Lite senare än alla andra såg jag slutligen Pans labyrint. Det är den bästa film jag sett på länge. Den var snygg, spännande och sorglig. Mer begär jag inte. Vad ska jag nu se för något?

Kom på att jag måste utfärda en varning. Mot bättre vetande såg vi igår The Holiday. Jag vet inte hur jag kan förklara valet av film. Låt mig bara säga att kiosken som hyr ut filmer i vårt område är rätt liten och filmutbudet är därefter. Vi hade redan sett Resident Evil-uppföljaren. Och The Holiday verkade på papperet som godkänd underhållning. Varken mer eller mindre.

Genom hela filmen satt jag och försökte komma på vad som gått så fel. Bra skådespelare och en helt ok historia som skulle berättas. Men dialogen är så krystad att man sträcker sig efter skämskudden, och själva skådespeleriet är så vidrigt att man vill slita sitt hår. När Kate Winslet ska gråta förtvivlat dör jag inombords. Då känns det som att man hamnat mitt i klass 5a:s skolavslutningsproduktion. Likaså när Cameron Diaz gör slut med sin pojkvän. När både skådespelerskorna ska vara "förtvivlade i sin ensamhet" känns det som att de hämtat tekniken tala-för-sig-själv-för-att-vår-korkade-publik-ska-förstå-vad-som-händer-metoden direkt från Days of our lives. Kate Winslets rollkaraktär är en stor jävla mes. En så stor mes att hon aldrig kommer klara av att ge sig själv den upprättelse en hollywoodfilm helt enkelt måste ge den typen av karaktär. Så det faller också pladask. Jack Black känns ... underlig. Som om det hjärtliga leendet när som helst ska stelna, och han ska slita fram en slaktkniv och förvandla filmen till en splatterrulle. Jude Law spelar en ytterst komplex karaktär, för han är både den onaturligt solbrända pub-playboyen OCH änklingen med två barn. Buhu, så sorgligt. Jag tror ta mig fan att den karaktären bäst förklaras av en endokrinolog, jag vet inte under vilka sjukliga halter av progestron som det här fanskapet kan utvecklas.

Men det vidrigaste i hela filmen är när Cameron Diaz väljer att ditcha sitt flygplan hem och springer tillbaka till Jude Law i ett snöigt Surrey. Har funderat länge på hur man ska beskriva den här scenen. Men nu behöver jag inte det, för här är den. När hon börjar gråta i taxin är det förresten helt fantastiskt för att hon inte har fällt en tår sedan hon var femton år gammal, men nu, nu kan hon känna känslor igen! Men lägg märke till hur hon 1) fånler när hon springer, 2) stannar upp, hämtar andan och börjar töntspringa igen, och 3) stannar upp vid grinden och börjar töntspringa igen. Av kommentarerna till filmklippet att döma så är det här andra människors favoritscen i filmen. Min favoritscen är när eftertexterna börjat rulla, även om jag inte stod ut riktigt så länge.

En sista sak angående denna vidriga film är att Jack Blacks karaktär jobbar med filmmusik. Vilket automatiskt gör att man börjar lägga märke till den musik som finns i filmen. Och den känns ofta malplacerad. Den hjälper liksom till att skapa den underliga känslan av att något är fel. Så jag vet inte. Jag tror att manusförfattare + regissör + den som var ansvarig för musiken tillsammans hjälpts åt att sänka den här rullen till den absoluta bottennivån

Någon som har lust att gå på bio?



Jag var tveksam till Sofia Coppolas film av flera anledningar: dels för att jag visste att jag antagligen förväntade mig lite för mycket, och dels för att de få recensioner jag hade läst inte var hysteriskt positiva.
Men efter att ha läst DNs recension har jag ett nästan desperat sug.