Fyfan, det går ju inte att sova på nätterna när det är såhär jävla varmt. Jag vaknar hela tiden, och till slut är klockan 06 och nånting, man är 40 grader varm och vill spy vatten (för man har druckit så jävla mycket vatten att njurarna lägger ner verksamheten) och det enda man kan göra är att ta en till iskall dusch men det hjälper bara en liten stund. Till slut somnar jag av utmattning och sover till ... lunchtid ungefär. Då vaknar jag med helvetesmigrän.


Var det något mer när jag ändå är igång och klagar?

Ja, just det, då ska vi se här. De här människorna som blir arga när man klagar på värmen. De ska jag passa på att klaga lite på.

- För det första så tror de att man jinxar något om man klagar på värmen. Bara: "nej, säg inget om värmen, då kommer den försvinna". Newsflash: det funkar (tyvärr) inte så. Vi har upptäckt att det finns en massa naturlagar and shit och att vidskeplighet, horoskop, andar, drömtydning, elallergi och tarmsköljningar bara är till för idioter, kärringar och hippies.

- För det andra så tror de att alla lever under exakt samma förutsättningar som de själva. Newsflash: alla är inte equally värmetåliga, lediga och har ett luftkonditionerat hem.

- För det tredje så tror de att alla andras liv också kretsar runt några få varma sommardagar när man ska ligga på playan och steka och sedan grilla med "polarna" på kvällen, dricka pripps blå och lyssna på Ledin. Resten av året går bara ut på att minnas de där "härliga sommardagarna" och vänta på nästa sommar. Några avstickare till Phuket under vintern, förstås. Det händer faktiskt saker på hösten, vintern och våren också, och de händer under humana väderförhållanden.

- För det fjärde: här skulle det ha funnits en teori om evolutionen som satts ur spel, brist på självbevarelsedrift i kombination med ogynnsamma preferenser, men vem orkar.

Nu har jag sagt mitt. Nu ska jag försöka att inte klaga mer i bloggen på att det är outhärdligt varmt. Nu ska jag gå in till stan och leta efter kläder som man kan ha när det är äckelvarmt ute.

När jag gick på mellanstadiet fick klassen besök av en gubbe vid namn "El-Berra" som skulle lära oss alla om det spännande fenomenet elektricitet. Det hela gick ut på att El-Berra berättade skräckhistorier om vad som kunde hända om man mixtrade och lattjade med gamla förlängningssladdar, tunnelbanevagnar och högspänningsledningar. Man kunde dö på de mest makabra sätt. Jag minns särskilt historien om elektrikerdottern som använde en förlängningssladd hon hittat bland sin pappas grejer för att dra ut en radio till trädgården där hon skulle sola. På något sätt fick hon ström i sig, men eftersom hon antingen a) bar ett par espadrillos eller b) beträdde en korkmatta som båda alltså  fungerade som isolatorer, så kunde hon gå omkring med strömmen i kroppen, ovetandes om vad som skulle hända så fort hon tog av sig skorna/klev av mattan. För när hon gjorde det, ja, då blev hon grillad. I brist på ett bättre ord.

Igår skulle jag använda en förlängningssladd. Och det var med stor skepsis som jag slutligen bestämde mig för att gambla med livet som insats och faktiskt använda den. Mitt förhållande till elektricitet är lite halvkasst, som ni säkert kan tänka er, ni som känner till min hyperfobiska personlighet. Men tack för det, El-Berra.

Jag har badat! Det var jätteskönt, kyligt och underbart. Jag var redo att spendera resten av dagen i vattnet, men Henrik var inte lika förtjust som jag, så jag bestämde mig för att återgå till livet på land. Vi var inte ensamma på vår fina badklippa, men det gjorde liksom ingenting. Det var the right crowd som hängde där. Vi stannade för att sola lite (en stund på varje sida, måttfullhet är en dygd) och äta pastasallad som jag tagit med.

Igår gjorde jag massor av pastasallad och lasagne. Fick ett ryck att laga massor av mat, portionsförpacka den och spara, och tur var väl det, för jag har inte orkat laga mat innan, det har varit alldeles för varmt för att känna hunger eller aptit eller ork på något sätt, men något måste man ju äta, och nu har jag den biten fixad. I alla fall tog vi med pastasallad och vatten i en sån här käck liten picnicväska med kylklampar i:



Utsikten:



Till höger ser man ett av de lyxiga husen, det finns inte så många hus här ute. För vissa bor nämligen sådär, med strandtomt på norra djurgården. En liten brygga har de, och en tennisbana, har jag sett.



Just det. Igår var det ganska varmt på våran balkong. Där hade man ingen lust att vara.

Mådde verkligen jättedåligt igår. Hade konstanta blodtrycksfall och kväljningar och ville bara hoppa in i en frysbox. Läste om någon som hade blivit inlåst i ett kylrum i en kvart och alla tyckte det var så hemskt, säkerhetsrutinerna på företaget skulle gås igenom, det var såå allvarligt. Igår hade jag gärna bytt med henne. Så dåligt mådde jag.

När klockan blev tio började min kropp att bli lite samarbetsvillig igen. Jag gick på en promenad in till stan och hyrde filmer. Jag blev till och med medlem på Jourvideo igen, för jag kände att det här är nog det enda jag kommer klara av i sommar: kräla ut ur min nedsläckta lägenhet när solen gått ner, som en vampyr, för att gå iväg och hyra en film.

Antagligen var det bara alkoholen som spökade igår. Annars får jag nog lägga in mig med saltvattendropp i någon mörk och kylig kulvert på ett sjukhus någonstans.

Igår åkte jag och Henrik hem till Emily och drack vin, och sedan gick vi alla tre för att träffa Chavah och en kompis till henne på L.A. Bar, som låg i Årstaberg. Där sjöngs det karaoke (men inte vi, alltså) och vi drack öl och allting var jättekul. Vid klockan ett stängde stället och jag och Henrik åkte hem. Vid Universitetet kom jag på den fiffiga idén att försöka sno en cykel att rulla hem på. Men jag hittade (som tur var, kanske) ingen olåst och var inte tillräckligt fiffig för att försöka mig på att paja ett cykellås. The things you do efter några glas, alltså.

Klockan åtta på morgonen vaknar jag av att jag är uttorkad, varm och genomsvettig. Resten av dagen har bestått av att dricka vatten, duscha kallt, dricka vatten, duscha kallt ... Min kropp måste vara utomordentligt dålig på att hantera värme.

Note to self: drick inte alkohol när det är värmebölja.

Fyfan vad vidrigt det är med den här värmen egentligen. Jag håller på att dö. Har duschat kallt tre gånger, men det hjälper inte. Ser dessutom förjävlig ut i bikini. Överdelen är för stor, för någon gång i tiden hade jag tydligen värsta jättebrösten, kan inte minnas det riktigt, men nu sitter den som en jävla blottarmundering. Sen är jag blek och äcklig, ser ut som en ful, lönnfet kärring. Folk brukar prata om att deras kroppar blev förjävliga när de fött barn. Jag kan ju absolut aldrig skaffa barn, om jag är såhär ful redan nu. Hur fan skulle jag se ut efter några graviditeter? Kräks vid tanken.

Sådär. Det var dagens dåliga självförtroende-bekännelse.

Idag ska jag försöka få färg igen. Den här gången i Hagaparken, tror jag. Eller vet fan inte om man vågar visa sin blekfeta lekamen bland så mycket folk. Grejen är att klockan egentligen måste bli lite mer, jag vågar inte vara ute i den här ekvator-strålningen som är mitt på dagen. Då kommer jag snart att se ut som en lädersoffa.

Sen ska jag och Henrik åka och hälsa på Emily. Hon är lite sådär härligt bitter och arbetar i en skoaffär. Vilket, lite krasst, gör henne till the Al Bundy of min vänskapskrets. Hon kan berätta anekdoter om hur provstrumporna i nylon frasar över en äldre dams torra och spruckna häl och få det att låta som poesi.

På onsdag och torsdag nästa vecka har vi inget varmvatten hemma, läser jag på ett anslag i hissen. Jag åker nästan aldrig den där hissen, så det var ju tur att jag såg det. Och då får jag äntligen chansen att använda mitt gymkort. För någonstans måste jag ju duscha, och gymmet ligger nära hemmet.

Jag har hittills bara varit på ETT pass på två veckor. Jag har ju sprungit istället i och för sig. Men nu har jag köpt kortet, så då måste jag utnyttja det. Åtminstone tills jag tjänat in engångskostnaderna.

Jag har hamnat efter lite i träningsprogrammet. Jag skulle ha tränat i tisdags. Men då var vi ... upptagna? Med nåt. Minns knappt. Igår var vi ju på second hand-jakt och på kvällen storhandlade vi, så då blev det ingen träning heller. Men ikväll. Då jävlar.

Så fort det började bli mörkt och svalt gick vi ut. Klockan var nästan elva på kvällen, alltså. Passet hette lätt distanslöpning, återigen, och var på 5 kilometer. Det var grymt skönt, det kändes som att jag flög fram utan större ansträngning, det kändes verkligen lätt. Nu ska jag bara göra de där styrkeövningarna också då och försöka att inte väcka hela huset när jag duschar.


Distans: 5,05 km
Tid: 00:32:34
Snitt: 6:27 min/km

Idag bakade jag bullar. Jag ville egentligen baka dinkelbullar, men då skulle jag vara tvungen att gå och handla, vilket jag inte orkade. Därför blev det typ grahamsbullar: jag bytte ut några deciliter grahamsmjöl mot annat som fanns i skafferiet. Och så rev jag ner lite morötter i smeten. För morötter i bröd är jättegott, har jag upptäckt.

Grahamsbullar med morot



50 gram jäst (ett paket)
50 gram smör/margarin
5 dl mjölk
2 tsk salt
2 tsk socker
2 rivna morötter
4 dl vetemjöl
2 dl siktat dinkelmjöl
2 dl vetegroddar
6 dl grahamsmjöl
1 ägg
solroskärnor
pumpakärnor


1. Smält smöret i en kastrull. Tillsätt mjölken och värm tills det är fingervarmt.

2. Smula sönder jästen i en bunke. Häll över lite av degspadet att blanda ut jästen med. Sen häller du över resten av degspadet, saltet, sockret, de rivna morötterna och nästan allt mjölet. Spara en deciliter eller så, som du kan använda när du ska baka ut brödet. Arbeta ihop det hela till en deg.

3. Nu ska det jäsa under en ren duk i 30 minuter.

4. Sätt ugnen på 225 grader. Knåda och baka ut degen på ett mjölat bakbord. Forma cirka 20 bullar genom att rulla dem i handlatan. Lägg dem på en plåt, insmord eller klädd i bakplåtspapper.

5. Pensla bullarna med ett uppvispat ägg och strö på solroskärnor och pumpakärnor. Grädda i mitten av ugnen i cirka 10 minuter. Låt svalna under duk.

Nu har jag varit ute i solen och försökt få lite färg. Observera lite. 30 minuter baksida, 30 minuter framsida. Sen tyckte jag det var äckligt varmt och så gick vi hemåt igen. Väl hemma upptäcker jag att jag har massor av nya insektsbett. Spännande. Henrik har ingenting. Inte ens ett litet myggbett. De gillar mig, insekterna.

Min dag i egobilder.


Försöker ta en bild på min frisyr. Hur gör man? Gud vad svårt det är att ta bilder på sig själv som faktiskt föreställer något mer än ögon, näsa och spegelminsläppar. Men här är den nya luggen och resten, i ostylat skick:



Vi åkte runt hela stan, kändes det som, för att hitta coola second hand-möbler. Vi hade kollat upp massor av ställen som verkade good on paper, men när vi kom fram hade de kanske en loppäten fåtölj som luktade spya. Nästa gång någon tipsar om en skitbra loppis ute i något industriområde vid Järva, då ska jag bara sortera det som överflödig information och glömma att jag någonsin hörde talas om det. Här är en bild från när vi lyckades ta av på fel avfart när vi skulle till Myrorna i Skärholmen och istället hann besöka både Huddinge och Vårby Gård innan vi slutligen lyckades hamna rätt.



Här poserar jag för en bild, med den nya jackan. Den känns väldigt 90-tals-swindie.



Har man tråkigt i en bil så har man. Ungefär såhär kommer jag nog ha min nya frisyr, lite slarvigt uppsatt. Roligare än så blir det inte. Fail.



Efter att ha glott på tretusen loppätna fåtöljer som luktade spya var jag ganska trött och började bli sinnessvag.



En sketen pall fick vi med oss i alla fall.

Nu åker vi och kollar på möbler. Jag vill ha en fin gammal byrå, en pall, sängbord, soffa, fåtölj, bla, bla bla ...

Jag har fått ett kliande utslag på kinden. Det är lite rött och det fjällar hud från det. Fräscht. Misstänker att jag blivit smittad av någon mystisk hudsjukdom sedan senaste second hand-rundan.

Hej, hej. Är i en liten fulhetssvacka. Eller är det normalt att ha konstant fett hår, pubertetshy och hoppa till av skräck vid åsynen av sin egen spegelbild? När jag ser lite mer representabel ut ska ni få en bild på nya klippet. Vågar inte kalla det för "frisyr", är nämligen skadad av min universitetstid när det gäller vikten av att definiera sådana begrepp.

Vi har lånat en bil och åkt runt lite. Myrorna i Ropsten och Ikea igår. Köpte en blå jacka och ett par brännbollsträn. Idag har jag storstädat i köket, nu är det helt fräscht och rent och väldoftande där. Älskar det. Sen såg jag på fotboll. Fan vad kul det är med U21, jag älskar det också. Älskar kaxigheten.

Imorgon ska vi ta en runda till olika ställen som säljer second hand-möbler i Stockholmsregionen. Det är konstigt, jag har ingenting emot att köpa alla kläder, utom underkläder, second hand. Men jag har i gengäld skitsvårt för att köpa köksgeråd, soffor, sängar o.s.v. Jag hittar ofta grejer som är fina och till bra pris, men sen drar jag mig ur när jag tänker på att någon suttit och pruttat i den där svinsnygga soffan i flera år, jag kan liksom inte ta det. Spelar ingen roll att de säkert samtidigt burit kläderna jag mer än gärna köper och har på mig. Så jävla jobbig hang-up.

Bara för att jag ska jobba i höst så tror jag, innerst inne, att jag kommer bli rik. (Not true). Ha pengar. Kunna unna mig. Jag vet inte vad jag ska unna mig, men jag fantiserar åt det hållet. Saker som man måste spara till i dagsläget kommer man kunna spontanshoppa i höst.

T.ex. gick vi in på värsta sängboutiquen och provade sängar i 20 000-kronorsklassen. Visst, vi måste köpa en ny säng, faktiskt, men det finns ju gränser. När jag låg djupt nedsjunken i någon slags kontinentalsäng så kände jag hur jag mer och mer gick med på att 20 laxar för en säng, det är en god investering. "Sömnen är ju så viktig". Det där säljsnacket hade verkligen satt sig i huvudet på mig.

(Jag skäms alltid lite när jag tvingar en säljare att lotsa runt mig bland hela utbudet bara för att sedan såklart inte köpa något. Men de måste fan sättas på plats. Alltså de tror att de är inne i ditt huvud och fuckar, att de är "människokännare" och manipulatörer. Nej, det är de inte. De har gått några bajsnödiga internutbildningar i pseudopsykologi och tränat för SM i att droppa klyschor. Vilken jävla vattenskalle som helst förstår ju när de t.ex. lindar in premissen att jag ska köpa produkten i sina formuleringar, som om det skulle kunna finta mig till att köpa det jag inte vill ha. Det är direkt förolämpande att min förmåga till kritiskt tänkande värderas så lågt. Något att tänka på, ni som bemannar med säljare.)

Men iaf. Vi provade också den billigaste sängen på Jysk. Som en referenspunkt. Kändes som att ligga och guppa på en sönderknullad fällsäng i en sommarstuga. Jag tror att något slags mellanting på Ikea kan bli bra. Så kan jag lägga pengarna på en sån där köksassistent från KitchenAid istället:

Det var bara att glömma alla blommiga klänningar och skira romantiska spetsar. Jag hade lyssnat på Black Flag och Buzzcocks hela förmiddagen och kläderna blev lite part time punk. Men jag vet inte med Warriors-tischan, den är så jävla tight. Det känns som att jag är för fettig för att kunna bära tight på både under och över-kropp. Hata alla jävla komplex man går omkring med.

Lätt distanspass om 4 km - återigen. Henrik och jag gav oss ut i solgasset och tänkte att det gör väl inte så mycket att det är svinvarmt, när det nu var ett lätt pass som skulle avverkas. Banan var uppmätt till 4,11 km, mestadels på asfalt, lite på grus och ganska flack, location norra djurgården.

Det var fullständigt vidrigt. Vi har inget vätskebälte eller andra fiffigheter som kunde varit bra en sån här dag. Vi var helt överhettade när en kilometer återstod. Det kändes som att försöka springa i kolasmet, man kom ingenvart, man blev bara stekhet på huvudet och uttorkad. Jag ville nästan börja gråta när det återstod en raksträcka på cirka 200 meter.

Aldrig mer att jag springer mitt på dagen när det är sol och varmt. Aldrig.


Distans: 4,10 km
Tid: 00:26:30
Snitt: 6:28 min/km

Glad midsommar! Här är det sol och lite molnigt och jag ska snart ge mig ut på joggingrunda. (Lätt distanspass på 4 km). Sen blir det jordgubbar, dusch, klädpanik och sånt där.

Vi var på rätt sida av motorvägen idag. Den som ledde in mot stan, fullt av lebensraum, bara att köra. På andra sidan var det köigt och trångt. Sen stannade vi iofs för att trängas på systembolaget och en mataffär. Men den trängseln gjorde ingenting, när jag var komplett stressfri och lugn. Jag köpte öl och cava. Ska göra någon slags sangriabål på cava och hälla upp i några fina glasflaskor med röda prickar på.

Imorgon ska vi tydligen hem till en kompis. Så ingen läskig sammankomst what so ever. Tänkte ta med en jordgubbstårta, men jag äter visst upp jordgubbarna nu. Sorry.

Just det. Första passet avverkat på milträningen. Det skulle bli ett lätt distanspass om 4 kilometer. Vi mätte ut sträckan med bil tidigare under dagen, när vi var på väg in till torget för att hinna på min klipptid. Ja, Henrik sprang också, d.v.s.

Inte mycket att snacka om. Underlaget var asfalt och tidtagningen var tveksam, eftersom vi helt enkelt kollade klockan i huset innan och efter. Så det finns lite marginal på tiden. Jag hade ätit lite för nära inpå och var lite spyfärdig, men resten funkade bra.

Distans: 4,00 km
Tid: 00:25:00
Snitt: 6:15 min/km

Efter joggingen gjorde vi styrkeövningar. Jag gjorde knäböj, utfall, tåhävningar, raka och sneda situps, ryggresningar, armhävningar och avslutade med plankan inklusive sidvarianterna.

Sådär. Nu är jag igång.

Henrik tjatade med mig till Ljusterö igår kväll. Jag hade ingen lust alls att springa från getingar, bromsar och annat läskigt i insektsväg, sånt som finns på landet. Kände verkligen att min fobi kunde få vinna över mig den här gången. (Det finns ju Sims). Men så blev det inte. Nu sitter jag här, trött av lantluften och lever the simple life. Idag har jag i princip bara kastat en liten rosa boll fram och tillbaka, sparkat på en fotboll, kastat frisbee och kollat på TV (fotboll).

Imorgon ska jag, hör och häpna, klippa mig. På en salong på torget på Ljusterö. Har ingen aning om hur, men det blir väl säkert lugg igen, kan jag tänka mig. Eller? Åh, ständigt denna beslutsångest över luggens vara.

På torsdag åker vi hem och lånar en bil på köpet ett par dar. Ska vi hitta på något, alla som vill, på midsommar? Av kommentarerna till förra inlägget att döma så är jag inte ensam om att inte ha ett skit att göra denna fina helg. Och det är inte rättvist. Förslag tas tacksamt emot. Typ knytkalas hos mig? Eller nåt. Skriv!

Vad ska ni göra på midsommar?

Själv sitter jag och känner skam över att inte vara bjuden till en enda, liten, jävla tillställning. (Nej ni behöver inte pity-bjuda in mig till någonting). Jag tänkte kanske ordna något själv, men det är nästan ännu mer skamligt. Skammen när folk ringer på midsommarafton vid lunchtid och avbokar allting. Klassikern Sofia bjuder på fest. När festen ska börja börjar istället telefonen, för en gångs skull, gå varm. Varm av folk som plötsligt upptäckt att de inte kan komma.

Den skammen kan jag gärna vara utan, faktiskt. Men vem fan orkar umgås med hjärndöda, acneangripna innebandykillar som vill höra Öppna landskap på repeat hela kvällen och sedan spy sill? Är det inte ungefär vad midsommarfiranden brukar gå ut på? Gärna ska man vara strandad på en liten skärgårsö också, så att det blir lite extra mysigt och ångestladdat när man vaknar upp med århundradets baksmälla och försöker komma på vad man haft för sig under gårdagen.

Jag vill egentligen bara göra en jordgubbstårta. Men det är slösigt att baka tårta om man bara är två. Henrik gillar inte ens jordgubbstårta. Och jag är ingen hetsätare. Det som en sådan ensamhetstårta annars signalerar.

Klockan ringer 06.00. Jag har sovit två timmar, max. Kastar på mig kläder och börjar gå fort som fan mot tunnelbanan. Går i motvind och det ösregnar. Ungefär som att gå rakt mot en gigantisk duschstråle. Missade precis tunnelbanan. Fick kompensera med att springa från Mariatorget till Södersjukhuset.

Arbetsdagen är skitstressig. Ingenting funkar som det ska, men på något sätt måste man jobba runt det. Så är varje helg där. Får jobba över lite, men betydelselöst. Går till Åhléns vid Skanstull för att jag måste köpa rakhyvlar, strumpbyxor, body lotion och såna där småsaker. Regnet öser fortfarande ner.

Tar gröna linjen till Odenplan. En barnfamilj om två vuxna, två barn sätter sig mittemot mig på två säten. Deras son ramlar in i mig med leriga gummistövlar som han försöker ta spjärn med, varje gång tunnelbanan bromsar in lite. Vid Odenplan är det tjugo minuter tills buss 40 ska gå. Blir inmurad av människor i busskuren, andas bort en panikångestattack och ringer Henrik. Några spanska utbytesstudenter som också tagit skydd från regnet skriker så mycket att jag iaf inte kan höra mitt eget samtal. Så det spelar ingen roll. Någon som marinerat sig i billig herrcologne drar förbi i utkanten av misären.

Snälla busschauffören, kör in i närmsta bergvägg. Här finns ingen som är värd att sparas på.

Åh! En sån här har jag och Henrik fått. Total lycka! Nu måste jag bara lära mig hur den funkar. Det var ett par år sedan jag fotograferade med en systemkamera. Har fortfarande kvar min analoga, men den krånglade på något sätt ... minns inte ens längre hur. Tänkte hela tiden att jag skulle gå till någon reparatör och kolla upp det, men det blev aldrig av. Orka fixa kameran när man inte har tillgång till något labb i alla fall. Men nu behöver jag inget labb! Det finns ju photoshop.

Den mest förnedrande saken hände igår på opponeringen. Jag fick kritik för mitt språk. Språk har alltid varit min starka sida. Jag vill inte påstå att jag är någon expert eller sitter inne med en massa rätt och fel, inte alls, däremot tror jag att jag kan göra mig förstådd och det med marginal. När jag skriver en uppsats på universitetsnivå så skriver jag i en särskild genre. Jag behärskar den genren. Jag behärskar att skriva informationstungt, byråkratiskt, och själlöst. Det har jag gjort en längre tid.

Problemet är tydligen att jag är trettio år för ung för att verka trovärdig när jag skriver så. Det jag fick kritik för var att man misstänkte att jag hade "skrivit av källorna rakt av". (Misstanken kom från gamla stötar som knappt längre är i arbetsför ålder, som verkar älska att sitta upp sin resterande livstid på de humanistiska institutionerna på universitetet). I deras ögon måste jag i princip avvika från genren i mitt uppsatsskrivande, krydda uppsatsen med några "typ", "asså", "lixom", och kanske några *lol*, n00b och epic och annat som de inte förstår sig på. Då kanske jag har skrivit min egen uppsats, i deras ögon.

Kära gamla människor. Förutom att ni är bittra och ofta tror väldigt mycket om er själva (vilket ni egentligen inte har skäl för) så är ni oförskämda och för snabba att döma. Bara för att ni själva inte behärskade att skriva uppsats i era unga år betyder inte det att samma sak gäller alla. Det är faktiskt en förolämpning att häva ur sig något sånt. Finns misstanken, gå tillbaka till källan och kontrollera om jag skrivit av den. Själva poängen med alla jävla hänvisningar jag har gjort är att ni kan gå tillbaka och kontrollera. Gör det! Ni kommer inte att finna någonting. Min uppsats är skit i mina egna ögon, men det finns ingenting, absolut ingenting, ohederligt i den.

Har överlevt ännu en opponering. Min uppsats i fokus. Jag tänkte att jag inte skulle bry mig om vad andra tycker om min uppsats, men det gjorde jag ju förstås. Det gick i alla fall bra. Det framfördes ingen kritik jag inte kan leva med eller försvara mig emot. Nu är det slut, för den här gången, med skolan. Nu ska jag inte göra någonting intellektuellt på jättelänge, det ska bli så. jävla. skönt. Jag ska bara läsa fantasy, bloggar och Aftonbladet Wendela - om jag känner för att verkligen frossa i det låga.

Har försökt sätta mig in lite i den här makabra mordhistorien, den här flickan som blivit mördad av några jämnåriga, något slags svartsjukedrama som det verkar ha rört sig om. Någonstans stötte jag på uppfattningen att det är föräldrarnas fel. Att föräldrarna ska lära barnet att skilja mellan rätt och fel, "lära barnet empati" o.s.v. Intuitivt vill jag hålla med, det är bara det att det inte finns något sätt att lära barn rätt, fel och empati på, som går att garantera. (Vad skönt det vore om det gick). Alla föräldrar är inte fullfjädrade pedagoger och det tycker jag är orimligt att förvänta sig. Och även den bäste föräldern måste ju kunna råka ut för ett "defekt" barn. Hur förutser man att ens tonåring ska mörda en jämnårig? Det är ju på gränsen till att föräldern är paranoid om den lyckas. Men det klart. Någon måste man ju skylla på.

Och så är det ju den onda, svartsjuka flickvännen som manipulerade sin pojkvän till att ta någon annans liv. Hon känns också som en syndabock som tas till. Visst skulle man vilja träffa det här paret? Den ena full av list, den andra medgörlig och inställsam. Varför känner jag sån empati för dem? Jag får tillbaka någon vag känsla av att själv ha vaknat upp och gjort någonting som man aldrig kommer kunna gör ogjort, någonting som spårat ur för länge sedan, man tog det aldrig på allvar medan man fortfarande kunde stoppa det. Och gjort är gjort, kommer aldrig tillbaka. När lär man sig det? På riktigt?

Igår när jag borstade tänderna på kvällen kom jag på mig själv med att tänka att "det spelar ingen roll om jag tar tandtråd" för det kändes som att jag var med i Sims 2 och det finns faktiskt viktigare prioriteringar, (hygienmätaren nästan full), skulle allting gå åt helvete behöver jag inte spara den här spelsessionen. Ibland känns hela mitt liv så, som om det rörde någon annan som jag iaf inte känner. Sofia är någon annan, jag är liksom inte ens med på riktigt. Jag sitter någonstans bakom och över och kan köra Sofia i botten om jag önskar. Kanske struntar jag i att låta henne använda tandtråd, sova ut, ha vänner, kanske tvingar jag henne att bråka med sin pojkvän om idiotiska småsaker, älta allting hon någonsin gjort och gör henne olycklig, med flit, för att jag inte känner att det riktigt angår mig? Gud, man orkar ju inte känna med sig själv, vara i sig själv hela tiden, jag lessnade på mig själv för länge sedan. Det som händer när jag är "i" mig själv är att jag får panikångestattacker och svåra infall av hypokondri. Borde boka in mig hos en terapeut i höst. Innan jag också gör någonting förhastat som inte går att ångra genom att strunta i att spara spelsessionen.

Att stuka foten visade sig vara jävligt mycket jobbigare än jag först hade tänkt mig. Jag tänkte att det skulle vara borta över en natt. Kanske fortsättningsvis vara lite öm där, kanske inte redo för att typ … vandra i fjällen eller någon annan större påfrestning som ändå inte känns särskilt sannolik att inträffa under min livstid. Men nu är det den tredje dagen och det är fortfarande smärtsamt att stödja sig på den foten. Idag orkar jag inte linda in foten i ”bandaget” (en vit strumpbyxa i en nyans jag aldrig riktigt kommit överens med) utan nu får foten ta och ge sig. Det här har jag inte tid med. Önskar att jag kunde gå på händerna eller något, så att jag kunde gå på en promenad. Vad som helst, men inte sitta stilla, det kryper i hela kroppen på mig när jag måste vara stilla.

Har så tråkigt att jag börjat spela Sims 2 igen. Jag har skapat en familj med värsta playergubben som hittills skaffat två barn med två olika kvinnor och är nu på gång med en tredje. Det är något uppenbart fel på mig, och det kommer verkligen till sin rätt i det här spelet. Jag är värsta … Fritzl light. Jag njuter av att plåga. T.ex. har jag:

- Börjat feeda en av simmarna. Hon ska gödas till hon blir fet och olycklig.
- Murat in en av simmarna som straff. Hon kissade på sig, och höll på att dö. Efter ett tag började jag få skuldkänslor och släppte ut henne. Men nästa slyna som den där kåtgubben låter flytta in i huset ska få dö där.
- Skapat massor av otrohets - och svartsjukedraman. Det är väl bristen på spänning i mitt eget liv eller något.

Hjälp. Jag har inget liv. Det mest spännande som händer i mitt liv är typ att jag har slut på kaffefilter. Vad ska jag göra? Hur skaffar man sig ett liv? Jag är 25 år, halvful men inte helt socialt obegåvad. Hur går jag tillväga för att skapa något minnesvärt av min twenty-something-period?

Nu ska jag halta över till skolan och presentera min fantastiskt menlösa text om Machiavelli och hans medborgarmilis. Har ont i magen och huvudet och känner att det vore mysigare att skära upp halspulsådern än att sitta på ett seminarium i två evighetslånga timmar.

I början av min universitetstid var seminarierna lite spännande. Nu längtar jag tillbaka till tiden då man kunde krypa in och gömma sig i mörkret längst bak i en föreläsningssal och klottra i ett block medan man passivt tog emot information. Orka vrida och vända på allt, ifrågasätta och ta upp "spännande aspekter på den litteratur vi alla läst". Jag har för fan inte ens läst boken vi skulle läsa. Den fanns inte att låna i "Stockholmregionen", den fanns inte på akademibokhandeln, den fanns inte på Hedengrens. Jag har inga jävla superkrafter. Jag kan inte få tag på böcker som är omöjliga att få tag på. Har ingen lust att rota runt på alla antikvariat i stan bara för att köpa en bok som jag med största sannolikhet aldrig kommer vilja se igen.

Gud, det ska bli så jävla skönt att slippa det här i höst. Slippa alla pretentiösa miffon som aldrig kan någonting på riktigt, slippa alla krystade "debatter", slippa tycka att det är "problematiskt" att *insertvadsomhelst*, slippa låtsas som att man tycker att andras uppsatsämnen är "intressanta", nej, de är inte intressanta, de är vidriga papper att ta sig igenom, och efter att jag läst dem dumpar jag dem i pappersinsamlingen utanför huset, jag skulle aldrig komma mig för att spara dem och ta fram dem för att bläddra lite om ett halvår. Aldrig. Raseriet inom mig, alltså ...

Nu är jag försenad också. Men det är lika bra. Då slipper jag en del av seminariet, vilket gör det lite mera uthärdligt.

Nu lägger jag ner det här med låtar som rubriker. Det som kändes som en helt självklar princip från början av bloggen har tärt på mig mer och mer. Mest för att det har saknats ett verkligt samband mellan text och rubrik, låten kan ha varit vilken som helst som jag lyssnat på nyligen. Ibland har låten haft något med texten att göra, men då har det kännts bajsnödigt och krystat. Vissa dagar när man lyssnat sönder en artist och inte har några andra låtar i huvudet kan jag liksom inte komma mig för att blogga, för jag vill inte ge er hundra låtar av samma artist i rubrikerna. De tjänar ingenting till. Dessutom finns det inget sätt för mig att garantera att låten inte använts som rubrik tidigare, det glömmer jag snabbt bort. Vad nu det spelar för roll. Nu är det i alla fall slut med det!

PS. Mina knän känns inte längre. De är normala igen! Istället har jag typ stukat vänsterfoten. Den är helt oanvändbar. Jag hade inget bandage hemma, men har lindat in den i ett par gamla strumpbyxor. Säxit.

Joggingrundan igår känns verkligen i knäna. Det ömmar när jag går. Eh ... inte bra kanske. Återigen blir jag lite orolig. Och kopplar till en grej jag läste i Fitness Magazine om att kvinnor har lättare för att skada t.ex. knäna under ägglossning, hormonellt är det ett taskigt läge, bara, och jag har faktiskt ofta problem med knäna under de perioderna. Det funkar helt enkelt så att knäna blir ömma efter träningspasset, även efter ett spinningpass som ju inte ger någon tyngre belastning på knäna. Har jag nämnt förut att jag gärna sluppit födas som kvinna? Helt värdelöst tycks det mig.

Jag får helt enkelt gå en kort promenad innan jag börjar jogga fortsättningsvis, så kanske det inte blir en chock för knäna. Jag tycker ju att jogging i sakta mak är uppvärmningen, men knäna kanske tycker annorlunda. Sen är nog knäna förtjänta av att jag tar mig samman och gör de styrkeövningar jag borde göra. Starkare muskler i fram och baksida lår ska kunna ta en del av stötarna som knäna i dagsläget tar. Ja, jag ska faktiskt skärpa mig.

Visst, jag tycker att det gott kan kännas i kroppen att man sprungit dryga nio kilometer backar, och lite ömma knän (båda knäna) är säkert bara ett tecken på lite överansträngning, inte en riktig skada som kommer vara med mig. Det kommer att lägga sig efter någon dag, men det är nog inte så bra, utan något slags varningstecken. Jag borde vara försiktigare med att öka på kilometrarna. Jag blir så trött, för jag orkar ju springa. Hjärta, lungor och hjärna orkar, men benen är inte på samma nivå ännu. Jag kanske måste springa ännu långsammare när jag springer "långt". Jag har så svårt att skilja mellan olika fart, bara jag inte känner mig särskilt flåsig går det ju inte automatiskt långsamt för benen. Två års spinning tycks ha försatt ben och hjärta i ett ojämnt förhållande till varandra som märks när jag springer.

Med detta i åtanke skjuter jag på milträningen en vecka. Måste fundera noga vilket program jag egentligen ska ta. Blir det 50 minutersprogrammet så tänker jag åtminstone inte använda mig av tidsangivelserna, utan gå mer på känslan som beskrivs, lugnt ska kännas lungt, o.s.v. Kanske kan jag landa mellan 50 och 60 minuter på så vis? Det vore inte så illa. Mitt stora problem är att jag inte kan ta det lugnt när jag utformar min egen träning. Jag övertränar säkert, och det är ju också där som ett träningsprogram kommer kunna hjälpa mig.

Hela dagen idag har varit upp-och-ner. Igår åkte jag iväg till några av Henriks kursare och firade att de är färdiga med sin termin. Eftersom jag bara har typ en kursare, och hon är över 60 minst, känns det som att man får passa på att utnyttja andras kursare för att fira terminsslut och dylikt. Inte för att jag brukar binda upp mig till kursare eller så. Brukar inte umgås med dem, ta en öl med dem, jag är social paria så det funkar ju inte. Jag väljer dessutom alltid ut fel kursare i början av terminen, de som hoppar av efter första tentan, eller som har kvar högstadiekomplexen och måste bli kompis med någon frän tjej med taggig, slingad lugg och vita, spetsiga "boots" i fejkskinn från Din Sko anno 2005. (Och sluta säga hej till mig, hur jävla lame är inte det?)

Var var jag? Jo, firandet. Det gick bra. En flaska vin med låg alkoholhalt och en sinnessjukt dyr taxiresa hem - check. Sen kunde jag inte sova på hela natten eftersom Henrik vred sig så att lakanet i sängen följde med och vi sover i en trång 1,20-säng som alla skrattar åt är så himla liten när de ser den, och jag är beredd att hålla med: den är ta mig fan för liten. Jag kunde inte sova alls. Gick och la mig i soffan, men i vardagsrummet har vi (fortfarande) inte satt upp några gardiner, så det var helt ljust. Kände mig som en vampyr när jag försökte dölja mig själv för ljuset samtidigt som jag skakade av sömnlöshetsfrossa. Först framåt lunch gick det att gå och lägga sig på riktigt. Jag sov till 19.30. Bra där.

Och jag mår så jävla dåligt. Känner mig smutsig, och det är jag säkert, har på mig gårdagens smink och vill gå och kräkas och skrubba mig ren med Scotch Brite eller kanske en stålborste. Imorgon ska jag gå upp "tidigt" äta hemgjord müsli med yoghurt och gå ut och rota på antikvariat och låtsas vara en klanderfri och avundsvärd medborgare som inte ångrar en dag i sitt liv. (Jag skulle säkert kunna skrapa ihop till ett år av dagar man bara kan deleta på en gång. Minst).

Grattis till värsta fullträffen Ullis! Måste skryta om den här videon som min kompis varit med och styrt upp. Grymt ju!

Igår kämpade jag ur mig de sista ändringarna på min B-uppsats. De satt långt inne, jag har extremt låg motivation och Henrik har redan vid två tillfällen lyckats reta upp mig tillräckligt för att arbetsvägra. (Jag kan inte utföra den syssla som någon precis spydigt kommenderat mig att göra. Aldrig. Jag funkar så att jag gör tvärtom som den spydiga säger åt mig).

Jaha, nu är den inskickad. Känner bara tomhet. Det fanns ingen underbar känsla på andra sidan som väntade. Nu är det juni, snart är terminen officiellt över och jag är ledig tills jobbet börjar på allvar, i juli. Under tiden ska jag ... inte göra någonting. Det kanske verkar skönt, men jag tycker att det ska bli fruktansvärt. Det kommer bara att vara ett nytt asocialt vakuum som till slut gör mig helt galen.

Och idag hade jag fått meddelanden från en gammal klasskompis på facebookchaten (jag visste knappt att det fanns en chat). Han började enkelt med några hej och hur mår du men eftersom jag inte var vid datorn och således inte svarade honom, så började man ana en viss frustration och ilska i replikerna. Samtalsämnet gick över till att peka ut och fortsätta reta mig för sakerna jag blev retad för i mellanstadiet. Bara det att det tar inte lika bra längre. Han frågade om jag fortfarande handlade på Myrorna* (ja), om jag fortfarande har komplex för mina utåtstående öron (nej), och något om min lillebror som jag inte minns. Förresten: att han minns? Det här gällde ju inte ens honom? Efter det kom några obscena, nedvärderande tillmälen i versaler. Verkligen inte rumsrent någonstans, precis på gränsen till att man borde polisanmäla det.

Lite chockad blev jag. Tog bort honom från vännerlistan. Han verkade inte riktigt klok redan första gången jag träffade honom och han verkade lite out of control när han plötsligt tog kontakt via den där gudsförgätna sidan.



* Vid ett tillfälle i mellanstadiet hade jag med mig en plastpåse till skolan med det karaktäristiska Myrorna-M:et på. Jag visste inte själv att M:et stod för Myrorna, det var antagligen mina föräldrar som handlat där. Jag handlade liksom bara lösgodis och Min Häst-tidningar på den tiden. Men påsen gav iaf upphov till livslånga(?) trackasserier. Det var skabbigt och ett tecken på fattigdom att handla på Myrorna. Nu var ju inte min familj särskilt fattig, men jag kan bara föreställa mig vilket helvete det måste vara, om en jävla påse med ett M på kan leda till allt det där.
Men för all del. Nu handlar jag ofta och gärna på Myrorna. Det är säkerligen den affär jag går i och köper mest från. Det är typ min favoritaffär. Så, ja, Rickard Bjurström, jag handlar fortfarande på Myrorna.

Ikväll gick jag på spinning. Det har blivit sommarschema på gymmet och jag har inte längre någon koll på instruktörerna och passen. Blev en chansning, helt enkelt. Men det visade sig vara ett ganska bra pass. Kanske inte min favoritmusik, (det är det iofs aldrig), men jag gillade upplägget med mycket tempoökningar i intervaller.

Den senaste tiden har jag varit så trött. Visst, jag har plötsligt börjat springa snabbare än jag brukar, utan att känna att jag tar i mer. Jag blir bättre, så något bra gör jag. Den här tröttheten känns inte kopplad till tempot heller, snarare en allmän dålig känsla av att krafterna tar slut och då tar det tvärstopp. Oavsett om det är i näst sista låten på spinningpasset, efter 4,8 av 8 km på joggingrundan, eller om det är i mitt övriga liv (där manifesterar sig inte ett tvärstopp lika tydligt, kanske).

Idag var det tvärtom. Äntligen. Jag hade hur mycket krafter som helst. Hade kunnat ta en timme till, på en gång, när passet led mot sitt slut. Jag kanske trots allt hade hamnat i en svacka när det gäller att hushålla med energin? Nja. Men nu ska jag inte analysera sönder det här. Ska bara njuta av att vara stark igen.

Idag jobbade jag på kvällen. Åkte in efter skolarbetandet eftersom det fattades folk. Det känns alltid lite konstigt att komma in mitt i ett pass och jobba och sedan gå hem efter bara fem timmar. Konstigt men roligt. Vi hade världens trevligaste patienter och jag gick omkring och pysslade med småsaker. Sen jag slutade röka har jag varit mindre stressad på jobbet. Förut var jag tvungen att jobba undan allt för att få fem minuter över att kunna ta en cigg på. För jag ville absolut inte att andra skulle tycka att jag maskade och smet ut, utan jag ville förtjäna min paus genom att göra mer än jag skulle göra, arbeta undan allt tills det inte fanns någonting kvar och jag var överflödig på avdelningen. Nu när jag inte går ut och röker så måste jag inte göra mig förtjänt av en paus mer än någon annan. Det är faktiskt väldigt skönt.

Jag kom på att jag aldrig berättat i bloggen om mitt jobb. Inte ordentligt i varje fall. Jag jobbar på BB på SÖS. Det är där man hamnar efter att man fött barn. Både mamman och barnet ligger alltså inlagda och pappan får ofta chansen att stanna kvar på BB. Jag jobbar som sjukvårsbiträde, och har aldrig gått typ omvårdnadsprogrammet, så jag får inte kalla mig undersköterska, men det är ungefär samma sak. Det började som ett sommarjobb och sedan fortsatte det. Med tiden har jag fått gå så jäkla många utbildningar. Numera har jag papper på att jag kan och får utföra vissa arbetsuppgifter. Så var inte oroliga. Det är inte rocket science.

Mitt jobb är väldigt varierande. På en dag har jag ofta gått igenom allt från att beställa hem grejer till avdelningen, diska/städa/koka kaffe/dela ut mat, mekat med en diskmaskin som blivit trasig, felanmält utrustning som inte funkar, vikt trehundra babytröjor (väldigt terapeutiskt), tagit blodtryck, tempar, pulsar, dragit katetrar och tagit bort infartsnålar, mobiliserat kejsarsnitts-patienter, svarat på frågor om bebisar (hicka, nysningar, kräks, bajs, bad, utslag m.m.), tvättat en maskin med skurtrasor, rengjort instrument, gjort i ordning i undersökningsrummen (gyn och barn) och kollat så att allt saker som behövs finns, hämtat patienter från operation, kört ner patienter till undersökningar, ultraljud, röntgen, neonatalavdelning, tagit emot anhöriga, assisterat barnmorskorna vid provtagningar och liknande, kanske varit med om något akutlarm, hämtat medicin och utrustning från andra avdelningar, gått till lab, gått och hämtat blodgrupperingar, med mera.

Kort sagt: det är lite allt möjligt och lägg till det att det kommer nya patienter hela tiden (och personal också, för den delen) så man träffar hur många som helst vilket är en variation i sig. Man går konstant, lyfter, flyttar, släpar, springer, o.s.v. (Det är helt klart från SÖS jag fått mina benmuskler). Därför är jag ofta trött i benen efter att ha jobbar, trött i kroppen liksom. När jag jobbade på kontorsjobbet var jag trött i huvudet (som om någon kört hjärnan genom en microvågsugn). Jag föredrar trött i kroppen.

Dessutom jobbar jag med kanske världens roligaste människor. Och det är så ofattbart skönt att känna, när man åker till jobbet, att det ska bli kul för att man kommer träffa den och den, att det nästan känns som att man ska åka hem till en kompis och inte till jobbet.

För det mesta är alla patienter också glada, för de har just fått barn. De har inte just fått en hjärtattack eller ett cancerbesked. Men ibland är ju inte allting frid och fröjd heller, bara för det, en del är väldigt sjuka av olika anledningar och ibland uppstår det akuta situationer. Det grymmaste ögonblicket var när jag var på väg till Pressbyrån för att handla middag när en mamma och en pappa rusar ut ur sitt rum och skriker efter hjälp, med bebisen hängande över mammans arm, helt livlös och blå. Och utan att jag fattade vad som hände hade jag sprungit fram och tagit över barnet, vänt det och fått det att kräkas upp fostervatten (eller vad det nu var), sagt med lugn och stadig röst att barnet nog bara satt i halsen och att vi ska gå in på barnrummet och be en barnmorska titta, samt hunnit larma. Det gjorde min kropp tydligen helt automatiskt åt mig. Som värsta proffset. Det var nog mitt stoltaste ögonblick på jobbet. Eller typ i livet, för vad har jag annars liksom?

Har haft en riktig depphelg.

- Deppigt att det är sommar och naturens alla små vidriga kryp tar över världen.

- Deppigt att min telefons enda användningsområde är att agera väckarklocka åt mig.

- Deppigt att jag bråkar med mamma och inte har någon kontakt med övriga i min familj.

- Deppigt att jag tar ut allt på Henrik. Han är ju trots allt den enda jag har.