När jag gick på mellanstadiet fick klassen besök av en gubbe vid namn "El-Berra" som skulle lära oss alla om det spännande fenomenet elektricitet. Det hela gick ut på att El-Berra berättade skräckhistorier om vad som kunde hända om man mixtrade och lattjade med gamla förlängningssladdar, tunnelbanevagnar och högspänningsledningar. Man kunde dö på de mest makabra sätt. Jag minns särskilt historien om elektrikerdottern som använde en förlängningssladd hon hittat bland sin pappas grejer för att dra ut en radio till trädgården där hon skulle sola. På något sätt fick hon ström i sig, men eftersom hon antingen a) bar ett par espadrillos eller b) beträdde en korkmatta som båda alltså  fungerade som isolatorer, så kunde hon gå omkring med strömmen i kroppen, ovetandes om vad som skulle hända så fort hon tog av sig skorna/klev av mattan. För när hon gjorde det, ja, då blev hon grillad. I brist på ett bättre ord.

Igår skulle jag använda en förlängningssladd. Och det var med stor skepsis som jag slutligen bestämde mig för att gambla med livet som insats och faktiskt använda den. Mitt förhållande till elektricitet är lite halvkasst, som ni säkert kan tänka er, ni som känner till min hyperfobiska personlighet. Men tack för det, El-Berra.