Klockan är snart midnatt. Jag håller på att baka chocolate chip cookies, ett litet infall som jag fick. Mina föräldrar ska kanske komma hit i helgen. Och jag inbillar mig att jag är den rediga och duktiga storasystern som har vintage plåtburkar med kakor i skafferiet. En som man kan lita på, som inte kraschar bilar, blir med barn och vill bli programledare i TV. En som man stolt berättar om för släktingar och vänner.
Så jag försöker liksom att glänsa lite extra, typ genom att hålla mig med hembakta småkakor, och hoppas att mina tillkortakommanden inte ska synas lika tydligt då. Att jag läser fristående kurser på universitetet och är uppe hela nätterna istället för att göra något av mitt liv. Min jämngamla kusin har ett internship på FN i New York. Vad fan har jag?

Problemet är att jag inte känner någon förändringslusta heller. Om FN så ringde och tjatade på mig att bli deras praktikant i New York så skulle jag bara tänka på att jag inte kan flytta för jag har ju lägenheten här och dessutom kommer jag ju säkert få arslet ur vagnen snart och göra det där cellprovet som jag skjutit upp i flera år. Precis så skulle jag tänka.

Till råga på allt är jag övertygad om att jag kommer vräka i mig hela plåten av kakor i ett obevakat ögonblick. Fy fan. Det blir inte värre.