Jag har bytt profilbild, till Schopenhauer. Jag är inte Schopenhauer, eller ens i närheten, vare sig av hans utseende eller hans geni, men jag är precis lika ouppskattad. Jag känner verkligen för honom, precis som jag känner för Herakleitos.
Jag känner för Nikanor Teratologen också, men det finns liksom ingen poäng med att göra det, för han skulle antagligen hata mig för att jag är så vansinnigt obildad. Därför är det lättare att beundra någon som för länge sedan är död och inte har någonting att säga till om.

När jag tittar på Gilmore Girls, (som jag för tillfället ser om, igen, vet nästan inte vilken gång i ordningen), irriterar jag mig så otroligt på att Rory då och då får mindervärdeskomplex och tycker att hon själv är dum eller åtminstone obildad. Det är ju lätt för henne, för hon är med i en tv-serie och manusförfattarna kan alltid se till att motsatsen snart bekräftas. Annat är det för människor som mig själv. När man väl har insett hur okunnig man är kan man nästan inte komma ur situationen, för det vore en övermäktig uppgift att tillgodogöra sig allt det man menar sig sakna. Det är ju inte direkt som att ha missat ett kapitel i en gymnasielärobok. Det är ju att ha missat världsandens utveckling, om man nu tror på en sådan.
Inte för att man år 2008 kan ha en rimlig förväntning på att kunna gå igenom all lärdom there ever was, varför jag undrar om inte medeltiden hade varit en ganska lagom tidsålder att leva i, trots allt. Vi måste slå ner innan boktryckarkonsten och innan Bysans fall, i Europa, kanske i Frankerriket (jag har för mig att Karl den store hade en del bildningsambitioner för sitt folk), och gärna födas till en man. Att det här inte kan bli gjort känns som en stor sorg.

Nu måste jag ju vara selektiv, och välja vad jag ska lära mig. Men jag kanske väljer fel och sen sitter jag där i en diskussion och bara "Hehe, Aron, du menar Sartres typ kompis? Inte läst något av honom, hehe". Som en jävla idiot, vad ska jag säga till mitt försvar? "Jag är mer inne på Frankfurtskolan". Men det är inte ens sant. Jag är bara framme och duttar lite på allt, och lär mig ingenting egentligen. Jag lär mig bara massa namn och ytliga genomgångar av vilken filosof som tänkt vad och ungefär när. Jag vill lära mig, både brett och djupt, men jag har liksom inte tid. Nu är jag inne på idéhistorian, men liksom what about litteraturvetenskap? Och språk! Jag ligger verkligen efter. Jag började på latin men det var inte ens kul.

Dessutom är en klassisk bildning inte längre uppskattad. Arbetsgivare vill bara ha personer som sållat ut all kunskap till det enda som är absolut nödvändigt för arbetet (för att det är tidssparande, så kan man genomgå ett färdigt utbildningsprogram på tre år). Kunskapen ska vara praktisk och inte teoretisk. Men eftersom praktisk kunskap generellt ses ner på så hyvlar man av de teoretiska ämnena och får yrkesutbildade akademiker, perfekt avvägda för att möta arbetsmarknaden. De må vara oförmögna att sätta in sina kunskaper i ett större sammanhang eller brista i teori, men det skiter väl marknadskrafterna i (för det mesta).

Om resonemanget ovan stämmer så har jag ingen anledning att sukta efter en klassisk bildning förutom för att tillfredställa min egen fåfänga. Då har problemet upplösts.

Men sen har jag inget annat intresse. Jag tycker inte att det är intressant med arbetsgivare, arbetsmarknad, arbete. Jag känner inte för det alls. För mig är det lika ostimulerande att vara ekonom som att sitta i en kassa. Den enda poängen med det är att tjäna pengar för att kunna äta mat och bo någonstans med tak och element, dricka en öl då och då. Jag kommer aldrig trivas på ett jobb, för att jag likt Herakleitos avskyr människor och för att jag likt Schopenhauer negligeras av andra människor, varför det inte gör mig någon större skillnad var jag jobbar.

Här kom alltså ett till långt och osorterat ångestvrål, som jag egentligen inte vill ha sagt någonting med. Eller har jag sagt att tillvaron är meningslös? För det är den, det är bara ett tidsspann fram till döden, fyllt av tristess, kvävda förhoppningar och misslyckanden. Och det största skämtet ut av alla är att vi är rädda för att dö, och innerst inne tror att världen berövats en viktig komponent i och med vår bortgång. Ha.