Jag drömde att jag hoppade från en byggnad. Mitt i hoppet kom jag på att den kanske inte var tillräckligt hög. Jag kanske inte skulle dö, bara bryta varenda ben i hela kroppen. Vilket misstag. Sedan såg jag mig själv utifrån kroppen. Jag bröt verkligen varenda ben i kroppen, (och dog), för mina ben var som jello. Jag tror att jag har inspirerats av ett CSI-avsnitt i detta.
Jag vill ha ett litet piller som man dör av snabbt och behändigt när man äter. Jag vill ha det i en burk och bära det med mig överallt. Så att jag kan bestämma själv när det är dags. Jag skulle ta det innan våldtäkt, innan flygplanet kraschar, vid besked om äcklig, obotlig sjukdom. När läkarna bara "din prognos är bla bla bla" skulle jag lyfta upp handen för att tysta dem. Ni bestämmer inte över mitt liv. Ni kan planera er jävla terminalvård för er själva. För jag tänker inte vara med, alls. Jag tar mitt piller. Jag kan krypa ner i en kista och göra det på en gång, så slipper ni paja ryggen.

Jag tror att min livslust skulle återuppstå om jag fick ett sånt piller. Om jag bara kunde vara säker på att jag fick bestämma, att jag kunde förekomma all helvetisk slump, och alla degenererade individer som antagligen är förutbestämda att ge sig på kvinnor. (Biologiskt, socialt, who cares).

Jag kom på att det inte fanns någon mening med livet typ i högstadiet. Jag har aldrig trott på en Gud, även om jag har försökt mig på "religiösa" upplevelser. I alla fall: ingenting har bitit på mig. Jag tror inte, jag saknar närmast förmågan. Jag accepterade bara att det inte fanns någon mening. Jag var inte ledsen över det. Men den senaste tiden är jag enormt ledsen över det. Inte så att jag tänker vända mig mot ett religiöst samfund eller så. Jag tror fortfarande inte, kan inte, men nu inser jag att det finns en tröst att få, som jag aldrig kan få. Jag kan gå runt i min kalla, rationella värld och aldrig få veta om mitt liv hade varit rikare, lyckligare, bättre om jag hade trott istället. Jag hade kanske varit en helt annan människa. Jag kanske hade vetat att jag skulle brinna i helvetet, men det skulle i alla fall finnas en mening, mina handlingar skulle ha räknats. Nu är de bara handlingar rakt ut i tomma intet, som ingen ser, eller hör, eller bryr sig om. Så vad är poängen? Vad väntar jag på?