frank - kent
Hela dagen idag har varit upp-och-ner. Igår åkte jag iväg till några av Henriks kursare och firade att de är färdiga med sin termin. Eftersom jag bara har typ en kursare, och hon är över 60 minst, känns det som att man får passa på att utnyttja andras kursare för att fira terminsslut och dylikt. Inte för att jag brukar binda upp mig till kursare eller så. Brukar inte umgås med dem, ta en öl med dem, jag är social paria så det funkar ju inte. Jag väljer dessutom alltid ut fel kursare i början av terminen, de som hoppar av efter första tentan, eller som har kvar högstadiekomplexen och måste bli kompis med någon frän tjej med taggig, slingad lugg och vita, spetsiga "boots" i fejkskinn från Din Sko anno 2005. (Och sluta säga hej till mig, hur jävla lame är inte det?)
Var var jag? Jo, firandet. Det gick bra. En flaska vin med låg alkoholhalt och en sinnessjukt dyr taxiresa hem - check. Sen kunde jag inte sova på hela natten eftersom Henrik vred sig så att lakanet i sängen följde med och vi sover i en trång 1,20-säng som alla skrattar åt är så himla liten när de ser den, och jag är beredd att hålla med: den är ta mig fan för liten. Jag kunde inte sova alls. Gick och la mig i soffan, men i vardagsrummet har vi (fortfarande) inte satt upp några gardiner, så det var helt ljust. Kände mig som en vampyr när jag försökte dölja mig själv för ljuset samtidigt som jag skakade av sömnlöshetsfrossa. Först framåt lunch gick det att gå och lägga sig på riktigt. Jag sov till 19.30. Bra där.
Och jag mår så jävla dåligt. Känner mig smutsig, och det är jag säkert, har på mig gårdagens smink och vill gå och kräkas och skrubba mig ren med Scotch Brite eller kanske en stålborste. Imorgon ska jag gå upp "tidigt" äta hemgjord müsli med yoghurt och gå ut och rota på antikvariat och låtsas vara en klanderfri och avundsvärd medborgare som inte ångrar en dag i sitt liv. (Jag skulle säkert kunna skrapa ihop till ett år av dagar man bara kan deleta på en gång. Minst).
Jag känner verkligen igen mig... exakt sådär var min lördag. Var på Café Bojan för första gången och fick undrande blickar vid ingången bara för att jag fortfarande är med i humanistiska fakulteten trots att jag pluggar statsvetenskap? Vad fick jag den idén ifrån?
Lite för mycket vita skjortkragar och pärlörhängen på det stället för min smak, men som tur är har några av oss normala kursare lyckats hitta varandra. (jag kände igen din kompis Oskar på en av dina bilder förresten, men jag har aldrig direkt pratat med honom)
Dessutom hade jag sån enorm ångest av att praktiskt taget ha sprungit ifrån tentasalen efter de obligatoriska 30 minutrarna trots att frågorna passade mig perfekt. Jag måste nog ta tag i min sal- och tysthetsångest om jag inte lyckas få något sorts intyg på att jag ska få skriva tentorna själv. Om jag någon gång engagerar mig djupare i studentsaker ska jag verkligen propagera för hemtentor. Jag kände mig tvungen att outa mig lite nu, hoppas att det är ok.
jag har aldrig vågat mig till bojan. fick känslan av att det skulle vara mycket av just vita skjortkragar och pärlörhängen där. det var mest kursarna som egentligen sökt juridik men inte kommit in som gick dit.
på statsvetenskapen var det först på b-uppsatsen som jag kände mig trygg i seminariegruppen, man kunde luncha med någon, var inte ensam på rasterna, o.s.v. (nu låter jag som ett mobboffer, men det beror lika mycket på att jag är kräsen). iaf, det var så jävla skönt att ha det så där familjärt i skolan.
visst är det äckligt på salstentorna? jag behöver typ en dag för att preparera min mage så att den inte ska låta så jävla högt under tentan och störa alla andra i hela salen. jag har också problem med att stanna kvar därinne, har t.ex. aldrig kontrollerat mina svar eller ägnat någon tankemöda åt en fråga som inte kommer direkt till mig. fick aldrig vg på en salstenta, undantaget salstentorna i idéhistoria, men det var ju typ faktafrågor som man skulle svara på med tre meningar. (gud vad skönt).
har kvar en salstenta från statsvetenskap II i teori och metod, som jag inte kunde gå på varken ordinarie eller omtenta, som jag ska kolla upp om jag kan göra i augusti på uppsamlingsgrejen. usch, ångest.
och det är alltid ok att outa sig här. alltid.
Ja, men precis, det är ju så man vill ha det. Slippa vara stressad över att någon långhårig hårdrockarliberal ska tycka att man är en patetisk medelklassbrud som inte fattar något. Känner mig dum ibland som tror att alla alltid ska döma ut varandra, men på något sätt känns det ju säkrare att förutsätta det än att behöva bli dissad rakt ut.
Skönt att man inte är ensam om skräcken för kurrande mage. Min ångestnivå går upp till hundra bara för en sån sak, fast andra kanske inte direkt bryr sig.
Förhoppningsvis är det iaf ganska få som skriver omtentor, så de kanske bokar mindre rum.
Ja, ren och skär ångest.
med tiden lär man ju sig att formulera sig klipskt och subtilt nedvärderande och då har de långhåriga hårdrockarliberalerna ingen chans att sätta sig på en längre. plus att man alltid kan anklaga dem för dålig seminariekultur, och det med all rätt, om de inte håller sig inom ramarna för någon slags hederlig diskussion.
högljudda magar är det värsta som finns (för den som är drabbad). min kosthållning är ett konstant experiment för att uppnå målet: den knäpptysta magen. men det verkar som att den sätter igång på ren djävulskap enbart när det är dags för salstenta, anställningsintervju och dylikt.