Nu ska jag halta över till skolan och presentera min fantastiskt menlösa text om Machiavelli och hans medborgarmilis. Har ont i magen och huvudet och känner att det vore mysigare att skära upp halspulsådern än att sitta på ett seminarium i två evighetslånga timmar.

I början av min universitetstid var seminarierna lite spännande. Nu längtar jag tillbaka till tiden då man kunde krypa in och gömma sig i mörkret längst bak i en föreläsningssal och klottra i ett block medan man passivt tog emot information. Orka vrida och vända på allt, ifrågasätta och ta upp "spännande aspekter på den litteratur vi alla läst". Jag har för fan inte ens läst boken vi skulle läsa. Den fanns inte att låna i "Stockholmregionen", den fanns inte på akademibokhandeln, den fanns inte på Hedengrens. Jag har inga jävla superkrafter. Jag kan inte få tag på böcker som är omöjliga att få tag på. Har ingen lust att rota runt på alla antikvariat i stan bara för att köpa en bok som jag med största sannolikhet aldrig kommer vilja se igen.

Gud, det ska bli så jävla skönt att slippa det här i höst. Slippa alla pretentiösa miffon som aldrig kan någonting på riktigt, slippa alla krystade "debatter", slippa tycka att det är "problematiskt" att *insertvadsomhelst*, slippa låtsas som att man tycker att andras uppsatsämnen är "intressanta", nej, de är inte intressanta, de är vidriga papper att ta sig igenom, och efter att jag läst dem dumpar jag dem i pappersinsamlingen utanför huset, jag skulle aldrig komma mig för att spara dem och ta fram dem för att bläddra lite om ett halvår. Aldrig. Raseriet inom mig, alltså ...

Nu är jag försenad också. Men det är lika bra. Då slipper jag en del av seminariet, vilket gör det lite mera uthärdligt.