Dags att tala om ett lite allvarligare ämne. Det ska handla om kön i språket.

Till att börja med skulle jag vilja påstå att yrkestitlar så som läkare, lärare, tjänsteman och länspolismästare i allt högre grad uppfattas som könsneutrala, i takt med att det blir vanligare att även kvinnor innehar dessa titlar. Att kalla den yrkesutövande kvinnan för läkarinna, lärarinna, tjänstekvinna och länspolismästarinna klingar ”fel” i mångas öron och krånglar även till på grund av att de innebär en extra stavelse på slutet. Att någonting klingar ”fel” har att göra med att vi är ovana att höra orden, precis som många andra ord som vi ännu inte vant oss vid.

Tanken på att särskilja kön inom yrkeskategorier på detta sätt kan stöta på en del viktiga motargument, så som att en sådan särskiljning tar förgivet ett system med enbart två kön som inte tillfredställer den som valt att leva mer gränsöverskridande, samt att särkskiljningen skulle kunna innebära en hierarki där läkaren står över läkarinnan i status – språkbruket skulle kunna tydliggöra det som lönestatistiken redan gjort sorgligt uppenbart. Att vi låter en språklig representation av mannen ligga kvar i dessa titlar bekymrar oss däremot inte, eftersom att de är norm. Mannen är norm.

Big deal, tänker du nu. För du tänker inte på att läkare, lärare, tjänsteman och länspolismästare är den manliga formen av ett ord. Det är just det som är min poäng, vi är helt ok med att kvinnor ”upphöjs” till att kallas för den manliga formen. För en man att ”nedsänkas” till en kvinnlig form är däremot inte lika ok, och det förstår vi. Vi kramar om den känslan och låter orden få en manlig form, för den är ju även neutral för våra öron, eller hur?

Därför finns det ibland diskussioner kring vad man ska kalla mannen som valt att bli sjuksköterska, barnmorska eller dagisfröken. De här orden klassificeras mer eller mindre direkt som kvinnliga. Det faktum att det inte längre heter ”dagis” och ”dagisfröken” utan ”förskola” och ”förskollärare” alternativt ”barnskötare” kanske kan få illustrera en sådan förment könsneutral språkförändring. Vi kallar det alltså inte förskollärarinna eller barnsköterska. Bara det faktum att vi behöver diskutera vilket kön titlarna implicerar, så att någon man inte, gud förbjude, känner sig utsatt och obekväm med det nedköp i status han gjort när han tog sig an ett visst yrke, uppenbarar det här logiska glappet kring vad som är könsneutralt, kvinnligt eller manligt.

Mannen är människan, det urmått för världen att mätas från. I takt med kvinnans upphöjning till att ingå i begreppet ”människa” låter vi bli att låtsas om att vi också kallar oss för man, för mannen fortsätter trots allt att vara urmåttet. Det institutionaliseras och reproduceras i språkbruket och avslöjas i vår attityd till detsamma. De manliga titlarna låter könsneutrala i våra öron och de kvinnliga titlarna blir otidsenliga, känns ”omoderna”, luktar kön på lång väg.

Det är väl uppenbart att ämnet inte lämnar mig oberörd, utan jag blir förbannad över det. Samtidigt kan jag inte erbjuda någon tillfredställande lösning.