Igår kämpade jag ur mig de sista ändringarna på min B-uppsats. De satt långt inne, jag har extremt låg motivation och Henrik har redan vid två tillfällen lyckats reta upp mig tillräckligt för att arbetsvägra. (Jag kan inte utföra den syssla som någon precis spydigt kommenderat mig att göra. Aldrig. Jag funkar så att jag gör tvärtom som den spydiga säger åt mig).

Jaha, nu är den inskickad. Känner bara tomhet. Det fanns ingen underbar känsla på andra sidan som väntade. Nu är det juni, snart är terminen officiellt över och jag är ledig tills jobbet börjar på allvar, i juli. Under tiden ska jag ... inte göra någonting. Det kanske verkar skönt, men jag tycker att det ska bli fruktansvärt. Det kommer bara att vara ett nytt asocialt vakuum som till slut gör mig helt galen.

Och idag hade jag fått meddelanden från en gammal klasskompis på facebookchaten (jag visste knappt att det fanns en chat). Han började enkelt med några hej och hur mår du men eftersom jag inte var vid datorn och således inte svarade honom, så började man ana en viss frustration och ilska i replikerna. Samtalsämnet gick över till att peka ut och fortsätta reta mig för sakerna jag blev retad för i mellanstadiet. Bara det att det tar inte lika bra längre. Han frågade om jag fortfarande handlade på Myrorna* (ja), om jag fortfarande har komplex för mina utåtstående öron (nej), och något om min lillebror som jag inte minns. Förresten: att han minns? Det här gällde ju inte ens honom? Efter det kom några obscena, nedvärderande tillmälen i versaler. Verkligen inte rumsrent någonstans, precis på gränsen till att man borde polisanmäla det.

Lite chockad blev jag. Tog bort honom från vännerlistan. Han verkade inte riktigt klok redan första gången jag träffade honom och han verkade lite out of control när han plötsligt tog kontakt via den där gudsförgätna sidan.



* Vid ett tillfälle i mellanstadiet hade jag med mig en plastpåse till skolan med det karaktäristiska Myrorna-M:et på. Jag visste inte själv att M:et stod för Myrorna, det var antagligen mina föräldrar som handlat där. Jag handlade liksom bara lösgodis och Min Häst-tidningar på den tiden. Men påsen gav iaf upphov till livslånga(?) trackasserier. Det var skabbigt och ett tecken på fattigdom att handla på Myrorna. Nu var ju inte min familj särskilt fattig, men jag kan bara föreställa mig vilket helvete det måste vara, om en jävla påse med ett M på kan leda till allt det där.
Men för all del. Nu handlar jag ofta och gärna på Myrorna. Det är säkerligen den affär jag går i och köper mest från. Det är typ min favoritaffär. Så, ja, Rickard Bjurström, jag handlar fortfarande på Myrorna.