Har överlevt ännu en opponering. Min uppsats i fokus. Jag tänkte att jag inte skulle bry mig om vad andra tycker om min uppsats, men det gjorde jag ju förstås. Det gick i alla fall bra. Det framfördes ingen kritik jag inte kan leva med eller försvara mig emot. Nu är det slut, för den här gången, med skolan. Nu ska jag inte göra någonting intellektuellt på jättelänge, det ska bli så. jävla. skönt. Jag ska bara läsa fantasy, bloggar och Aftonbladet Wendela - om jag känner för att verkligen frossa i det låga.

Har försökt sätta mig in lite i den här makabra mordhistorien, den här flickan som blivit mördad av några jämnåriga, något slags svartsjukedrama som det verkar ha rört sig om. Någonstans stötte jag på uppfattningen att det är föräldrarnas fel. Att föräldrarna ska lära barnet att skilja mellan rätt och fel, "lära barnet empati" o.s.v. Intuitivt vill jag hålla med, det är bara det att det inte finns något sätt att lära barn rätt, fel och empati på, som går att garantera. (Vad skönt det vore om det gick). Alla föräldrar är inte fullfjädrade pedagoger och det tycker jag är orimligt att förvänta sig. Och även den bäste föräldern måste ju kunna råka ut för ett "defekt" barn. Hur förutser man att ens tonåring ska mörda en jämnårig? Det är ju på gränsen till att föräldern är paranoid om den lyckas. Men det klart. Någon måste man ju skylla på.

Och så är det ju den onda, svartsjuka flickvännen som manipulerade sin pojkvän till att ta någon annans liv. Hon känns också som en syndabock som tas till. Visst skulle man vilja träffa det här paret? Den ena full av list, den andra medgörlig och inställsam. Varför känner jag sån empati för dem? Jag får tillbaka någon vag känsla av att själv ha vaknat upp och gjort någonting som man aldrig kommer kunna gör ogjort, någonting som spårat ur för länge sedan, man tog det aldrig på allvar medan man fortfarande kunde stoppa det. Och gjort är gjort, kommer aldrig tillbaka. När lär man sig det? På riktigt?

Igår när jag borstade tänderna på kvällen kom jag på mig själv med att tänka att "det spelar ingen roll om jag tar tandtråd" för det kändes som att jag var med i Sims 2 och det finns faktiskt viktigare prioriteringar, (hygienmätaren nästan full), skulle allting gå åt helvete behöver jag inte spara den här spelsessionen. Ibland känns hela mitt liv så, som om det rörde någon annan som jag iaf inte känner. Sofia är någon annan, jag är liksom inte ens med på riktigt. Jag sitter någonstans bakom och över och kan köra Sofia i botten om jag önskar. Kanske struntar jag i att låta henne använda tandtråd, sova ut, ha vänner, kanske tvingar jag henne att bråka med sin pojkvän om idiotiska småsaker, älta allting hon någonsin gjort och gör henne olycklig, med flit, för att jag inte känner att det riktigt angår mig? Gud, man orkar ju inte känna med sig själv, vara i sig själv hela tiden, jag lessnade på mig själv för länge sedan. Det som händer när jag är "i" mig själv är att jag får panikångestattacker och svåra infall av hypokondri. Borde boka in mig hos en terapeut i höst. Innan jag också gör någonting förhastat som inte går att ångra genom att strunta i att spara spelsessionen.