Fyfan vad vidrigt det är med den här värmen egentligen. Jag håller på att dö. Har duschat kallt tre gånger, men det hjälper inte. Ser dessutom förjävlig ut i bikini. Överdelen är för stor, för någon gång i tiden hade jag tydligen värsta jättebrösten, kan inte minnas det riktigt, men nu sitter den som en jävla blottarmundering. Sen är jag blek och äcklig, ser ut som en ful, lönnfet kärring. Folk brukar prata om att deras kroppar blev förjävliga när de fött barn. Jag kan ju absolut aldrig skaffa barn, om jag är såhär ful redan nu. Hur fan skulle jag se ut efter några graviditeter? Kräks vid tanken.

Sådär. Det var dagens dåliga självförtroende-bekännelse.

Vad ska ni göra på midsommar?

Själv sitter jag och känner skam över att inte vara bjuden till en enda, liten, jävla tillställning. (Nej ni behöver inte pity-bjuda in mig till någonting). Jag tänkte kanske ordna något själv, men det är nästan ännu mer skamligt. Skammen när folk ringer på midsommarafton vid lunchtid och avbokar allting. Klassikern Sofia bjuder på fest. När festen ska börja börjar istället telefonen, för en gångs skull, gå varm. Varm av folk som plötsligt upptäckt att de inte kan komma.

Den skammen kan jag gärna vara utan, faktiskt. Men vem fan orkar umgås med hjärndöda, acneangripna innebandykillar som vill höra Öppna landskap på repeat hela kvällen och sedan spy sill? Är det inte ungefär vad midsommarfiranden brukar gå ut på? Gärna ska man vara strandad på en liten skärgårsö också, så att det blir lite extra mysigt och ångestladdat när man vaknar upp med århundradets baksmälla och försöker komma på vad man haft för sig under gårdagen.

Jag vill egentligen bara göra en jordgubbstårta. Men det är slösigt att baka tårta om man bara är två. Henrik gillar inte ens jordgubbstårta. Och jag är ingen hetsätare. Det som en sådan ensamhetstårta annars signalerar.

Ursäkta mig. Men FAN VAD JAG HATAR MIN UPPSATS. Jag har aldrig känt den här frustrationen över någonting skolrelaterat tidigare. Det är som att jag har hittat världens minst inspirerande ämne. Nu är jag fast med det. Varje gång jag öppnar dokumentet med uppsatshoran i så får jag ångest och vill gå och kräkas. Jag är egentligen klar. Jag måste bara dra några slutsatser och återkoppla mina resultat till kontexten och forskningsläget. I tre enkla steg. Med så få ord som det bara går (för jag har redan dragit ut på sidor rätt mycket nu). Men det går liksom inte. Snälla Gud och Jesus, låt mig få lite kraft att skriva klart den där sista skiten nu! Resten är bara korrekturläsning, kolla att noterna stämmer och annat mekaniskt, själlöst tjafs som jag klarar utan gudomlig inspiration.

Jag har bytt profilbild, till Schopenhauer. Jag är inte Schopenhauer, eller ens i närheten, vare sig av hans utseende eller hans geni, men jag är precis lika ouppskattad. Jag känner verkligen för honom, precis som jag känner för Herakleitos.
Jag känner för Nikanor Teratologen också, men det finns liksom ingen poäng med att göra det, för han skulle antagligen hata mig för att jag är så vansinnigt obildad. Därför är det lättare att beundra någon som för länge sedan är död och inte har någonting att säga till om.

När jag tittar på Gilmore Girls, (som jag för tillfället ser om, igen, vet nästan inte vilken gång i ordningen), irriterar jag mig så otroligt på att Rory då och då får mindervärdeskomplex och tycker att hon själv är dum eller åtminstone obildad. Det är ju lätt för henne, för hon är med i en tv-serie och manusförfattarna kan alltid se till att motsatsen snart bekräftas. Annat är det för människor som mig själv. När man väl har insett hur okunnig man är kan man nästan inte komma ur situationen, för det vore en övermäktig uppgift att tillgodogöra sig allt det man menar sig sakna. Det är ju inte direkt som att ha missat ett kapitel i en gymnasielärobok. Det är ju att ha missat världsandens utveckling, om man nu tror på en sådan.
Inte för att man år 2008 kan ha en rimlig förväntning på att kunna gå igenom all lärdom there ever was, varför jag undrar om inte medeltiden hade varit en ganska lagom tidsålder att leva i, trots allt. Vi måste slå ner innan boktryckarkonsten och innan Bysans fall, i Europa, kanske i Frankerriket (jag har för mig att Karl den store hade en del bildningsambitioner för sitt folk), och gärna födas till en man. Att det här inte kan bli gjort känns som en stor sorg.

Nu måste jag ju vara selektiv, och välja vad jag ska lära mig. Men jag kanske väljer fel och sen sitter jag där i en diskussion och bara "Hehe, Aron, du menar Sartres typ kompis? Inte läst något av honom, hehe". Som en jävla idiot, vad ska jag säga till mitt försvar? "Jag är mer inne på Frankfurtskolan". Men det är inte ens sant. Jag är bara framme och duttar lite på allt, och lär mig ingenting egentligen. Jag lär mig bara massa namn och ytliga genomgångar av vilken filosof som tänkt vad och ungefär när. Jag vill lära mig, både brett och djupt, men jag har liksom inte tid. Nu är jag inne på idéhistorian, men liksom what about litteraturvetenskap? Och språk! Jag ligger verkligen efter. Jag började på latin men det var inte ens kul.

Dessutom är en klassisk bildning inte längre uppskattad. Arbetsgivare vill bara ha personer som sållat ut all kunskap till det enda som är absolut nödvändigt för arbetet (för att det är tidssparande, så kan man genomgå ett färdigt utbildningsprogram på tre år). Kunskapen ska vara praktisk och inte teoretisk. Men eftersom praktisk kunskap generellt ses ner på så hyvlar man av de teoretiska ämnena och får yrkesutbildade akademiker, perfekt avvägda för att möta arbetsmarknaden. De må vara oförmögna att sätta in sina kunskaper i ett större sammanhang eller brista i teori, men det skiter väl marknadskrafterna i (för det mesta).

Om resonemanget ovan stämmer så har jag ingen anledning att sukta efter en klassisk bildning förutom för att tillfredställa min egen fåfänga. Då har problemet upplösts.

Men sen har jag inget annat intresse. Jag tycker inte att det är intressant med arbetsgivare, arbetsmarknad, arbete. Jag känner inte för det alls. För mig är det lika ostimulerande att vara ekonom som att sitta i en kassa. Den enda poängen med det är att tjäna pengar för att kunna äta mat och bo någonstans med tak och element, dricka en öl då och då. Jag kommer aldrig trivas på ett jobb, för att jag likt Herakleitos avskyr människor och för att jag likt Schopenhauer negligeras av andra människor, varför det inte gör mig någon större skillnad var jag jobbar.

Här kom alltså ett till långt och osorterat ångestvrål, som jag egentligen inte vill ha sagt någonting med. Eller har jag sagt att tillvaron är meningslös? För det är den, det är bara ett tidsspann fram till döden, fyllt av tristess, kvävda förhoppningar och misslyckanden. Och det största skämtet ut av alla är att vi är rädda för att dö, och innerst inne tror att världen berövats en viktig komponent i och med vår bortgång. Ha.

Det finns verkligen ingenting som biter på min sinnesstämning. Inte ens musik och promenad, kombinationen som brukar kunna fixa alla lows, kan hjälpa mig. Jag försökte, jag går bara runt i cirklar och har en jobbig, malande ångeströst i huvudet som jag ärligt talat börjar bli rätt trött på. Det fungerar inte att vara ensam alls, för då sätter den igång. Det har gått så långt att jag utvecklat närmast en fobi för att vara ensam, för då finns det ingen som kan fungera som en rationell motpol till mina känslostormiga crazy-resonemang.

Det går som vanligt ut på att jag är värdelös intellektuellt och socialt. Och att livet i sin helhet är meningslöst. Särskilt för mig som alltså inte kan uppfylla ens någon slags minimistandard. Sen går det här runt i cirklar. Plus att jag är sjuk också. Jag är sjuk hela tiden, jag måste snart bosätta mig i en sån där plastbubbla för att jag inte klarar av att leva i en miljö som inte är totalt steril. Jag kanske har aids? Ja, det har jag säkert. Eller någon annan stigmatiserad sjukdom. Kanske lite utbränd? Alla jag känner hatar mig - nej förresten, det är inte sant. De känner ingenting för mig. Hatar - ha, där smickrar jag verkligen mig själv. Skulle jag kunna väcka känslor hos andra? Vilket stort skämt. Det är hybrisen igen. Jag tror verkligen att jag är något. Om jag hade lite rimligare förväntningar på omvärlden skulle jag kanske må lite bättre? Om jag kunde acceptera att jag är helt värdelös och helt meningslös. Då skulle jag inte tro att folk kanske brydde sig om mig och sen bli besviken varje gång motsatsen bevisas. Varför har jag ingen dragning åt att finna sanningen? Jag vill bara lura mig själv. Det gäller allt. Jag tröstar mig själv med små lögner om att jag inte är dum, inte är ful, att andra inte är likgiltiga inför mig. Jag måste ha de här lögnerna för att överleva. Jag skulle inte orka. Det är bara så, jag orkar inte med det här livet om jag måste leva helt sanningsenligt. Samtidigt är det när överrensstämmelsen mellan min lilla drömvärld och verkligheten kraschar ihop som jag mår som allra sämst.

Så är det just nu. Jag vill verkligen inte låta otacksam, för jag har Henrik och jag har en lägenhet, och jag får chansen att studera och jag behöver banta snarare än jag är i behov av mat. Så jävla fint. Så jag vet att det här i andras ögon är en disney-depression, eller en höst-depression. Och folk är jävligt duktiga på det, att förringa andras känslor. Det är alltid skrattretande när någon är deprimerad. För att ni andra är så duktiga på att rätta in er i ledet och tycka att livet är komplett när man får slicka en arbetsgivares stjärtskåra. Jag skäms för er, jag skulle aldrig vilja byta.

Det är otroligt tabubelagt att inte må bra. Visst finns det en mer-pengar-till-psykiatrin-diskussion i samhället, men det är bara för att folk är rädda för att psykiskt sjuka människor ska begå vansinnesdåd. På det stora hela är det ändå ingen som gör något annat än att titta bort och se väldigt obekväm ut om man uttrycker att man inte är lika lycklig som i en Beach Boys-sång. Mår man dåligt och vill prata med någon man känner om det får man höra att "de inte är en expert" och att man ska "vända sig till en psykolog". Den bästa är: "ring psykakuten!". Och allting som inte är rosenskimrande och glättigt ska behandlas med terapi eller tabletter. Det får liksom inte ingå i livet att man periodvis inte är lycklig, att man krisar, att man är ledsen. Det ses som någonting sjukt och onaturligt som det krävs experter för. Man tolererar det i en viss utsträckning, sen stöter man bort det. När jag och mitt ex gjorde slut var jag extremt nere och avbokade två jobbpass för att det enda jag gjorde om dagarna var att grina och jag kände mig inte i stånd att jobba. Responsen jag fick var total kyla. Det passade sig absolut inte att hänge sig åt en känsla och sörja någonting som gått en förlorad. Rätta takterna var att bita ihop och prestera. Enda undantaget: ett sjukintyg från en läkare. Det blev väldigt obekvämt för alla att jag hade sagt rätt ut att jag mådde dåligt och över något så banalt. Senare skämdes jag för att jag hade betett mig så larvigt.

Jag vet inte ens var jag vill komma längre. Inte ens med det här inlägget.

Jag drömde att jag hoppade från en byggnad. Mitt i hoppet kom jag på att den kanske inte var tillräckligt hög. Jag kanske inte skulle dö, bara bryta varenda ben i hela kroppen. Vilket misstag. Sedan såg jag mig själv utifrån kroppen. Jag bröt verkligen varenda ben i kroppen, (och dog), för mina ben var som jello. Jag tror att jag har inspirerats av ett CSI-avsnitt i detta.
Jag vill ha ett litet piller som man dör av snabbt och behändigt när man äter. Jag vill ha det i en burk och bära det med mig överallt. Så att jag kan bestämma själv när det är dags. Jag skulle ta det innan våldtäkt, innan flygplanet kraschar, vid besked om äcklig, obotlig sjukdom. När läkarna bara "din prognos är bla bla bla" skulle jag lyfta upp handen för att tysta dem. Ni bestämmer inte över mitt liv. Ni kan planera er jävla terminalvård för er själva. För jag tänker inte vara med, alls. Jag tar mitt piller. Jag kan krypa ner i en kista och göra det på en gång, så slipper ni paja ryggen.

Jag tror att min livslust skulle återuppstå om jag fick ett sånt piller. Om jag bara kunde vara säker på att jag fick bestämma, att jag kunde förekomma all helvetisk slump, och alla degenererade individer som antagligen är förutbestämda att ge sig på kvinnor. (Biologiskt, socialt, who cares).

Jag kom på att det inte fanns någon mening med livet typ i högstadiet. Jag har aldrig trott på en Gud, även om jag har försökt mig på "religiösa" upplevelser. I alla fall: ingenting har bitit på mig. Jag tror inte, jag saknar närmast förmågan. Jag accepterade bara att det inte fanns någon mening. Jag var inte ledsen över det. Men den senaste tiden är jag enormt ledsen över det. Inte så att jag tänker vända mig mot ett religiöst samfund eller så. Jag tror fortfarande inte, kan inte, men nu inser jag att det finns en tröst att få, som jag aldrig kan få. Jag kan gå runt i min kalla, rationella värld och aldrig få veta om mitt liv hade varit rikare, lyckligare, bättre om jag hade trott istället. Jag hade kanske varit en helt annan människa. Jag kanske hade vetat att jag skulle brinna i helvetet, men det skulle i alla fall finnas en mening, mina handlingar skulle ha räknats. Nu är de bara handlingar rakt ut i tomma intet, som ingen ser, eller hör, eller bryr sig om. Så vad är poängen? Vad väntar jag på?

Om ungefär två veckor fyller jag 25. Jag blir steriliseringsmyndig och får rätt att ha en quarter life crisis.
Det gör mig lite rädd. Jag är inte så rädd för själva åldern, för jag har för länge sedan kommit till en acceptans om det faktum att jag inte gick den konventionella vägen in i vuxenlivet. Den konventionella as in: avslutat gymnasium - jobba som bartender i Australien i ett år - börja läsa till civilekonom - börja jobba. Så det gör mig inget att jag inte "kommit längre".

Det som gör mig någonting är att jag kanske måste ha en fest, och att det måste vara den roligaste festen i hela mitt liv. Och så det där med att ingen kommer vilja komma. Om min 25-årsfest var en film så skulle Todd Solondz ha regisserat och skrivit manus.

Klockan är snart midnatt. Jag håller på att baka chocolate chip cookies, ett litet infall som jag fick. Mina föräldrar ska kanske komma hit i helgen. Och jag inbillar mig att jag är den rediga och duktiga storasystern som har vintage plåtburkar med kakor i skafferiet. En som man kan lita på, som inte kraschar bilar, blir med barn och vill bli programledare i TV. En som man stolt berättar om för släktingar och vänner.
Så jag försöker liksom att glänsa lite extra, typ genom att hålla mig med hembakta småkakor, och hoppas att mina tillkortakommanden inte ska synas lika tydligt då. Att jag läser fristående kurser på universitetet och är uppe hela nätterna istället för att göra något av mitt liv. Min jämngamla kusin har ett internship på FN i New York. Vad fan har jag?

Problemet är att jag inte känner någon förändringslusta heller. Om FN så ringde och tjatade på mig att bli deras praktikant i New York så skulle jag bara tänka på att jag inte kan flytta för jag har ju lägenheten här och dessutom kommer jag ju säkert få arslet ur vagnen snart och göra det där cellprovet som jag skjutit upp i flera år. Precis så skulle jag tänka.

Till råga på allt är jag övertygad om att jag kommer vräka i mig hela plåten av kakor i ett obevakat ögonblick. Fy fan. Det blir inte värre.