Det har varit en rätt svackig träningsvecka för mig. Har mest ätit chips och varit bakis. Har faktiskt bara tränat en gång - 55 minuter spinning. Och ska man träna för att springa milen (och helst lite sådär fort också) kanske det är dags att rycka upp sig?

Uteblivet "långpass" om 8 km förra veckan fick kompenseras med 9,3 km idag. Det är den längsta sammanhängande sträcka jag sprungit hittills (förutom att jag stannade och drack vatten en gång). Jag och Henrik körde det där backiga skogsspåret vi brukar springa ibland, fast den här gången sprang vi tre varv. Tanken var att vi skulle springa lugnt och långsamt, men det känns aldrig särskilt lugnt med 104 meters stigning per varv. Det går inte att hålla en jämn och fin puls när man kämpar i slingriga, branta backar. Kanske inget optimalt spår att springa långt i? Eller så är det precis tvärtom, för då ger man sig själv ogynnsamma förutsättningar och får därmed en bättre träning?

Hur som helst. Första varvet gick bra. Ett träd hade blåst ner mitt i slingan, så det fick man helt enkelt klättra över. Mot slutet av första varvet ville jag dricka och stannade för att rota fram flaskan vi hade gömt i en buske. Andra varvet tog vi det superlungt. Obekvämt långsamt, lite ängslighet över om man skulle orka hela tre varv. Fram mot sista varvet hade vi helt klart ökat tempot och jag hade kommit in i en enormt skön andning (andra andningen?) och kände mig som om jag kunde hålla på hur länge som helst.


Distans: 9,3 km terräng
Tid: 1:03:16
Snitt: 6:48 min/km

Med tanke på att vi inte stannade klockan vid min vattenpaus och med tanke på alla vidriga backar och allt motlut så känns det självförtroendeingivande med den tiden inför milträningen. (Jag har fortfarande inte bestämt vilket program jag ska köra). Banan vi springer ligger ungefär där SpringCross körs och tangerar delvis den banan, för att ge någon slags referens.