Igår blev det inget restaurangbesök och jag kände mig lite bitter. Jag gjorde tortillas som blev goda, och köpte salt och blandat, som efter ett tag började smaka av fett-ångest, så jag slängde påsen. Det var en mörk och dyster kväll. På fredagkvällar finns det aldrig någonting bra på TV, vilket ytterligare lade sig som en tung klump i mitt inre. Vad är det här för ett jävla liv egentligen. Så jävligt och tråkigt.



Sedan gick Sin City igång på femman, så jag kollade på den för fjärde gången eller någonting sånt. Jag försökte sätta fingret på vad det är med den filmen som gör mig så illa till mods, förutom det uppenbara; mörkret och korruptionen. Det är kanske den förenklade bilden av gott och ont,  den gammaltestamentliga moralen, där det onda alltid personifieras av en höjdarson, medans den högsta moralen uppvisas av en nedgången, kriminell lone rider. De verkliga brotten består alltid i att ofreda en kvinna eller ett barn, någonting som den nedgångde kriminelle inser, men inte höjdarsonen som skrattar hela vägen till hordistriktet med sin onda plan om att plåga, förnedra och på något makabert sätt döda en prostituerad. Det korrupta systemet kommer att skydda honom, och framea den nedgångne för brottet, medan densamma går ut på den sedvanliga killing spreen för att skipa det uns av rättvisa som går att få.
Det är alltså alltid väldigt enkelt att skilja mellan gott och ont, principen är att ju högre upp i Sin City-hierarkin som en karaktär befinner sig, desto ondare. Samtidigt är alla karaktärer lika pragmatiska i sitt förhållningssätt till vilka medel som är godtagbara för att uppnå sitt mål. Skillnaden är bara att de som uppbär den högre moralen använder våld i moraliska syften, för att hämnas någon tidigare oförrätt.
Men även kvinnorna har ett pragmatiskt förhållningssätt till våld. I historien om Old Town behärskar de prostituerade kvinnorna en stadsdel, där de tar emot kunder så väl som skyddar sig emot de kunder som kommit dit med en ond avsikt. Därför blir det så otydligt varför det fortfarande är brotten mot de värnlösa kvinnorna och barnen som man som tittare ska se på med avsmak, och som ska rättfärdiga anti-hjätarnas våld. Uppenbarligen klarar de själva av att  skydda sig, och uppenbarligen är de av samma skrot och korn, karaktärerna. De dödar och skrattar av vällust under tiden.
Samtidigt är det ju allt detta som är charmen med filmen, och charmen med noirgenren (jag vet att det råder oenighet kring om Sin City ska klassas som noir). Jag vet alltså inte riktigt om jag ska älska det eller ge mig hän åt den olustkänsla som jag får.