Marie Antoinette igår var divine. Avsaknaden av handling eller problematik kring revolutionen var befriande: precis som sagts så vet alla redan vad som hände, och ingen bra berättare måste förklara allt.
Det jag älskade mest med Virgin Suicides var stämningen som byggdes upp inför det slut som man redan kände till: ond bråd död. Jag uppfattar samma stämning här, jag tycker inte att Sofia Coppola ska göra något annat än att berätta historier som leder mot ett oundvikligt och brutalt slut.
En detalj: i den mest hysteriska sekvensen av snabba klipp på skor, bakelser, skor, bakelser skymtar ett par converse fram.