydligast uttrycker det. (Det vore kanske en självmotsägelse om en kvinna ägnade sig åt att bevisa en tes om att kvinnans plats är i hemmet och lyckades bevisa tesen - då hade hon ju också visat sig kompetent för andra uppgifter än de husliga och i sig själv varit ett motbevis). Om det finns en kvinnlig essens har de den inte. De borde därför avhålla sig från att uttala sig om hur en sådan kvinnlig natur tar sig uttryck eftersom de inte har någon erfarenhet av den. De har inte fått sin intelligens nedvärderad, de har inte fått den mindre lönen, de har inte plågats av det straff det innebär att bära, föda och nära ett barn. Därför blir det förstås svårt att förstå varför den här frågan är så viktig för dem. Är det bara kvinnor som drabbas har de ju ingenting att frukta. Och vill dem kan de säkert hitta "den naturliga kvinnan", gifta sig med henne och låta henne vara sin hjälpreda livet ut.

Nu när jag läser källtexter på idéhistorian är jag självklart tvungen att tas med en förlegad kvinnosyn. Jag måste konfrontera problemet som uppstår när författaren menar att kvinnor inte är kapabla att förstå lika mycket, samtidigt som jag analyserar texten. (Det har jag helt klart inte mandat att göra enligt författaren). När jag inte gör mig själv medveten räknar jag in mig själv i "folket" hos Rousseau, i pronomenet "man" hos vilken författare som helst. Det är ju inte riktigt, jag tillhör inte folket och jag ingår inte i "man". I någon mån måste jag alltid ha det i minnet för att inte missförstå någonting. Känslan av att vara totalt utestängd från det som man visst är kapabel att förstå när jag läser en text av sådant slag är nästan smärtsam. Avståndet i tiden till trots. Hur ska jag förhålla mig till att dels dumförklaras och dels måsta sätta mig över texten? Om någonting ingår i den kvinnliga naturen så är det frustrationen över att behöva begränsa sig själv för att passa den för tillfället rådande synen på hur en kvinna är. Ibland undrar jag om den inte är min enda essens.

Kanelbullens dag kan gå och hänga sig. Visserligen var den igår, men i alla fall. Jag kan inte nog poängtera hur irriterad jag blir på folk, eller nej - kvinnor, som bara "åh, nu är det kanelbullens dag, YES - fritt fram att frossa!". Ungefär det här läste jag på Ebba von Sydows blogg. Som om man behövde en ursäkt för att äta en kanelbulle. Låt bulljäveln tysta mun. När inrättades kanelbullens dag egentligen? Det krävdes väl ett sådant genialiskt tilltag av caféerna och bagerierna för att få kvinnor att äta bullar i dessa tider. En fet och sockerstinn brasklapp.

Själv kan jag knappast kosta på mig en sådan kaloribomb i dessa dagar. Jag har gett mig själv en kalorigräns igen. Uppenbarligen, som man kan lista ut av ovanstående, är jag inte typen som behöver en ursäkt för att tillåta mig själv att äta. Och uppenbarligen är det inte hållbart att jag äter helt utan kontroll, för det kan gå utför och nu bromsar vi den utvecklingen här. Bra.
Jag kunde iofs baka en lätt-variant men det är ju helt meningslöst. Det är också en ursäkt. Jag håller inte på med sånt. Jag äter mat och ibland äter jag mindre av den för att kompensera för att jag är genetiskt predestinerad att bli en valross.

Nu ska jag dessutom ge mig ut på promenad i hällregnet. Jag har en regnkappa så det ska gå fint.

Åh nej - ännu en gång kunde jag inte slita mig från Debatt på SVT. Jag känner mig alltid lika äcklad efter tv-sända debatter, som om någonting besudlar både kropp och själ och det kräver en omständig reningsprocess för att jag ska bli hel igen.
Igår var inget undantag men jag kunde förhålla mig till debatten med mer distans. Plötsligt dök Sven-Otto Littorin (jag tänkte ursäkta eventuell felstavning, men i det här fallet kan det kvitta) upp på en stor skärm. Han såg bajsnödig ut med ett rosa band på kavajslaget. Det betyder att han är EMOT bröstcancer. Jag tycker att det är ett fantastiskt statement. Själv är jag ju för bröstcancer. Tycker det är skitbra. Jag försöker visa det för omvärlden genom en bjällra som jag fäst vid handleden.
Nog om detta. Han blev utfrågad av arga västgötar och tillika Volvo-arbetare och de var arga och Sven-Otto Littorin såg allt mer hjälplös och tillplattad ut, allting var i sin ordning, som sig bör när ett statsråd talar till massorna. Men plötsligt säger en av Volvoarbetarna på bred göteborgska att staten borde gå in och konfiskera fabrikerna. Jag höll på att svimma. Äntligen en riktig marxist på tv-tid! Jag åker till Göteborg på en gång, nu blir det fan revolution. För marmaarbetarnas seger! (Jag tänker inte kompromissa på den punkten. De kan väl ändå kalla sig själva för marma-arbetarna, det är en fin och solidarisk handling. Solidariteten spänner över både tid och rum).

Och jag ser mig själv, som utifrån min egen kropp, och inser att rent spontant kommer jag alltid att vara marxist.

* Göteborg och göteborgska är förstås min egen generalisering som jag fär fullt medveten om.

Jag är nyligen hemkommen från ett uppsatsseminarium med vin i personalrummet efteråt. När jag går på uppsatsseminarium har jag för vana att knyckla lite på uppsatsen i ett par minuter. Det får den att se välläst och tummad ut - det är det intrycket jag vill ge.

Vinet var gott och sällskapet trevligt. Det pratades om hur konjunktivet försvunnit ur språket och anses alltmer gammalmodigt. Ack och ve! Det fanns inte många språkliberaler i rummet, och en del av de språkkonservativa var dessutom så pass att de kunde föra sig på både latin och klassisk grekiska. Så jag finge ge mig. Jag är annars mindre vetande i ämnet men läste vid något tillfälle Fredrik Lindströms böcker och tog till mig. Där upphör mina kunskaper.
Jag fick i alla fall en förklaring till varför imperfekt inte kallas imperfekt utan preteritum. Såhär är det: det du gör i imperfekt görs och kommer så småningom att fullbordas - men i nuläget är det imperfekt - inte perfekt. Jag åt pasta igår - det är inte imperfekt, för det är fullbordat och inte i en process att bli det. Det är preteritum. Perfekt är det som har hänt. Det hade man ju kunnat lista ut själv visserligen. Varför vi nu pratade om det här istället för att prata om Schopenhauers privatliv som jag innerst inne drömde om.

I det här inlägget kommer jag att återge vad jag fick i present. Jag har ingen inspiration, så bear with me om mina vanliga litterära hjältedåd uteblir.

- En svart, matt iPod 80g. Den är tjugo gånger större än min gamla. Det är lycka blandat med prestationsångest.
- Muffinsformar.
- En muffinsplåt. Som man sätter muffinsformar i och undviker att smeten flyter ut så att man får platta muffins.
- En klocka.
- En kuvertväska som matchar klockan.
- Torrschampo. Det luktar sjukt gott. Man kan använda den som luftrenare.
- Coasters.
- En marimekko-skål.
- Jan Stenmark - Storpack.
- Nina Hemmingson - Jag är din flickvän nu.




Jag funderar också på att ge mig själv en försenad present. Vad sägs om två Frankfurt-stolar?