Det här är ju för övrigt inte min första blogg, utan min tredje. Och då räknar jag inte med min lunarstormdagbok som alltså sträcker sig tillbaka till milleniumskiftet - det vore kanske att göra sig skyldig till en anakronism att kalla den för en "blogg".
Men i alla fall, min senaste blogg innan denna återfinns på: bobbypin.blogs.se. Jag var inne där nyss och skrattade lite åt mig själv. Ja, vad rolig man var när man var yngre. En komplett idiot på många sätt.

Vad jag egentligen vill säga är att jag hittade den bästa anekdoten som någonsin berättats. Det handlar om Café Valand, 50-talsfiket på Surbrunnsgatan i Stockholm, som även är känt som det enda kaféet i Stockholm som är nåt att ha sedan taxikafét först började göra sig till med hemtrevliga attiraljer som rutiga dukar, för att sedan gå under helt och hållet. (RIP). Såhär skriver Anders, en sporadisk internetkontakt of mine om Café Valand:

Ang café Valand. Jag hade en period då jag fikade där. När man kunde sitta där och röka och dricka skållhett kaffe ur tunna koppar. Dessutom har de alla bakverk och smörgåsar (typ 3st) på rostfria obduktionsplåtar somt tagna från en rättsläkarstation. Den sura tyska tanten, lever hon? Gubben sitter mest och mumlar på en pall ute i köket vill jag minnas. En gång när jag var där kommer det in ett gäng caffe latte-mammor med design-barnvagnar (det tyckte väl stället såg genuint och mysigt ut..), de går in med barnvagnarna på cafét men vänder snart med kommentaren "Usch, vad rökigt", varpå den 128-åriga tysktanten vrålar "JA, här röker vi!!!" Detta om detta.