Det finns verkligen ingenting som biter på min sinnesstämning. Inte ens musik och promenad, kombinationen som brukar kunna fixa alla lows, kan hjälpa mig. Jag försökte, jag går bara runt i cirklar och har en jobbig, malande ångeströst i huvudet som jag ärligt talat börjar bli rätt trött på. Det fungerar inte att vara ensam alls, för då sätter den igång. Det har gått så långt att jag utvecklat närmast en fobi för att vara ensam, för då finns det ingen som kan fungera som en rationell motpol till mina känslostormiga crazy-resonemang.

Det går som vanligt ut på att jag är värdelös intellektuellt och socialt. Och att livet i sin helhet är meningslöst. Särskilt för mig som alltså inte kan uppfylla ens någon slags minimistandard. Sen går det här runt i cirklar. Plus att jag är sjuk också. Jag är sjuk hela tiden, jag måste snart bosätta mig i en sån där plastbubbla för att jag inte klarar av att leva i en miljö som inte är totalt steril. Jag kanske har aids? Ja, det har jag säkert. Eller någon annan stigmatiserad sjukdom. Kanske lite utbränd? Alla jag känner hatar mig - nej förresten, det är inte sant. De känner ingenting för mig. Hatar - ha, där smickrar jag verkligen mig själv. Skulle jag kunna väcka känslor hos andra? Vilket stort skämt. Det är hybrisen igen. Jag tror verkligen att jag är något. Om jag hade lite rimligare förväntningar på omvärlden skulle jag kanske må lite bättre? Om jag kunde acceptera att jag är helt värdelös och helt meningslös. Då skulle jag inte tro att folk kanske brydde sig om mig och sen bli besviken varje gång motsatsen bevisas. Varför har jag ingen dragning åt att finna sanningen? Jag vill bara lura mig själv. Det gäller allt. Jag tröstar mig själv med små lögner om att jag inte är dum, inte är ful, att andra inte är likgiltiga inför mig. Jag måste ha de här lögnerna för att överleva. Jag skulle inte orka. Det är bara så, jag orkar inte med det här livet om jag måste leva helt sanningsenligt. Samtidigt är det när överrensstämmelsen mellan min lilla drömvärld och verkligheten kraschar ihop som jag mår som allra sämst.

Så är det just nu. Jag vill verkligen inte låta otacksam, för jag har Henrik och jag har en lägenhet, och jag får chansen att studera och jag behöver banta snarare än jag är i behov av mat. Så jävla fint. Så jag vet att det här i andras ögon är en disney-depression, eller en höst-depression. Och folk är jävligt duktiga på det, att förringa andras känslor. Det är alltid skrattretande när någon är deprimerad. För att ni andra är så duktiga på att rätta in er i ledet och tycka att livet är komplett när man får slicka en arbetsgivares stjärtskåra. Jag skäms för er, jag skulle aldrig vilja byta.

Det är otroligt tabubelagt att inte må bra. Visst finns det en mer-pengar-till-psykiatrin-diskussion i samhället, men det är bara för att folk är rädda för att psykiskt sjuka människor ska begå vansinnesdåd. På det stora hela är det ändå ingen som gör något annat än att titta bort och se väldigt obekväm ut om man uttrycker att man inte är lika lycklig som i en Beach Boys-sång. Mår man dåligt och vill prata med någon man känner om det får man höra att "de inte är en expert" och att man ska "vända sig till en psykolog". Den bästa är: "ring psykakuten!". Och allting som inte är rosenskimrande och glättigt ska behandlas med terapi eller tabletter. Det får liksom inte ingå i livet att man periodvis inte är lycklig, att man krisar, att man är ledsen. Det ses som någonting sjukt och onaturligt som det krävs experter för. Man tolererar det i en viss utsträckning, sen stöter man bort det. När jag och mitt ex gjorde slut var jag extremt nere och avbokade två jobbpass för att det enda jag gjorde om dagarna var att grina och jag kände mig inte i stånd att jobba. Responsen jag fick var total kyla. Det passade sig absolut inte att hänge sig åt en känsla och sörja någonting som gått en förlorad. Rätta takterna var att bita ihop och prestera. Enda undantaget: ett sjukintyg från en läkare. Det blev väldigt obekvämt för alla att jag hade sagt rätt ut att jag mådde dåligt och över något så banalt. Senare skämdes jag för att jag hade betett mig så larvigt.

Jag vet inte ens var jag vill komma längre. Inte ens med det här inlägget.