Idag jobbade jag på kvällen. Åkte in efter skolarbetandet eftersom det fattades folk. Det känns alltid lite konstigt att komma in mitt i ett pass och jobba och sedan gå hem efter bara fem timmar. Konstigt men roligt. Vi hade världens trevligaste patienter och jag gick omkring och pysslade med småsaker. Sen jag slutade röka har jag varit mindre stressad på jobbet. Förut var jag tvungen att jobba undan allt för att få fem minuter över att kunna ta en cigg på. För jag ville absolut inte att andra skulle tycka att jag maskade och smet ut, utan jag ville förtjäna min paus genom att göra mer än jag skulle göra, arbeta undan allt tills det inte fanns någonting kvar och jag var överflödig på avdelningen. Nu när jag inte går ut och röker så måste jag inte göra mig förtjänt av en paus mer än någon annan. Det är faktiskt väldigt skönt.

Jag kom på att jag aldrig berättat i bloggen om mitt jobb. Inte ordentligt i varje fall. Jag jobbar på BB på SÖS. Det är där man hamnar efter att man fött barn. Både mamman och barnet ligger alltså inlagda och pappan får ofta chansen att stanna kvar på BB. Jag jobbar som sjukvårsbiträde, och har aldrig gått typ omvårdnadsprogrammet, så jag får inte kalla mig undersköterska, men det är ungefär samma sak. Det började som ett sommarjobb och sedan fortsatte det. Med tiden har jag fått gå så jäkla många utbildningar. Numera har jag papper på att jag kan och får utföra vissa arbetsuppgifter. Så var inte oroliga. Det är inte rocket science.

Mitt jobb är väldigt varierande. På en dag har jag ofta gått igenom allt från att beställa hem grejer till avdelningen, diska/städa/koka kaffe/dela ut mat, mekat med en diskmaskin som blivit trasig, felanmält utrustning som inte funkar, vikt trehundra babytröjor (väldigt terapeutiskt), tagit blodtryck, tempar, pulsar, dragit katetrar och tagit bort infartsnålar, mobiliserat kejsarsnitts-patienter, svarat på frågor om bebisar (hicka, nysningar, kräks, bajs, bad, utslag m.m.), tvättat en maskin med skurtrasor, rengjort instrument, gjort i ordning i undersökningsrummen (gyn och barn) och kollat så att allt saker som behövs finns, hämtat patienter från operation, kört ner patienter till undersökningar, ultraljud, röntgen, neonatalavdelning, tagit emot anhöriga, assisterat barnmorskorna vid provtagningar och liknande, kanske varit med om något akutlarm, hämtat medicin och utrustning från andra avdelningar, gått till lab, gått och hämtat blodgrupperingar, med mera.

Kort sagt: det är lite allt möjligt och lägg till det att det kommer nya patienter hela tiden (och personal också, för den delen) så man träffar hur många som helst vilket är en variation i sig. Man går konstant, lyfter, flyttar, släpar, springer, o.s.v. (Det är helt klart från SÖS jag fått mina benmuskler). Därför är jag ofta trött i benen efter att ha jobbar, trött i kroppen liksom. När jag jobbade på kontorsjobbet var jag trött i huvudet (som om någon kört hjärnan genom en microvågsugn). Jag föredrar trött i kroppen.

Dessutom jobbar jag med kanske världens roligaste människor. Och det är så ofattbart skönt att känna, när man åker till jobbet, att det ska bli kul för att man kommer träffa den och den, att det nästan känns som att man ska åka hem till en kompis och inte till jobbet.

För det mesta är alla patienter också glada, för de har just fått barn. De har inte just fått en hjärtattack eller ett cancerbesked. Men ibland är ju inte allting frid och fröjd heller, bara för det, en del är väldigt sjuka av olika anledningar och ibland uppstår det akuta situationer. Det grymmaste ögonblicket var när jag var på väg till Pressbyrån för att handla middag när en mamma och en pappa rusar ut ur sitt rum och skriker efter hjälp, med bebisen hängande över mammans arm, helt livlös och blå. Och utan att jag fattade vad som hände hade jag sprungit fram och tagit över barnet, vänt det och fått det att kräkas upp fostervatten (eller vad det nu var), sagt med lugn och stadig röst att barnet nog bara satt i halsen och att vi ska gå in på barnrummet och be en barnmorska titta, samt hunnit larma. Det gjorde min kropp tydligen helt automatiskt åt mig. Som värsta proffset. Det var nog mitt stoltaste ögonblick på jobbet. Eller typ i livet, för vad har jag annars liksom?