När man övertalar någon att se en töntig chick flick tillsammans med en, så är det alltid med en förhoppning att man på något sätt kommer ta sig ur situationen med hedern i behåll. Att filmen kommer visa sig vara oväntat intelligent, och att ens filmsmak bibehåller sin fläckfrihet.
Men så är det aldrig, inte i the devil wears prada heller. I början av filmen får man se två high fashion tjejer göra sig iordning för anställningsintervju på glossiga modemagasinet, och kanske sno åt sig den åtråvärda platsen som passuppa åt bitchiga chefredaktören. Allting, in i minsta detalj, är fulländat med dessa kvinnor. Sedan den tredje: Anne Hathaways karaktär, som klär sig fel, dessutom inte bryr sig om det och knappt ser sig i spegeln innan hon går ut. (Men under alltihopa ser man ju att hon har världens snygghetspotential).
Gissa vem som får jobbet.
Och när man har en klumpig outsider i en totalt främmande miljö är möjligheterna oändliga för lustiga små situationer att uppstå. Typ: hon äter riktig mat (fniss), hon förstår sig inte på mode (fniss). Tyckte tyvärr inte att det var särskilt kul. Sedan satte den obligatoriska förvandlingen igång, och tönttjejen förvånar hela kontoret med sina helrätta kläder, engagerar sig i sitt jobb, mensvärkschefen börjar uttrycka uppskattning för henne på sitt eget egendomliga lilla sätt, och pojkvännen blir åsidosatt och pömsig.
Det finns ingenting jag kan uppskatta i detta. Det är för förutsägbart, för förenklat. Jag trodde att jag åtminstone skulle ha ett enormt shoppingsug efteråt, men effekten är den motsatta.
Någonstans i närheten av slutet kommer ett försök till en feministisk poäng när Hathaways rollkaraktär tar Streeps dito i försvar, att anledningen till att hennes beteende ifrågasätts är för att hon är kvinna - hade hon varit man däremot ...
Det är vid närmare eftertanke inte sant. Alla som torterar sin omgivning med sin maktfullkomlighet får sin beskärda del skit tillbaka. Filmen bidrar ju själv med porträttet av en kvinna med makt som är en irrationell och hämndlysten ragata. Det blir som en slags kommentar, eller ursäkt(?), på sig själv.

Eftersom jag är löjligt besatt av Bettie Page hade filmen om hennes liv skyhöga förväntningar på sig från min sida. Tyvärr är den heller inget jag skulle rekommendera någon att se, i e om man inte gillar Bettie Page. Ganska intetsägande är den. Det som eventuellt skulle kunna vara intressant är den dåtida moralismen kring pinupbilderna som tas upp.